Reuben Sallmander: "Rädsla föder kreativitet"

Tonspråket starkast

Ett exempel på det är låten “The Shadow” som skildrar de skuggsidor som vi alla går och bär på. Valen vi gör, de vi försakar och sprickorna däremellan som tillåter oss att släppa in ljuset. Trots allt.

Ett stycke blues som i likhet med hela plattan börjat som en berättelse i Reubens medvetande och omformats till ord.

“Det finns någonting som vi vill ha sagt. Och jag som kommer från teaterns värld tycker att ordet är viktigt. Men jag måste säga att tonspråket ändå är det som är starkast”, säger han.

“Det är fortfarande så att livet är vackert. Horribelt. Och det är något som vi har att förhålla oss till. Det är så här det ser ut.”

Han gör mig samtidigt uppmärksam på musiken som spelas i hotellobbyn där vi befinner oss och säger att vi i en helt annan situation och kontext hade kunnat beröras till tårar.

“Musik är verkligen svårt att värja sig mot.”

Det för oss in på likheterna och skillnaderna mellan musik och skådespeleri. Tonträffen som behöver finnas där i allt Reuben Sallmander gör.

“I musiken är det så otroligt tydligt att vi måste spela samma låt. För annars funkar det inte liksom”, säger han.

Själv är Reuben Sallmander en musikalisk allätare, som gärna städar till hårdrock.(Foto: Pia Manzur)

Livet vackert och horribelt

På frågan vilken musik han själv helst lyssnar på blir svaret att han är en musikalisk allätare.

“Det är ju verkligen en humörfråga. Just nu är jag inne väldigt mycket på orientalisk musik Det finns ett band som heter Jemen Blues som blandar väldigt många olika stilar men med en tydlig mellanöstern-koppling. Igår när jag städade hemma blev det hårdrock.”

Mest av allt uppskattar han dock när musiken utgör huvudnumret och talar för sig själv, vilket också är ambitionen med True Music Project, som kräver en del av sin lyssnare.

Han nämner “The dewdrop”, som skildrar livets förgänglighet. En låt som Reuben dedikerat till sina äldre barns morföräldrar som båda överlevde förintelsens Auschwitz.

“Daggdroppen i gräset på morgonen. Den är otroligt vacker. Men en dag så sitter den där daggdroppen i pannan på ett dött barn”, säger han och tillägger:

“Det är fortfarande så att livet är vackert. Horribelt. Och det är något som vi har att förhålla oss till. Det är så här det ser ut.”

“Om jag drar ned på mitt tempo, och går lite långsammare, så påverkar det min omgivning. Samtidigt kan någon annan också bli jävligt provocerad – fan vilken tid han tar på sig.”

Motståndsaktioner och sårbarhet

Vi pratar om kriget i Ukraina. Förföljelsen. Upploppen och den oroväckande utveckling vi ser världen över. Mänskligt lidande som bara fortgår, samtidigt som alla ändå står lika inför det som är livet.

“Vi har en tro i vår del av världen att vi ska vara lyckliga, att det är det som är grejen. Och det är inte riktigt så livet ser ut. Utan livet är ganska komplicerat. Med rätt många umbäranden längs vägen. Och det spelar ingen roll om du bor i slott eller koja – det gäller alla”, säger Reuben.

På frågan hur han som kreatör och entreprenör själv parerar livets upp- och nedgångar blir svaret kreativiteten. Förmågan att hantera problem på ett konstruktivt sätt. Vikten av att våga visa sig sårbar och sakta in när andra skyndar.

Ett förhållningssätt som han beskriver som en “motståndsaktion” i ett hamsterhjul som aldrig saktar in.

“Då har jag en tanke som är så här; att om jag drar ned på mitt tempo, och går lite långsammare, så påverkar det min omgivning. Samtidigt kan någon annan också bli jävligt provocerad – fan vilken tid han tar på sig”, säger han och tillägger:

“När jag åkte tunnelbanan hit så såg jag en slags metro-meditation. Reklamskyltar som sade åt mig att ta det lugnt och landa. Jag var tvungen att ta en bild på det för jag blev så glad.”

“Att släppa musik när man är 56 bast liksom. Alltså det är ju galet”, säger Reuben Sallmander. (Foto: Pia Manzur)

Efterkrigstiden en parantes

Så hur överlever det där lugnet i en prestationsinriktad miljö som musik- och teaterbranschen, eller det moderna konsumtionssamhället i stort?

“Det är klart att det finns en prestation och en stress. Därför att det råder konkurrens. Det är mycket som är på håret”, säger Reuben.

