Storö 34 - den ståtliga direktörskryssaren

Det där är en näst intill en ofelbar tolkning av hur det var från slutet av 1960-talet och drygt femton år framåt. För många var denna stilrena motorkryssare lika vacker som ouppnåelig.

Tillverkades i över 20 år

Naturligtvis var det många som var bemedlade att köpa, äga och framföra denna våta dröm. Inte mindre än drygt 800 exemplar tillverkades mellan åren 1966 – 1988.

Tillkomsten av den första modellen som fick benämningen Storö IV blev en naturlig tronarvinge till de tidigare Storö I, II och III.

Sedan lanseringen har båtarna genomgått såväl namnbyten som löpande modifieringar. I grunden kan man dock säga att Stor IV, Storö 34 och Royal Cruiser 34 ingår i samma familj och därmed är syskon.

Storebro Royal Cruise 34 – av många fortfarande ansedd som en av de vackraste motorbåtarna. För 30 år för de flesta bara en våt dröm. Idag en tillgänglig verklighet på begagnatmarknaden. (Foto: Storebro arkiv)

Historien i korthet

Storebrovarvet tar avstamp 1946 genom entreprenören Ivar Gustavsson, en man sprungen och fostrad vid Storebro Bruks industrier som tillverkade bl.a. svarvar. Tidigt startade han eget bolag med namnet Örnmaskiner.

Under andra världskrigets sista år anlände många flyktingar från Estland till lilla småländska Vimmerby. Den gode Gustavsson uppmärksammade vid ett tillfälle esternas hantverkskunnande.

Under en kvällspromenad genom byn fick han se hur estländarna med enkla verktyg byggde sina egna mindre roddbåtar. Allt för att kunna fiska i närliggande sjön Gissen.

Som den entreprenör och visionär han var kläcktes snart idén om att låta männen bygga ett antal båtar till försäljning. Därmed hade Örnmaskiner etablerat som serietillverkare av båtar.

Logotypen till bolaget Örnmaskiner som startade tillverkningen med hjälp av estländarnas hantverkskunskap. (Foto: Storebro arkiv)

Bytte namn från Örnmaskiner till Storebro

I takt med sina framgångar så tog Ivar över hela Storebro Bruk från nyårsafton 1963 och man bytte namn på det nya sammanslagna bolaget till Storebro Bruks AB.

Åren går och snart har, via några mindre snurrebåtar, Vindö, Svanö, Bergö och storsäljaren Solö Ruff. Den senare tillverkad och såld i inte mindre än 1 400 exemplar under åren 1951 – 1964

I konstruktörspennan höll Einar Runius som tidigare bland annat tillsammans med den namnkunnige CG Pettersson Drivit Motorbåtsbyrån i Stockholm.

Inför säsongen 1965 presenterade man sina första modeller med påbyggd överbyggnad (enstaka skapelser var tidigare byggda) Solö Cabin och därpå Solö Aqua Cabin som fick Volvo Pentas aquamatic-drev.

Dessa följdes sedan av Solö Lyx II, Solö Lyx II och avslutades med Solö 25. Steget till större modeller togs emellertid redan under tillverkningen av de populära Solö-båtarna, om än som styckebåtar.

Historien låter vidare berätta att det var en ägare av just en av dessa Solö Cabin som ville ha en större båt i liknande utförande kryddad med akterruff.

Wilke fick ta hjälp av Runius

Redan under framtagandet av Lyx II och III hade den tyske yachtdesignern Winfried H. Wilke klivit in som spelare i det nu mycket framgångsrika laget från den småländska myllan. Han sattes genast vid ritbordet.

Sagt och gjort, en båt med akterruff baserad på dessa med ett par meter skarvade skrov togs fram. Succén uteblev dock. Ett nytt försök resulterade i ett ytterligare något längre skrov försett med dubbelruff. Även det visade sig tyvärr uppvisa gångegenskaper som hade mycket att önska.

Det blev till att åter låta den erkände konstruktören Einar Runius hålla i pennan. Han försåg sig med ett radergummi och reviderade skrovdesignen. Nu var skrovet 10,35 meter långt och 3,20 över midjan. Storö IV/34:an var född.

Klassisk i linjerna är det som får många båtar att hålla sig kvar och prisbilden uppe. Storebro Royal Cruiser 34 besitter just det. (Foto. Storebro arkiv)

I det fortsatta arbetet under många år stod Runius för konstruktion och Wilke för de vackra linjerna samt inredningslayout. Winfried H. Wilke kommer senare att stå som ansvarig för designen av Storebros hela flotta ända upp till den största SRC 730:an.

Utvecklingen fortsätter

Den fullskaliga produktionen av Storö IV/34 inleds 1966 och samtliga skrov tillverkas då med ribbkravell i mahogny. Från modellåret 1969 kan även den likt Solö Lyx erbjudas med glasfiberskrov.

