Inga horn. Bara till hälften svensk. Och mer väluppfostrad än vad som påståtts. Vikingen lever inte upp till sitt rykte. Åtminstone inte om vi ska tro ny forskning.
Vikingarna – inte alls som du tror
Mest läst i kategorin
Lång och blond och med svärd i hand, hjälm med horn på huvudet. Ibland skitig och oftast blodtörstig.
Schablonbilden av vikingen – och långt ifrån verkligheten.
Forskningen har nyanserat och breddat bilden av vikingarna och gett oss perspektiv på dem som bönder, handelsmän och jägare. Att de inte hade horn i sina hjälmar är känt sedan länge, för att nu ta det minst väsentliga.
Långväga gener
Det senaste decenniets forskning har fördjupat bilden av vikingarna. Den kanske största upptäckten gäller generna.
När Sigtuna etablerades som Birkas efterträdare som handelsplats i slutet av vikingatiden, runt år 980, hade varannan invånare utländskt ursprung.
Analyser av gravar visar att där fanns långväga inslag.
”Vi tog fram hela genom för 23 individer i Sigtuna. Det var första studien som visade på den stora genetiska variationen under vikingatiden. Det väckte starka reaktioner i samhället och en del kollegor hade svårt att tro på resultaten”, säger Anders Götherström, professor i molekylär genetik vid Stockholms universitet, till forskning.se.
Senaste nytt
Bekräftas i ny studie
Ett ”genom” är allt genetiskt material hos en organism – arvsmassan. DNA, eller deoxiribonukleinsyra, är det kemiska ämne som bär den genetiska informationen. Gener är DNA-sekvenser som ger upphov till proteiner i kroppen.
Sedan har bilden bekräftats i en dansk studie med 200 individer.
I början av 2023 publicerade Anders Götherström och hans forskarlag en ny studie, med ytterligare 50 individer – plus de tidigare analyserade – som gjorde bilden mer detaljerad.
Fler kvinnor och män
”Vi ser att migrationen från öster var könsbunden, det är fler kvinnor än män som kom därifrån. De nådde framför allt centrala Sverige och Gotland. Från väster kom både män och kvinnor och de nådde hela Skandinavien”, berättar han.
De som kallade sig vikingar, eller ”for i viking”, hade liv som bönder hemma i Norden mellan handels- och plundringstågen.
Begreppet ”for i viking” återfinns på exempelvis en runsten i Västergötland om en son som ”vart död på västervägar i viking” och på en skånsk som talar om en man som ”dog norrut i viking”.
Att ”fara i viking” var alltså som när i dag talar om ”vikingafärd”.
Kanske högst var tionde person var inblandad i färderna, som började över 100 år innan vikingatiden traditionellt ansetts börja, bedömer forskarna.
Vilka for iväg?
En omdebatterad fråga som inte fått något definitivt svar är vilka det var som for i viking.
Forskaren Charlotte Hedenstierna-Jonson anser att det inte var vem som helst som for iväg. För att bygga och utrusta ett skepp och organisera färderna krävdes stora resurser.
”De som följde med hade antagligen en viss social ställning. Om det var frågan om räder och krigståg var besättningen vapenför – vilket inte gällde alla i samhället. Var det istället frågan om handel kanske man var tvungen att betala för att frakta varor ombord”, säger hon.
Tvärvetenskaplig forskning
Frågor som dessa forskar man just nu om i bland annat det tvärvetenskapliga projektet Vikingafenomenet vid Uppsala universitet.
Det stora utländska inslaget i Sigtunas befolkning på slutet av vikingatiden fanns sannolikt redan i föregångaren Birka, tror Charlotte Hedenstierna-Jonson.
”Människorna på de här platserna kom från olika håll och tog med sig nya kunskaper och kompetens. Men till skillnad från andra typer av handelsplatser verkar man också ha stannat kvar. Staden blev en ny typ av tillhörighet, och med vikingatiden kommer därmed de första stadsborna”, sammanfattar hon.
Läs även:
Vikingarna – inte så tandlösa som vi trott – Dagens PS
Reporter på Dagens PS med gedigen bakgrund som bland annat bevakar privatekonomi.
Reporter på Dagens PS med gedigen bakgrund som bland annat bevakar privatekonomi.