Wojtek Goral – doldisen bakom världsartisterna

Från klassiska mästare till boogie woogie

Han nämner musiken som alltid gick varm där hemma. Den livfulla mixen som spände från klassiska mästare som Chopin, Bach, och Penderecki till Miles Davis, John Coltrane, Frank Sinatra och ”Tutti Frutti” med Little Richard.

“Pappa var verkligen allätare. Med den gemensamma nämnaren att det han lyssnade på ju verkligen var genuina artister. Jag menar alla dem är fantastiska sångare”, säger Wojtek.

Framförallt var de artister som stod i bjärt kontrast med den klassiska traditionen och den konventionella musikskolan som Wojtek gick i mellan sju och tolv års ålder.

“Där fick man inte spela något annat än klassisk musik. Allt man lärde sig utgick från klassisk musik. Men då får man tänka på att det här var i Polen för många år sedan och jag tror att mycket har förändrats sedan dess”, säger Wojtek.

Att spela ”boogie woogie” på piano i Little Richards stil var således inte acceptabelt på skoltid, vilket han fick erfara under en rast.

“Då fick jag genast en utskällning från en av lärarna, att sån där musik spelar vi inte på den här skolan. Och då blir det ju som med de flesta barn, att det som man inte får göra, det gör man ännu mer”, säger han.

När Wojtek fick möjligheten att studera i USA förälskade han sig i jazz på allvar. (Foto: Jonas Gröning)

Förälskade sig i jazz

En längtan som blev ännu starkare när Wojtek som tolvåring flyttade till Sverige och så småningom började på musikgymnasium i Göteborg, för att senare bli utbytesstudent och pendla mellan Philadelphia och New york i USA. En musikalisk smältdegel där han förälskade sig i jazzen på allvar.

Mycket tack vare sin pappas vän, Michal Urbaniak, violinist och en av Polens största jazzstjärnor, som introducerade Wojtek för världens jazzlegender och tog med honom på jazzklubbar och undergroundspelningar i New York. Det var också Urbaniak som blev inkörsporten till artister som John Coltrane, Stan Getz, Dexter Gordon och Wayne Shorter.

Och så Miles Davis förstås. En av Wojteks största idoler som mentorn Urbaniak hade förmånen att samarbeta med på plattan ”Tutu”.

Oförglömliga konserter

Då hade Wojtek hunnit fylla arton och precis fått upp ögonen för det som kallas studiomusiker.

“Du vet, när man fick en skiva och började titta på vilka som faktiskt spelar på skivorna. Då insåg jag, vad en studiomusiker är. Det här låter ju super. Folk som sitter i studio och spelar in och jobbar med det. Det var jag så himla impad av.”

När Wojtek fick biljetter till Miles Davis konsert och möjligheten att se honom live gick således en dröm i upplevelse.

“För mig var det så stort så att jag kunde knappt fatta det”, säger han.

Han understryker samtidigt hur stort och inspirerande det är för en ung musiker i vardande att få träffa en person som har spelat med alla de stora. Hur mycket det betytt i efterhand.

“Det finns några milstolpar som man har haft turen att få vara med om”, säger han.

Stevie Wonder 1992

Just en sådan upplevelse är livespelningen i Göteborg 1992 då Wojtek som 23-åring hade den stora förmånen att få spela med Stevie Wonder.

En konsert som tog honom in i de stora sammanhangen på allvar och föranledde en pratstund med en av världens största artister. Framförallt en minnesvärd repetition som inleddes med ”Isn´t she lovely” på munspel.

“Jag började faktiskt gråta”, minns Wojtek.

“I dag har jag förmånen att få spela och spela in med väldigt många av de stora i världen. Det är inspirerande. Också att få jobba med producenter som är genialiska. Det är en stor inspiration och glädje. Och som sagt, det var en dröm då, och nu är jag där, så jag lever lite i min dröm”, säger han.

Fyra av fem medlemmar i blåssektionen “Bylund Horns” in action. (Foto: Mattias Bylund)

En musikalisk godispåse

Det betyder att Wojtek Goral i dag samarbetar med producenter som Max Martin och Shellback.

