Starka vindar och smala fairways

Som en mer fanatisk än fantastisk golfare med ett relativt okej handikapp, har alltid den svenska höstgolfen tilltalat mig mer än varma och svettiga dagar på fullpackade golfbanor. Känslan att en tidig höstmorgon få pegga upp på ettan och blicka ut över en fairway täckt av dagg och där morgondimman sakta lättar i den friska och krispiga luften.

Där har vi själva sinnebilden av vad golf en gång handlade om fast betydligt mer dramatiskt. Det var ju i det blåsiga, regniga och samtidigt vackra Skottland som vår ”nya” folksport föddes redan på 1400-talet. På den tiden handlade inte så mycket om den sport vi utövar idag utan mer likt dagens landhockey med skillnaden att ”bollen” skulle ner i ett kaninhål.

Med tiden utvecklades sporten och den första golfklubben grundades i Edinburgh 1744. Det fanns två banor som var avsedda för den nya överklasssporten, Leith Links och Bruntsfield Links. Då handlade det inte om att klä sig i snygga och dyra designerkläder utan istället varma tröjor och jackor som skulle skydda mot vädrets makter. Tjocka mössor och handskar var ett måste, det senare kanske inte när man skulle slå träbollen med träklubban.

Måhända det var då som uttrycket ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” myntades och som så populärt används av oss golfare när vi försöker övertyga oss själva en gråkall dag när regnet piskar på horisontellt. Först i slutet av 1800-talet övergick golf från att endast vara förärat den rika överklassen till att ta formen av en medelklass sport och fler banor började dyka upp, främst nära havet.

Men vad är det egentligen som lockar oss golfare att utmana ödet på dessa tuffa linksbanor, där drivern är ett minst lika stort hot mot ett bra resultat som de starka vindarna från Nordsjön? I mitt fall handlar det om att få uppleva det råa och genuina som sporten en gång stod för. Att försöka hitta rätt linje i vinden och framförallt spela smart. Drivern får ofta sitta kvar i bagen för här gäller det att undvika de lömska fairwaybunkrarna och den täta ruffen.

Misstaget många ”turistgolfare” gör när de ger sig ut på bl.a. den klassiska St. Andrews banan, är att fokusera på att spela på sitt handikapp. Här gäller det istället att ”överleva” och att ha tillräckligt med golfbollar med sig, för det går åt en hel del om man inte är försiktig. Järnklubborna, sandwedgen och puttern blir dina bästa vänner tillsammans med tålamodet.

Njutningen är ändå total då man får förmånen att uppleva denna historiska bana i en miljö där sporten en gång såg dagens ljus, långt borta från välfrisserade spanska banor. Att efter rundan få sitta ner framför en värmande brasa och prata med gamla golfare som har mängder med anekdoter, somliga mer nyanserade än den andra…när man väl lärt sig att förstå vad de säger, det är en del av upplevelsen som man bara hittar i golfens vagga.

Här kan du läsa mer St Andrews.

Drömboende i Skottland.