Ett klimat som i ett större perspektiv kan delas upp i två läger, med abort- jämställdhets- och klimatmotståndare på ena sidan och en mer medveten rörelse i den andra ideologiska ringhörnan.

“Kanske är det så att den här efterkrigstiden som varat fram till nu, det har varit en parantes och att vi som föddes och levde i den här tiden varit lite naiva och trott att vissa saker är självklara”, säger Reuben.

Han nämner den personliga mognad som någonstans krävs för att våga göra det man tror på och välja lust före krav.

“Det har jag gjort ganska mycket i min karriär. Kanske ännu mer nu. Som det här projektet, jag menar, släppa musik när man är 56 bast liksom. Alltså det är ju galet”, säger han och tillägger:

“Det finns vissa som vill ha ett jobb som är nio till fem. Och det är helt rätt. Hade alla varit som jag hade samhället inte fungerat.”

Osympatiska män med hemligheter

Det för oss in på de projekt han valt i sin karriär som skådespelare. Rolltolkningarna han gjort. Hur vissa av dem varit mer sympatiska än andra och hur han upplever det.

“Det är riktigt att jag har gjort väldigt många osympatiska roller. Och jag vet inte riktigt vad det kan bero på. Men jag tänker också att vi har alla de här sidorna i oss. Och de här männen finns ju där ute också liksom”, säger han och tillägger:

“Jag brukar säga att när jag skapar en karaktär så packar jag en ryggsäck. I den ryggsäcken finns det massor av hemligheter som aldrig berättas men ändå är en del av min karaktär. Det ger en smak av något. Så även den här osympatiske mannen i “The Playlist” eller “Störst av allt” har andra sidor.”

En komplexitet som är kittlande och skrämmande. Kanske också förlamande.

“Jag utsätter mig för nya sammanhang ständigt och jämt. Det ger mig någonting och det är också någonting som gör att jag inte är helt säker. Helt trygg. Och beskriver man det så, då angränsar det även till nyfikenhet. Och då känner jag såhär, jag hoppas att tills jag ligger på rygg och ska bäras iväg att jag ska vara nyfiken.”

Rädsla föder kreativitet

Blir han aldrig rädd?

“Jo, men jag är rädd. Speciellt när det handlar om hjärteprojekt. Så är jag rädd att det inte ska bli rätt förstått eller att folk ska tycka att det här var väl ingenting. Men då faller jag tillbaka igen på det här, vad är det som är viktigt? Jo, men det är ju min upplevelse, min idé om det hela. Jag måste ju tro på det jag gör. Och så länge jag tror på det jag gör så tycker jag att jag kan bemästra min rädsla”, säger han och fortsätter:

“Jag tror också att rädsla är en komponent i kreativitet. Att jag utsätter mig för nya sammanhang ständigt och jämt. Det ger mig någonting och det är också någonting som gör att jag inte är helt säker. Helt trygg. Och beskriver man det så, då angränsar det även till nyfikenhet. Och då känner jag såhär, jag hoppas att tills jag ligger på rygg och ska bäras iväg att jag ska vara nyfiken.”

En målsättning som för oss tillbaka till det hjärteprojekt som True Music Project trots allt är.

Den 27 januari äntrar True Music Project scenen på Mosebacke Etablissement. (Foto: Pia Manzur)

Ett ärligt musikprojekt

“Det kallas ju för True Music Project. Det är ett projekt som är sant. Eller ett ärligt projekt. Och det handlar inte om att vi levererar några sanningar. Det gör inte jag heller. Det har jag någonstans förstått här i livet, att det här med att leverera sanningar, det får fundamentalisterna och fanatikerna stå för”, säger Reuben.

Med tio nya låtar och en konsert inom räckhåll längtar han efter att få stå på scen igen. Sugas in i ett publikhav som han så ofta gör. Efter skivlanseringen den 27 januari ska True Music Project även ut på turné igen vilket väcker ett minne från förra hösten till liv.

Den äldre damen i Sundsvall som satt mitt i publiken. En svensk tant av klassiskt snitt som log genom hela konserten och dröjde sig kvar för ett samtal efteråt.

“Det finaste hon sade var så här, vet du Reuben, jag är nittio år och det här kommer jag leva länge av. Och om det var grejen med det här projektet, var hon belöningen”, säger han.

En påminnelse om vad som gör ett entreprenörskap eller ett musikprojekt äkta.

“Applåder javisst. Men de här personliga mötena är obetalbara. Så är det.”

Vill du läsa mer om kultur, nöje och underhållning? Så här enkelt skaffar du vår kostnadsfria nyhetstjänst!

Läs även: Jill Johnson: ”Folklighet är creddigt”