Varningstext: Den här recensionen kan vara bland den mest obalanserade filmkritik du läst. Och den är helt i avsaknad av normkritiskt tänk, eller pretentiös analys.
Top Gun Maverick - man blir ändå glad
Mest läst i kategorin
Jag sov lite oroligt dagen innan jag skulle se uppföljaren Top Gun Maverick. Jag hade värmt upp med Top Gun kvällen innan, och njöt av att den fortfarande höll.
Frågan var hur jag skulle förhålla mig till filmen som under en period fick mig att överge Lacoste-tenniströjor och gå all in för vita t-shirts, framför allt av märket Hanes, och använda tajta jeans tillsammans med boots.
Oron fanns att Top Gun Maverick skulle kännas bedagad och ett överdrivet exploaterande av min kanske viktigaste generationsfilm? Kanske skulle jag börja se på min tid som ung vuxen CIS-man på ett annat sätt.
Hollywood levererar
Vi kan konstatera att Hollywood levererar. Top Gun Maverick är precis som den ska vara. Vi är tillbaka på Miramar i San Diego. Maverick är tillbaka i ett romantiserat militärt liv filmat i skönt motljus. Det där motljuset sätter på ett märkligt sätt tonen för hela filmupplevelsen.
Rebellen och attityden finns kvar hos Maverick. Likaså lekfullheten. Filmen är genomarbetad, utan att vara överarbetad eller bedagad. Handlingen bjuder inte på några större överraskningar.
Klassiskt amerikanskt
Men vem vill ha det? Man vill ju liksom bara åka med på samma sätt som man gjorde andra halvan av 1980-talet. Det är coolt. Det flygs. Det flirtas. Det sportas i bara deffade överkroppar på stranden. Det dricks bärs i en klassiskt amerikansk bar.
Och så klart slåss Maverick mot ryssar, även om det inte är uttalat ryssar. Precis som det ska vara!
60-åringen Tom Cruise går bara in och levererar. Dessutom snygg och åldrad på ett sätt som bara ett fåtal skådisar grejjar. Han är där i samma liga som Steve McQueen och Clint Eastwood.
Spelar ingen roll att han kör med PT på daglig basis och sannolikt skjuter in botox. Och dessutom med största säkerhet färgar håret – även om det drar ned filmen något. Ja ni fattar!
Ont om gamla hjältar
Det är ont om de gamla hjältarna är tillbaka i filmen. Val Kilmer – Iceman – är med om än nedtonad. Deras relation är av slaget som får en del recensenter att börja analysera relationen i homoerotiska termer.
Dock finns inte ett spår av Kelly McGillis i filmen. Hon som jag och många andra unga män hade en svår crush på – något som lindrades av att hon kom ut som lesbisk.
Inte ens i fotokollaget, som Maverick har på väggen, finns hon med. Kelly McGillis är bortretuscherad likt spolade makthavare från Sovjettiden. Sorgligt, och på gränsen till risigt, eftersom Meg Ryan får sitta på Mavericks vägg.
Däremot, som Kelly McGillis själv konstaterat, att hennes utseende i dag inte funkar i den här filmen. Hur går det för de nya skådisarna.
Jo, dom gör jobbet. Spelar biroller så att Tom Cruise kan leverera på topp. Inte minst hans nya kärlek – den välbevarade 51-åriga Jennifer Connelly. Här får vi också njuta av skådisar som Jon Hamm (Don Draper i Mad Men) och Ed Harris.
Top Gun Maverick är en film man blir glad av.
Summa summarum, Top Gun Maverick är en film man blir glad av. Och den mår bäst av att bara njutas av, inte analyseras. Och ni som funderar på att ta med era barn på den. Dålig idé! Er filmsmak, och delar av er historia riskerar att (igen) svårt ifrågasättas.
Om ni försöker få dom se ettan, som uppvärmning, så är även det en dålig idé. Top Gun Maverick är en solid uppföljare för 60- och 70-talister, som förtjänar avnjutas i en bubbla. Allt annat är just en dålig idé.
Fotnot: Top Gun 1 är regisserad av Tony Scott (bror till Ridley Scott). Med filmen fick Tony Scott sitt stora genombrott som filmregissör. Tidigare arbetade hand med reklamfilm och hade bland annat gjort en reklamfilm för SAAB med både SAAB 900 och en AJ 37 Viggen.