Saltsjöbadens okända mästare

Nära till allt

Här kunde du bo med båten på bekvämt promenadavstånd. I viken utanför det uppförda Grand Hôtel, anordnads bryggor och båtplatser, och i viken lades det ut ett antal bojar för de lite större båtarna.

Båtlivet var också centralt i Saltsjöbaden på andra sätt. Med en burgen ägarkader med stora och påkostade båtar, fanns det självklart ett antal varv som erbjöd sina tjänster.

Det var i Hotellviken i centrala Saltsjöbaden som båtlivet samlades på bojar eller vid bryggorna. (Foto: Vykort)

I närliggande Neglinge låg de välbekanta Stockholms Båtbyggeri och Moranäsvarvet, i Solsidan Hugo Schuberts Yachtvarvet och ytterligare ett stenkast bort hade både Stäkets båtvarv och Fisksätra Motorbåtsvarv funnit bra platser för sina verksamheter.

Wallenbergs och Thiels anslag att skapa en plats där överklassen kunde bo, leva och verka nära skärgården och båtlivet hade alltså satt sig. hade självklart också färgat av sig på båtarna, som i de flesta fall bestod av gräddan av vad svensk boating kunde visa upp.

Troligtvis den största båtkonstruktören i Sverige

Därför var mannen som i nu ska berätta om, en stor särling i sammanhanget: Tjänstemannen Åke Sundstedt.

Till vardags arbetande på Stockholms Elektricitetsverk på Tulegatan 7 inne på Norrmalm.

Men det är inte för den gärningen jag väljer att berätta om honom. Utan det är för hans båtgärning. Som troligtvis numerärt är den största i Sverige.

Det var här på Stockholms Elverks station på Tulegatan som Åke Sundstedt kom att tillbringa sitt officiella liv. Men det var hans fritids-syssla som kom att skriva in honom i historien. (Foto: Stockholmskällan)

En bortglömd gärning

Det som Åke Sundstedt skapade under sina år, är utan tvekan båtsveriges mest bortglömda gärning.

Från sommarstället på Gåsö, strax söder om Saltsjöbaden, och i lägenheten vid Gullmarsplan, skapade Åke de små båtarna.

Nära men ändå jättelångt borta

Hans målgrupp och hans kunder var så långt ifrån Saltsjöbaden du kunde komma. När de stora varven byggde i hondurasmahogny, ritade Åke båtar för plywood.

När de stora varven monterade starka V8:or i direktörsbåtarna, föreslog Åke nio eller 18-hästare på sina akterspeglar.

Närheten till Saltsjöbaden från Gåsö, var lika kort som anståndet mellan båtarna i Hotellviken och Åkes konstruktioner var långt. Och det är just därför det är så kul att berätta hans historia.

Det var Gåsö som var familjen Sundstedts trygga plats på jorden och där det ständigt pysslades, byggdes och åkte båt. (Foto: Jan Sundstedts arkiv)

Gåsö strax söder om Saltsjöbaden

Gåsö är en av Stockholms skärgårds 32.000 öar. Ligger belägen strax sydost om seglar- och båtmetropolen Saltsjöbaden. Här vid sjökanten på öns västra strand hade Åke Sundstedts familj sitt eget paradis.

Här samlades vännerna till fest. Här lekte barnen i skog och på strand. Här frodades bilden av den underbara svenska skärgården med varma strandbad, solstänkta klippor och brunbrända ben.

Men här var också basen för Åkes stora passion för båtar.

Familjen Sundstedt har gamla anor i trakterna runt Baggensfjärden. Här är det bad Badviken vid Boo. I bakgrunden Åkes farfars sjöbodar som faktiskt fortfarande finns kvar. (Foto: Jan Sundsteds arkiv)

Vilja att ständigt förändra och förbättra

Varför det just blev båt som blev Åkes stora fritidssyssla är svårt att sätta fingret på. Men det som drev honom framåt var den ständiga viljan att förändra, förbättra och förädla.

Ett uppnått resultat var aldrig slutpunkten utan bara avstampet mot nya mål.

Så höll det på i all evinnerlighet. För Åke låg inte tillfredsställelsen i ett uppnått mål – det var vägen dit som intresserade.

Racertävlingar blev erfarenhetsbyggande

Det optimala sättet att skaffa erfarenhet av den egna båtkonstruktionens duglighet var att tävla. Att med ärliga medel överträffa konkurrenternas konstruktioner var den yttersta belöningen – beviset på att tankar och idéer höll i kvalité och tanke.