Detta alternativ lockar många som tror på dess underhållsfria tillvaro allt medan traditionalisterna fortsatt föredrar mahognyskrov. Valmöjligheten finns kvar i produktion fram till 1977 då det sista träskrovet lämnar fabriken.

Sista båten med mahognyskrov 1977

Nu har glasfibern (GRP) sent om sidor övertygat de flesta om sin oslagna styrka. Fram till 1974 bär båtarna en överbyggnad med rötterna i Storö III som begåvats med en akterruff och täckt förarplats, så kallat ”doghouse”.

Möjligen är det just den överbyggnaden som än idag ses som den snyggare. Mer klassisk och mjukare i formerna, liksom. Ett känt faktum är likväl att snygg design inte alltid är lika med bra i sin funktion.

Läckande fönster, klen takkonstruktion och inte minst en ambition att vara under ständig utveckling ledde snart fram till en ny design av hela överbyggnaden. Det har nu gått tio år sedan herrarna Runius och Wilke tog fram denna ikon bland motorbåtar.

Royal Cruiser 34

Vi skriver 1975 och Storö 34 som nu allt som oftast benämns Royal Cruiser 34 ges en design av sin samtid. Det tidigare limmade rutorna med sina vita dekorlister i gummi ersätts av prefabricerade rutramar av aluminium.

Det gjordes med åren många olika versioner. Med eller utan flybridge, med eller utan akterruff och med helt stängd kupé. Den sistnämnda inte den vackraste av alla modeller man gjort. (Foto. Storebro arkiv)

Nu täta och med fungerande skjutbara sektioner för ventilation. Samtliga tak får styrka genom en glasfiberkonstruktion. Därtill börjar såväl standard- som tillbehörslistan bli riktigt matig.

Här syns bland annat radar, autopilot och motoralternativ värdigt en mindre yacht. Det är nu man på riktigt börjar appellera till de tjockare plånböckerna.

Storebro 34 har tillverkats i ett flertal modeller. Det här visar layouten av den till antalet flest tillverkade 34 Baltic. Versionen med akterruff.

Parallellt finns här en anekdot om hur man finner en marknad bland oljebaroner i arabstaterna som visat stort intresse för varvet och inhandlar ett antal båtar, men det är som sagt en annan historia.

Hälften gick på export

Vad som däremot är intressant är att man i Tyskland fått upp ögonen för dessa båtar. Där går de under namnet Adler 34 som på germanska betyder örn vilket troligtvis är ett arv från Örnmaskiner.

Så här såg leveransen ut till bland annat Tyskland. Hälften av all produktion gick på export. (Foto: Storebro arkiv)

Hur och varför man då ansåg att detta lät bättre än ”Royal Cruiser” får vi nog aldrig veta. Faktum kvarstår att hälften av de tillverkade 34:orna efter gick på export, till bland annat just Tyskland.

Direktörernas förstahandsval

Att Storebro Royal Cruiser 34 under mitten av 1970-talet gavs epitet som lyxbåt, paradlåda och direktörens självklara val är ingen överdrift. Med näsan högre än den akteröver hissade svenska fanan var det mången självgod och mindre behövande som lät sitt förvärv äga hamnen.

Längs bryggor och kajer gick än fler och beskådade och drömde. Ty så var läget då. i den gemene svenske båtägarens närminne låg oljekrisen några år tidigare. Bankernas vilja att låna ut pengar till ett båtköp stavades men en tvåsiffrig ränta.

Trånande blickar från bryggflanörerna. Att lägga till med en Storö 34 var på 70-talet status…på riktigt! (Foto: Storebro arkiv)

Ja, det var så landet låg där och då.

Idag skriver vi 2021 och mycket vatten har runnit under kölen på Storebroklassikern. De äldsta har hunnit bli i mitten av sina 50 år och de sist tillverkade 1988 fyllde just 33. Ingen ålder för en båt i lyxsegmentet kan tyckas. Tyvärr är det så.

En klassiker idag

Som tidigare nämnts är det ofta svårt att hitta en bra kombination mellan design och funktion. Lägger man sedan till konstruktion är det närmast omöjligt när man kommer till just båtar.

Storebro 34 är skam till sägandes inget undantag. Antalet missar i konstruktionen ska inte överdrivas till antalet men de som finns är av grav nivå.

Om vi ser till båtar byggda med kravellskrovet i mahogny är det övergång mellan skrovsida och däck som är problemet. Skrovets konstruktion innebär att ribbkravellen i fören går upp och möter däcket med ändträ.

Det är inte raketforskning när man nu, med vetskapen att regn kommer uppifrån, surt kan konstatera att det under däck är lika minst lika fuktigt. Genom glasfiberskroven lyckades man bygga bort det problemet men dras likväl med ett annat som man dela med samtliga 34:or.

