Fejkad månjord ska träna astronauter

380 kilo månjord

De sex Apollo-uppdragen som landade på månen mellan 1969 och 1972 tog med sig tillbaka cirka 380 kilo månjord och stenar till jorden. Dessa prover har varit nitiskt skyddade på grund av sin minst sagt begränsade tillgänglighet.

“Den var värdefull och användes endast för viktig vetenskaplig forskning”, säger John Gruener, en rymdforskare vid avdelningen för forskning och utforskning av astromaterial vid Nasas Johnson Space Center i Houston, Texas.

Ändå behöver ingenjörer, biologer, botaniker och andra forskarlag som arbetar med projekt relaterade till månen något att testa sin utrustning och sina experiment på.

Det kräver ämnen som liknar de fysiska, kemiska och mineraliska egenskaperna hos månregoliten.

Går att odla?

Det behövs inte bara för att se hur exempelvis rymdskepp och rymddräkter kan klara månens miljö, utan även för att testa om det kan vara möjligt att så småningom odla mat i månens jord, eller använd den för att tillverka byggmaterial för framtida månbaser.

Enligt Gruener uppstod den första riktiga efterfrågan på månsimulanter efter president George HW Bushs tillkännagivande 1989 av Space Exploration Initiative (SEI), vars mål var att skicka människor till månen och sedan till Mars.

Utveckla på jorden

SEI:s ambitiösa mål krävde omfattande tester av hårdvara på jorden för vilka stora mängder månjord krävdes.
Eftersom tillgången på äkta månjord var så begränsad var den enda lösningen att utveckla månsimulanter på jorden.

Detta resulterade i JSC-1, en banbrytande månregolitsimulant som utvecklades vid Johnson Space Center i mitten av 1990-talet.

JSC-1, som kommer från Merriam-kraterns södra flank nära Flagstaff i Arizona, visade sig likna de prover som togs tillbaka från månen av Apollo 14-uppdraget.

Nytt projekt

Johnson Space Center producerade cirka 20 ton JSC-1. SEI-programmet avbröts dock senare och följaktligen minskade efterfrågan på månsimulanter.

Det var inte förrän 2005, när president George W Bush tillkännagav Vision for Space Exploration (VSE), vars mål var att återvända till månen och skulle fungera som en provplats för framtida uppdrag till Mars, som ett nytt intresse uppstod.

Men även VSE lades på hyllan, 2010 för att vara exakt, och det var efter det först med Artemis-programmet 2017 som intresset för månsimulatorer väckts igen.

Den här gången ligger privata företag i framkant när det gäller att producera simulanter.

En av världens största tillverkare är det Florida-baserade Exolith Lab som sedan 2017 producerat 80 ton (176 370 lbs) mån- och marsjordsimulanter.

Omfattande tester

Regolitsimulanterna används för ett brett utbud av tester och experiment. Johnson Space Center använder dem för att testa geologiska verktyg som kommer att drivas in i klipporna på månen, för att testa motståndet hos rymddräkter och för att utveckla luftrenande filter som hindrar månens damm från att förorena luften i rymdfarkoster och livsmiljöer.

Tonn månsimulator utvecklad av Exolith Lab kommer att användas för att testa hårdvaran i Nasas Viper-rover, som ska leta efter vatten på månens sydpol.

Enligt Exolith Labs grundare Daniel Britt används simulanter också för experiment för att utvinna resurser som syre och metaller.

Avgörande

Detta kan vara avgörande eftersom rymdorganisationer försöker etablera en permanent bosättning på månen – att lyfta råmaterial från jordens yta i raketer är en dyr och energikrävande verksamhet, så där det är möjligt kommer det att vara viktigt att utnyttja resurser som redan finns på månen.

Europeiska rymdorganisationen planerar att producera 900 ton (1,98 miljoner lbs) av sin egen månregolitsimulator, EAC-1 och det mesta ska användas för att träna astronauter.

Läs även: Nasa: ”Människor bor på månen inom åtta år”

Läs även: Vatten har hittats i glaspärlor på månens yta