Under musikern och arrangören Mattias Bylunds ledning är han en del av blåssektionen Bylund Horns, som framgångsrikt agerat studiomusiker åt världsartister som bland annat Justin Timberlake i ”Can’t stop the feeling” och The Weekends ”In Your Eyes”.

En vanlig dag på jobbet kan innebära att Wojtek tillsammans med sina kollegor repar och spelar in ett arrangemang hemma i Sverige, som sedan skickas vidare till den producent och artist det berör.

Ett arbete som Wojtek beskriver som dynamiskt och variationsrikt.

“Man har ju lärt sig genom åren att när man spelat in det som är beställt så lägger man alltid till lite ”smått och gott” såsom saxofonfills, variationer av arrangemangen och kanske ett extra solo eller två. Lite så att man ger dem en godispåse att välja från.”

Wojtek Goral har spelat med världsartister som The Weekend, Justin Timberlake och Pink. (Foto: Simon Gullström )

“Den stora utmaningen är att tänka på sången i första hand och kanske på sig själv i andra hand. “Det handlar ju aldrig om att hävda sig själv. Titta vad bra jag är på att spela, utan det måste spegla musiken.”

Hitlåtar och stora artister

Ett bra exempel på vad man kan hitta i den där godispåsen är slutet på sångerskan Pinks senaste singel ”Never Gonna Not Dance Again” som är ett resultat av flera tagningar och improvisationer.

Samtidigt kan livet som studiomusiker också bjuda på en del överraskningar, som i fallet med Justin Timberlakes hitlåt ”Can’t stop the feeling” där arrangemangen initialt spelades in utan någon vetskap om vem artisten bakom den potentiella hitlåten var.

Detta eftersom låten var en del av ett stort PR-arbete och premiären av den amerikanska, datoranimerade storfilmen “Trolls”. Låten släpptes också efter ett två år långt uppehåll av Timberlake, vilket gjorde hemlighetsmakeriet värt väntan när avslöjandet väl kom.

“Det var ju otroligt kul att det var han. En favorit. Framförallt hade vi väldigt kul. Allt handlar ju om att skapa något tillsammans. Hitta på saker. Det är en process som är väldigt kreativ.”

Wojtek Goral tillsammans med Jill Johnson och resten av bandet som är en del av Johnsons show “Simply The Best” på Cirkus i Stockholm. (Foto: Karin Törnblom)

Musik livsnödvändig kreativ process

Att skapa musik beskriver han som en lika livsnödvändig som repetitiv process.

“Jag gillar rutiner. Mina dagar ser ganska lika ut. Jag går upp går till studion och jobbar eller sätter mig framför teven och övar i några timmar.  Jag jobbar med musik hela dagarna, jag kan och vet inget annat eftersom jag aldrig haft ett annat jobb”, säger han och skrattar.

Han berättar att han alltid har flera parallella projekt på gång som alla är kopplade till musik. Det kan till exempel handla om studioarbete med såväl kända som okända artister, spelningar eller konserter. Just nu Jill Johnssons senaste show “Simply The Best” på Cirkus.

Simply The Best på Cirkus

I likhet med alla Wojteks musikprojekt föranleder en show som “Simply The Best” en längre instuderingsperiod då en hel repertoar ska nötas in, för att sedan kunna repas in med övriga musiker.

“Den processen tar väldigt mycket av min dagliga tid eftersom jag går omkring och spelar på de här fraserna som ska memoreras utantill. Och då är musiken närvarande hela tiden för att sedan lagras i huvudet så småningom. Och plötsligt så kan man det. Det är en process”, säger han.

Att skapa musik tillsammans med en ny generation musiker, som till exempel Danny-bandet är en stor sak för Wojtek Goral. (Foto: Francisco Hernandez)

“Handlar aldrig om att hävda sig själv”

Det för oss in på hur ofta han faktiskt tänker på musik under en vanlig dag, och vad han gör när han kör fast.

“Min tanke är att om jag inte går upp varje morgon och jobbar med musik. Då kommer inte de här aha-upplevelserna att komma. Jobbar jag och fortsätter processen så kommer lösningarna”, säger han.

Han tillägger samtidigt att hindren är något han lärt sig att ta sig förbi och att lösningen alltid är att lyssna in sig i musiken. Fundera på vad det är just han kan tillföra rent musikaliskt eller vad som krävs för att som han säger ”hitta själen i låten”.