“Storebro-hörnet” – varvets akilleshäl

Det vore inte förvånande om man fann ordet ”Storebrohörn” i senaste utgåvan av SAOL (Svenska Akademiens Ordlista), så välkänt är problemet.

Det handlar om överbyggnadens konstruktion där man valt att ställa denna tingest på däcksribben. Resultatet blir ofelbart att dess hörnstolpar suger upp vätan som hamnar på däck. Inte sällan i form av just regn.

Om någon hittar en Storebro 34 som inte har eller har fått dessa problem åtgärdade, lovar undertecknad att likt en svensk politiker äta upp en sko. Höger eller vänster är egalt.

Till detta kommer vissa motoralternativ som visat sig vara mindre lyckade. Mer om det sedan.

Idag är dessa medelålders damer fortfarande mycket populära. Drömmar har hållits vid liv och kan idag förverkligas, yngre förmågor ser det estetiska formspel som blivit retro och det där med att äga hamnen har inte förändrats.

Komfort långt före sin tid

Vad har då denna till det yttre så fagra skapelse att erbjuda ombord? Sett till moderna båtar runt 34 fot är bredden inget att skryta med.

Så här bygger man inte en 34-fotare idag. Här är det uppvikbara stolar om man vill sitta fler runt bordet. Fördelen är möjligen att man får en stor yta att röra sig på med stolarna undanstuvande. (Foto: Storebro arkiv)

Storebro 34 är relativt smal med sina ringa 3,20 meter. Det har man kompenserat med en inredningslayout som definitivt lever upp till dagens krav om än med reservation för ett par lösningar.

Breda gångbord gör det lätt att ta sig från äntringen till nedgång i styrhytten. Här krävs viss balans när fötterna ska över den höga mahognysargen.

Väl där möts dem att landa på en av sofforna som i par sitter mot akterruffens skottvägg. Med en hand på styrhyttens akterkant som stöd är man snart tryggt ståendes på durken.

Här möter en spatiös yta upp. Full ståhöjd. Med förar- och navigatörssoffa nedfällda längs sidorna är det fullt mingelbart. Nämnda soffor är i uppfällt läge endast riktade i färdriktningen vilket under just framförandet av båten känns helt rätt.

Vill man dinera i denna öppna del av båten är det vid ett uppfällbart bord om styrbord. Utan extra stolar så blir det till att sitta sida vid sida. Så den optimala möbleringen blir ner med nämnda soffor och fram med två extra uppvikbara stolar.

En tre-rätters serveras med fördel nere i den förliga salongen. Den stora U-soffan rymmer med lätthet sex sittande med medföljande benpar. Pentryt, eller om man är positiv i sin beskrivning ligger tvärs soffan längs styrbord.

Nere i Salongen finns gott om plats för såväl middagar som sällskapsspel när vädret tryter. U-soffan kan med lätthet bäddas ned till en dubbelslaf. Klädsel i klassiskt gråblå. (Foto: Storebro arkiv)

Arbetshöjden håller inte dagens standard på höjd men här finns gott om förvaring i lådor och skåp. Granne med pentryt har vi en toalett med dusch. Låt oss nöja oss med att kalla det toa.

Visst, durken är försedd med avrinning men att företa sig en tvagning är värt sig en funderare. I mittgången mellan U-soffa och pentrybänken är det full ståhöjd.

Den förliga salongen avslutas med glasförsedd skottvägg. Genom en dörr tar man sig in till den V-koj som erbjuder god sömn med i en fullängdsbädd. Två garderober med begränsad bredd kantar ingången.

Akteröver finner vi den generösa akterruffen. Takhöjden är något begränsad med i gengäld finns här två riktigt bra bäddar med dryga två meter i längd och 80 cm breda. Mellan dem en kommod med handfat och sminkbord. Well (?!)

Normalt sett är kanske akterruffen något för barnen eller gäster, här är det master cabin. Stora bäddar och gott om förvaring för kläder etc. Tyvärr ej ståhöjd. (Foto: Storebro arkiv)

Förarplatsen

Här trivs fritidsskepparen. Stora ytor för sjökort och möjligheter att medelst passare och transportör lägga ut sina kurser. Jo, att båten designades innan alla elektroniska hjälpmedel hade nått fritidsbåtar känns.

Idag upplevs den antagligen spartansk, men så här såg det ut när det begav sig. Stora ytor för pappersjökort stod högt på önskelistan. Idag har det med all säkerhet kompletterats med en navigator (plotter i folkmun) och annan modern utrustning.(Foto: Storebro arkiv)

Förutsatt att inte någon tidigare ägare uppdaterat förarmiljön så finner man här troligen en bra kompass, VHF-radio och kartlampa. Möjligen också en PR-radio…

1975 genomgick 34:an en ”face-lift”. I praktiken innebar det en hel del förbättringar varav en av de större är en skjutbar taklucka även på styrbordssidan. Sikten i förarhytten är över lag mycket god men att ställa sig på fotstöden och få fri sikt genom en taklucka är aldrig fel.