Därför var racingen en ständig följeslagare. Det var där finesser utprovades och analyserades, Det var där som Åkes båtar stakade ut sin väg.

1937 övertog en ung Åke Sundstedt racer-esset Eric Pehrsons gamla tävlingsbåt Argbiggan II, konstruerad av Ruben Östlund och byggd på Lidingövarvet 1929. (Foto: Jan Sundsteds arkiv)

Åkes första båt bar dock inte hans egna linjer. 250 kronor fattigare stod han en dag 1937 som ägare till en avdankad gammal mahognygalosch – en gång byggd som Argbiggan II åt raceresset Erik Pehrson.

Snabb men livsfarlig

Båten ritades som ett experiment av Ruben Östlund och sjösattes under 1920-talets sista år på Lidingövarvets slip. Båten gick fort som attan men var vek och instabil som plutonium.

Avskrevs som snabb men livsfarlig, och hamnade i skymundan tills Åke hittade den. Efter en rustning av det slitna mahognyskrovet och en gammal Archimedes på akterspegeln bar det ut på sjön. Och därmed var Åke fast.

Den första båt Åke köpte efter kriget var ett komplett gammalt tävlingsekipage från 1928, en Åtvidabergsbåt med en idag unik Archimedes BSRB racemotor. (Foto: Jan Sundsteds arkiv)

Kriget kom emellan

Kriget kom och kriget gick. Åke stod snart som ägare till sin båt nummer två.  Racerbåtstanken hade lagts på hyllan till förmån för den snabbt växande dinghysporten.

Båtar som var någonstans mellan sportbåtar och campingbåtar.

Första båten blev en gammal Åtvidabergsbåt från 1928. En alldeles för stor och tung sak för att nå resultat. Så den såldes till förmån för ett lättare bygge.

Stortävlingen Mälaren Runt

Grunden hade lagts i 1930-talets stortävling Mälaren Runt där klassen passbåtar år för år växte sig allt starkare. Båtarna var både bekvämare och säkrare att tävla med än de ofantligt obekväma och smått farliga galoscherna.

Dinghyn som Åke köpte var sliten och höll på att falla isär. Åke fick lägga ned ett stort jobb med att förstärka och förbättra den för racing. Här jobbar han på båten när den ligger upplagt vid farfar Algots fiskeläge i Saltsjö-Boo. (Foto: Jan Sundsteds arkiv)

Åkes nästa båt blev hans för en knapp femhundring. Skicket på båten, som en gång förmodligen byggts i serie åt förkrigsmotortillverkaren Trim, var allt annat än optimalt.

Det blev många händiga timmar av kärlek på bockarna utanför Åkes farfars sjöbod i Boo, innan båten kunde sjösättas och provköras.

På turné i österled

I tävlingsprotokollen gjorde ekipaget bra ifrån sig – så bra att Åke fick inbjudan att representera Sverige i landskampen mot Finland 1947.

Det blev lastning på Finlandsbåt vid Stadsgården och en lyckad enveckas vistelse i Finland med bucklor i bagaget på hemvägen.

Åke och hans värld. Dinghyn lastad på S/S Regina på väg mot en lyckad Finlandsturné. Notera rattens placering – vem sade att styrpulpetbåt var en 1960-talskonstruktion? (Foto: Jan Sundsteds arkiv)

Här någonstans – när den lilla klinkade dinghyns egenskaper hade maximerats – föddes så sakteliga tankarna på att rita egen båt.

Istället för att förbättra andras konstruktioner måste en enklare väg vara att börja från början med de egna idéerna som bas och därifrån gå vidare.

Det nya materialet Plywood

Samtidigt hade det nya materialet plywood kommit fram ur krigets skuggor och visat sig vara utmärkt att bygga båt av.

Åke bekantade sig med materialet och fann det ypperligt för hans båtkonstruktionstankar.

Till säsongen 1949 stod så Åkes första Cyklon-båt klar. Namnet kan i andra världskrigets skugga tyckas vara underligt valt, men det gav god fart i Sverige och Åke och hans Cyklonbåt blev snart en känd deltagare i dingytävlingarna.

Åke Sundstedt bakom ratten på en Cyklon-tvåa med en Trim CP på akterspegeln. (Foto: Jan Sundsteds arkiv)

”Till tävlingarna i Stockholmstrakten åkte jag och pappa ofta sjövägen”; berättar sonen Jan. ”Vi lastade båten full med vad som behövdes till tävlingarna.”

