Vind i seglen – men då hade vi varit blåsta på den

Succé direkt

Det blev succé.

”Vad kallar du den här läckerbiten”, frågade någon ur besättningen.

”Men kära du, det här är ju en typisk Toast Skagen”, svarade Tore och pekade mot Skagen och Jyllands nordspets som syntes vid horisonten.

Sanningsvittne i sammanhanget är Tore Wretmans änka Eva som i sin tur förmedlade historien till journalisten Staffan Heimerson efter Tores död 2003.

Det är dessutom ”röran” ovanpå Tore Wretmans Toast Skagen som fått namnge Skagenröra.

Den finns i dag i fler format än vad som är nyttigt men är primärt en blandning av räkor, majonnäs och dill, där även crème fraiche, gräddfil och rödlök armbågat sig in och även citron smugit sig in till en plats bredvid, på västkusten ofta med vit fisk eller crabsticks som alternativ.

Det blev en snaps till

Denna röra är som sagt en utlöpare till Tore Wretmans Toast Skagen från 1956, för övrigt det första helår då svenskarna återigen kunde köpa helor fritt.

1 oktober 1955 hade motboken, som reglerade våra inköp på Systembolaget, slopats och vi kunde köpa vad vi ville i alkoholhaltig väg.

I samband med det kunde vi för övrigt även börja dricka starköl igen. Starkölen hade förbjudits i Sverige 1922 och kunde sedan fram till och med 1 oktober 1955 bara köpas på apotek mot recept, vilket måste ha gjort den tidens läkarbesök något udda.

Men när motboken försvann dök även starkölen upp på Systembolagets hyllor och med en numera frisläppt snaps, fanns därmed komplementet till exempelvis en Toast Skagen.

På tallriken sedan 1923

Eller kanske ta att skölja ned en annan klassisk svensk förrätt och vickningsrätt med – gubbröran.

Den hade vi ätit 33 år längre än Wretmans Toast Skagen. ”Gubbröra” i vart fall belagt i svenska språket redan 1923. Däremot är det fortfarande oklart var namnet kommer ifrån.

Vän av ordning kan i vilket fall även i sömnen rabbla att det är en maträtt med hackad ansjovis – med eller utan spad – kokt ägg, gräslök och dill som blandas.

Rödlök och kaviar duger också men däremot är det svårt att komma undan att underlaget ska vara en skiva kavring.

Bäst för att den var billig

Om Toast Skagen är den mest klassiska svenska förrätten och gubbröra den mest genuina, så är det ju ingen tvekan om vilken som är den som äts mest.

Just det.

Vitkålssalladen före pizzan.

Den har vi fått av ren snålhet. Eller vi kan säga ”ekonomiskt sinne” så låter det bättre.

Efter att vi fått restaurangen med pizza på menyn i Västerås 1947 – där ingen svensk sägs ha vågat smaka – fick vi de första ”riktiga” pizzorna 1968.

Året därpå kom pizzasalladen.    

Den stod krögaren Guiseppe Sperandio för på sin Pizzeria Piazza Opera på Gustav Adolfs torg i Stockholm. Han serverade strimlad kål i vinägrett som sallad på sin restaurang, för att hålla kostnaderna nere – definitivt en av de budgetsatsningar som hållit längst.

Fredagsmys – ett fiasko från dag ett. Dagens PS