“Den stora utmaningen är att tänka på sången i första hand och kanske på sig själv i andra hand. “Det handlar ju aldrig om att hävda sig själv. Titta vad bra jag är på att spela, utan det måste spegla musiken”, säger han.

Även det en förmåga som kommer med erfarenhet och är svårare för en ung saxofonist än en rutinerad.

En ny generation musiker

“När man är ung vill man visa att man kan spela, men det växer man ganska snabbt från. Jag har alltid jobbat med otroligt professionella människor som är väldigt begåvade och skickliga, och de hör ju om det inte är på riktigt.”

Så är också kärnan i jobbet att vara sig själv, integrera sig i ett större sammanhang och bli en del av ett lag.

“Jag har jobbat med så mycket musiker och artister och den stora glädjen är att hänga tillsammans och ha ett gemensamt mål”, säger Wojtek.

Han nämner Danny Saucedo som han ska jobba med i sommar och understryker hur tacksam han är för det.

“Där har du ett exempel på en helt fantastisk artist, precis som Jill Johnson, som är genommusikalisk, gör sin grej, tänker på allt och alla och samtidigt har sitt mål som han hela tiden jobbar för.”

Vilket för Wojtek tillbaka till sina unga år.

”Först är man ju young boy och yngst i alla sammanhang, sedan plötsligt tillhör man de äldre. Och att fortfarande få vara med och skapa musik tillsammans med en ny generation musiker, som till exempel Danny-bandet, i musik finns ingen ålder, det är ju otroligt kul.”

Minnet av en vän

Det för oss in på de där milstolparna igen. Den där allra första turnén med komikern och skådespelaren Claes Malmberg, som av en slump ledde Wojtek till den numera avlidne progg- och bluesikonen Totta Näslund.

Ett möte som i sin tur genererade i en turné med Totta & the Hot’n Tots året därpå, ett femårigt samarbete och en vänskap som Wojtek fortfarande sörjer.

Han nämner CD-boken “Mil efter mil, en resa med Totta” som gavs ut efter Näslunds död 2005, som bland annat innehåller ett unikt musikspår där han och vännen spelar tillsammans. En aldrig utgiven inspelning som i efterhand kunde slutföras i en studio.

“Det var en stor glädje att en av mina absoluta favoritlåtar med en av mina favoritartister släpptes och att få vara en del av det”, säger Wojtek.

I CD-boken “Mil efter mil, en resa med Totta” som gavs ut efter Totta Näslunds död, hyllar Wojtek sin forne vän med en aldrig utgiven inspelning som i efterhand kunde slutföras i en studio.(Foto: Simon Gullström)

Tacksamhet, ödmjukhet och trygghet

Han återkommer till den där tacksamheten igen. Hur viktigt det är att vara ödmjuk inför det man gör, oavsett hur bra det går. Komma ihåg dem som trodde på en och gav en chansen när ingen annan gjorde det.

“Upp och ned kommer det alltid gå. Man måste någonstans inse att vi bara är människor och att de här relationerna bygger på att vi är snälla mot varandra och tar hand om varandra. Den här branschen kan vara väldigt egoistisk om man tänker kortsiktigt. Men långsiktigt så hjälper man varandra. Då får man också hjälp själv när man behöver.”

I en bransch där alla är sina egna skapar det också ett skyddsnät.

“Det är jättefint att ha den där tryggheten. För jag har ingen annan trygghet som frilans. Den tryggheten vi har bygger på våra relationer. Utan den står du väldigt ensam – oavsett hur framgångsrik du är”, säger Wojtek.

Till det kommer också en strävan att aldrig sluta utvecklas.

“Min drivkraft är absolut inte mindre nu än när jag var tjugo år. Jag längtar fortfarande lika mycket efter att få spela”, säger Wojtek.

Drömmen lever.

Vill du läsa mer om kultur, nöje och underhållning? Så här enkelt skaffar du vår kostnadsfria nyhetstjänst!

Läs även: Jill Johnson: ”Folklighet är creddigt”

Läs även: Danny Saucedo: ”Jante det dummaste som finns”