Väl framme packades båten ur, lyftes upp på land och raceputsades och fick en vassare propeller och bättre förgasare. Efter racet gjordes samma procedur baklänges och sedan åkte vi hem – ofta med en buckla ombord.”

Inte bara tävlingar – det fanns plats för familjen också

Båt var dock inte bara tävling. Vackra dagar stuvades ofta båten för familjeutflykt. Och det gick åt att stuva ordentligt i den lilla plywoodbåten för att fyra personer, badkläder, picknickkorg och extrabensin skulle få plats för en tur runt skärgården.

En trio plywoodbåtar förtöjda vid en klipp i Stockholms skärgård. Närmast Åkes Ostermans kabin med utombordare och längst bort en systerbåt men med inombordare. (Foto: Jan Sundsteds arkiv)

”Och så var det dragspelet,” säger Jan”. Det skulle alltid vara med ombord, trots att det med låda tog upp en ganska så betydlig plats.

Musiken var mycket viktig för Åke. Gavs det tillfälle att spela så gjorde han det. Och det var en sann njutning för oss andra att lyssna. Speciellt de gånger då kusin Hasse Gustafsson hade med Selmergitarren.

Spelglädje på Gåsö

Många tillställningar har avslutats med att Åke Sundstedt,  kusin Hasse Gustafsson och kamraten Erik Åkerberg frampå småtimmarna satt trötta i grässlänten hemma på Gåsö. Men spela – det slutade dom inte med för det.

Sann spelglädje när den är som bäst.”

Det var alltid musik närvarande när motorn stängts av och picknick-korgen hade burits i land. Här Åke till vänster med dragspelet och Sven Törnsten på klarinett. (Foto: Jan Sundsteds arkiv)

Den första Cyklonen följdes snart av Cykon II 1952 och Cyklon III året därpå. Båda lite större och självklart lite snabbare än sin föregångare.

Svenskt fartrekord

Med Cykon III slog Åke dessutom svenskt fartrekord 1953 i klass CU med 30,52 knop, något som ett sparat diplom från Kungliga Motorbåt Klubben förkunnar.

Protokollet från rekordkörningen på Långtarmen med Cyklon III. (Foto: Jan Sundsteds arkiv)

”Pappas mest lyckade båt enligt honom själv, var nog ända Cyklon V, som han ritade 1955”, berättar Jan. ” Den var faktiskt på alla sätt ett ordentligt steg framåt på alla sätt jämfört med de tidigare båtarna. Den var större, bekvämare och dessutom snabbare än sina föregångare.”

Som krona på verket hade båten en ordentlig attityd. Med en starkt konvex språnglinje och ett högt uppdraget slag i fören andades hela båten fart och aggressivitet.

Genombrott i Teknik för alla

Marknadsföringen av Cyklon-namnet skedde hittills på en ganska så låg nivå. Annonsering var en alldeles för dyr verksamhet.

Åkes ritningsverksamhet fick dock god publicitet i tidningen Till Rors som med jämna mellanrum publicerade och skrev uppskattande om de nya Cykonbåtarna under rubriken ”Andras Båtar”. 

Genombrottet kom med Teknik för Alla – tidningen som förgyllde alla små och stora pojkars skaparlust med ritningar och byggbeskrivningar på allt från radioapparater till rymdraketer.

Tidningen ville nu på allvar slå sig in i båtbranschen med en serie mindre båtar för självbygge. Och till det passade Åkes konstruktioner alldeles utmärkt.

En par Speedys körs under tävling vid Skeviks gård på norra Värmdö. Till vänster Anders Lundström i en Speedy med en 15 hk Evinrude och till höger Ann-Marie Palm, som också vann, med en 18 hk Mercury på akterspegeln. (Foto: Jan Sundsteds arkiv)

”Första båten ut blev lilla Speedy” säger Jan Sundstedt. ” Egentligen en civilicerad galosch men som också gick att använda till civiliserat vardagsåka.”

Båten var dessutom ganska så enkel att bygga och blev en omedelbar succé. Både för pappa och för tidningen som sålde mängder med ritningssatser för 7,95 kronor komplett.

Speedy blev succé

Speedy nådde snabbt en otrolig popularitet. 100-tals ritningssatser såldes och bilder på nybyggda båtar började snart strömma in till redaktionen. Lokala Speedytävlingar anordnades – faktiskt även i Finland där båten också nådde stor popularitet.

Med Speedysuccén i ryggen ville Teknik för Alla snabbt komma med en uppföljare. Åke föreslog hans gamla Cyklon V-ritning från 1955 som föll redaktionen i smaken.