Motorvalet viktigt

Få båtar i den här storleken från en och samma tillverkare har haft så många motoralternativ. Här hittar man både det självklara och en del frågeställningar.

Ett nära samarbete med Volvo Penta kan vara en förklaring, vart båtar gick på export en annan. Volvo Penta är hur som helst överrepresenterade. De flesta dieselmotorer som huserar i källaren är av varierande styrka och komna från den då helsvenska och i Göteborg baserade motorproducenten.

Studerar man hela flocken hittar man en och annan rar fågel. Ett inte oansenligt antal motoriserades med dieslar från Perkins 115-175 hk. Några enstaka exemplar förärades (!) med engelska Thornycroft (Bedford) på 113 hk.

Möjligen kan därute finnas någon övrig variant med bensinmotorer men allt som oftast låg det Volvo Penta-dieslar under durkarna.

Det fanns många alternativ men dubbla Volvo dieslar var det absolut vanligaste. (Foto: Storebro arkiv)

Storö 34 är ingen nätt dam. Dubbla maskiner har hela tiden varit enda valet. Beroende av årsmodell och motorval ligger torrt deplacement på mellan 5-7 ton.

Det krävs villiga hästar för att dra det lasset. Inte alla motorer var redo för det. När det sköts raketer för att fira in det stundande sjuttiotalet var det Volvos MD29 som fick äran att försöka.

Den raka sexan gav 92 hk vilket knappast gjorde skrovet rättvisa. Efterföljare på tronen blev MD32 som gav moderata 106 hk, ett något bättre alternativ över de följande tio åren.

Kravet på prestanda ökade

Men det fanns kunder med krav på högre prestanda varpå den stora TAMD 60 A fick chansen. Med sina 192 turbohästar blev det lite fart på skutan. Att den stora konverterade lastbilsmotorn dessutom var lågvarvig gav en mycket behaglig gång, dessutom i samtalston.

Visst går det att få upp den tunga damen i planing – handlar bara om storleken på motor. (Foto: Storebro arkiv)

Volvo Penta var under dessa år mycket produktiva och i samarbete med båtproducenterna tog man fram både lättare och effektivare motorer. Från 1979 ser man vanligen TAMD 40 A monterade i 34:an.

Visserligen levererar den bara 124 hk men är och andra sida lättare, högvarvigare och med en villigare turbo. Med det sagt inte snålare i drift. Samtidigt dyker entusiaster av vattensport upp och vill köpa båt. Är det månne en önskan att kunna åka vattenskidor efter sin tänkta Storebro 34?

Toppade runt 30 knop

Kunderna erbjuds naturligtvis att fylla stallet med riktiga kusar. Det är en uppgradering av TAMD 60 A som får efternamnet B och C. Hästkrafterna har nu ökat till 235 respektive 255 och toppfarten ligger runt 30 knop. Den farten ligger gissningsvis något över Einar Runius beräkningar.

En graf över olika motoralternativ och den fart som ägaren kunde förvänta sig. (Foto: Storebro arkiv)

Under 34:ans sista produktionsår 1987-88 finner man oftast TAMD 41 A på 141 hk. Den räcker gott och väl. Toppfarten hamnar runt 23 knop och en behaglig marschfart på 17 knop.

I den mån någon är intresserad kan nämnas att vid montage av de större motorerna gick man upp till en axeldiameter på 50 mm till skillnad från standard 40 mm. Det ger vid högre varv mindre risk för vibrationer men även dubbelt så dyra offeranoder.

Summering

Storö IV och Storebro Royal Cruiser 34 är idag en mycket prisvärd båt. Kvaliteten är genomgående hög på såväl inredning, plastarbeten som installationer.

Är man spekulant så bör man välja objekt med hjärna och ögon. Risken är att man redan förälskat sig i modellen och att handla begagnad båt med hjärtat kan bli dyrt.

Över lag vågar man nog påstå att ägare av framför allt större båtar från Storebro vårdat och alltjämt vårdar sina klassiker.

Så, även om begmarknaden är något begränsad när det kommer till välskötta exemplar är det värt att leta. Däcksbyten, motorbyten, kapell, dynor… Ja, listan kan göras lång och det blir även kvittoremsan om det vill sig illa.

Landar förvärvet i en klassiker som Storebro Royal Cruiser och förs i ett skick den är värd, glöm inte att angöra hamn med huvudet högt, flaggan i topp och bara äg den!