Storsäljaren och succébåten Cyklon V i 35,5 knop. (Foto: Jan Sundsteds arkiv)

”Cykon V presenterades 1961 som en ny unik konstruktion”, säger Jan Sundstedt leende om den redan då sex år gamla båten. ”Men det visste ju inte läsarna så Femman blev en ny storsäljare – trots att den både var större och mer komplicerad att bygga.”

Trots att Åke Sundstedt nu var ett namn på många båtentusiasters läppar gjorde han sig aldrig några pengar på ritningsförsäljningen.

En viss ersättning för varje ritning utgick från redaktionen, men det påverkade inte nämnvärt hans privatliv.

1963 körde Åke Roslagsloppet i en nybyggd “Stor-femma” tillsammans med Alex Jute. (Foto: Jan Sundsteds arkiv)

Roslagsloppet 1963

”Det var fortfarande jakten på bättre båtar som drev intresset framåt”; säger Jan Sundstedt.

1963 ställde Åke tillsammans med den gode vännen Alexander Jute upp i Roslagsloppen med en Storfemma – en förstorad variant av Cyklonfemman.

Ett lite småtokigt projekt att åka ett krävande skärgårdsrace med en plattbottnad utpräglad inomskärsbåt byggd i plywood.

Med det gick över förväntan. Hade inte en felnavigering kostat dyrbara minuter hade andraplatsen mycket väl kunnat ha blivit av ännu ädlare valör.

”Jakten på det där lilla extra var bitvis lite jobbigt”; berättar Jan Sundstedt. ”Pappa var aldrig nöjd. Det var alltid något som han trodde sig kunna förbättra.

Med katamaranen Stor-Speedy körde Åke Roslagsloppet 1964. (Foto: Jan Sundsteds arkiv)

Lite extra slip på propellern, lite fixande med förgasaren, ett nytt sätt att få bättre glid – alltid var det något som måste undersökas. Det var ett evigt fixande och pulande.

Men samtidigt ganska så kul för oss ungar som gärna fick vara med och titta.”

Samarbetet med Teknik för alla tuffade på. Åke ritade och tidningen marknadsförde. Kabinbåten Utö följdes av Cyklonjollen, Florida och Superspeedy.

Utö var båten som Åke ritade tillsammans med mästerdesignern Björn Karlström. Ändå var Åke aldrig riktigt nöjd med båtens linjer. Här går den dock i Roslagsloppet med Palle Abbing som skeppare. (Foto: Jan Sundsteds arkiv)

Kabinbåten Alnö ritade Åke tillsammans med tecknaren Björn Karlström, ett samarbete som Åke inte var helt nöjd med eftersom överbyggnaden fick en form som han inte tyckte passade skrovets linjer.

Hobbex plagierade

När självbyggeriet var som störst i mitten på 1960-talet lanserade pyssel-och-plock-postorderfirman Hobbex kompletta ritningssatser till sin lilla galosch Flugan, som även den med åren kom att bli en storsäljare.

Vem som låg bakom linjerna till Flugan berättade aldrig Hobbex. Likheten med Åke Sundstedts Cyklonjolle är dock så stor att det är omöjligt att det handlar om något annat än ett plagiat.

Cyklonjokllen – den konstruktion som stod som modell för Hobbex storsäljare Flugan. (Foto: Jan Sundsteds arkiv)

”Pappa gjorde aldrig någon sak av detta”, säger Jan Sundstedt. ”Han blev nog snarare smickrad över att hans konstruktioner uppskattades så pass mycket att de till och med plagierades.

Självbyggeriet hade dock nått sin peak. Teknik för Alla siktade in sig på nya marknader och båtsatsningen ebbade sakteliga ut och Åke fick alltmer tid att ägna åt dragspelandet. Båtintresset slocknade emellertid aldrig. Hans sista båt blev en sliten Crescent som Åke skulle renovera för att sälja med förtjänst.

”Han blev dock aldrig klar med båten”, berättar Jan Sundstedt. Min mors bortgång följdes av att pappa fick en mindre stroke. Och med den sinade krafterna och viljan.”

1994 dog Åke Sundstedt. En man som gjort enormt mycket för självbyggandet, för skaparlustan, för unga killars drömmar och som glatt vänner bekanta och omgivning med ett engagerat och glädjefyllt dragspelande hade gått ur tiden.

Läs mer om:

Åke Sundstedt båtar och liv

Den fantastiska historien om Coronet