Sluggern Heimersons hämnd på Aftonbladet

Detta är en recension. I texten är det recensentens åsikter som förs fram, inte Dagens PS.

Författare: Staffan Heimerson
Genre: Sakprosa
Förlag: Sterners förlag
200 sidor

Det är eftermiddag, på senhösten, klockan 16 tisdagen den 28 november för att vara exakt, och i andra luren är Aftonbladets betydligt yngre och grönare publisher Sofia Olsson Olsén som – enligt Heimerson – “förvirrad” förkunnar att han fått foten. I ett överrumplande två minuter kort samtal klipper hon utan närmare förklaring av alla band som den luttrade murveln haft till tidningen under mer än ett kvarts sekel, varav 49 år som kolumnist.

Staffan Heimerson mottar emellertid det skoningslösa beskedet från sin kvinnliga chef för “Bladet” – som av elaka tungor än i dag ibland jämförs med Pravda – euforiskt, skriver han. Hans öde utlöser en för honom välkommen yttrandefrihetsdebatt iscensatt av Hanne Kjöller i Expressen och Ulrika Knutson i Gomorron Världen.

Staffan Heimerson skriver i Punkt. Slut? att han upplevde “eufori” när han fick beskedet av Aftonbladets publisher Sofia Olsson Olsén att han fått sparken; det ledde i sin tur till en yttrandefrihetsdebatt. (Foto: OLA SÖDERLUND)

I stundens hetta upplever Staffan Heimerson att han hastigt och olustigt stympats i sin yrkesutövning på grund av “fel åsikt”, precis som andra stora tidningsmän i historien gjort före honom.

“I ett akut anfall av hybris blänker kedjan framför mina ögon: Tingsten – Enquist – Heimerson.”

Staffan Heimersons 67 åriga-cv är imponerande, 36 krig har denne – föga oväntat – självgode världsreporter bevakat, och där och då kunde hela hans livsverk ha sprängts i bitar; den erfarne kolumnisten som rapporterat från skyttegravarna i konflikthärdar, både i press och radio, kunde ha förpassats till historien med en kladdig gubbslem-stämpel på sig.

Ingen geléhallon-rygg

Fast ändå inte. Det är ovedersägligt för mycket jävlaranamma i Staffan Heimerson för att han ska kasta in handduken så lätt i en förnedrande walkover. Han dras inte med en “ryggrad av geléhallon” (Heimersons egen metafor på fega typer). Tvärt om är han van att ta fighten, få sista ordet. Han brinner av “revanschbegär”.

Det är hela upptakten till hans bok Punkt. Slut? En recensent från SvD – tidningens biträdande kulturchef Anders Q Björkman – kallar Heimersons verk nedlåtande i Aftonbladet för pamflett (broschyr/litet häfte med hätska påhopp). Att Aftonbladet inte recenserar boken beror på att man är part i målet, därför överlåter tidningen den saken till SvD, lillebror i Schibsted-koncernen.

I boken söker Staffan Heimerson upprättelse, påhejad av andra tunga kollegor. Punkt. Slut? är skriven ur “svart hat”, skriver han, efter mediecirkusen som tog fart efter intervjun i branschtidningen Resumé, som följde på Heimersons rallarsving på #metoo-rörelsen i en AB-krönika. Texten var rena dynamiten – den utlöste explosioner av ilska.

Det hela föregicks av stor vånda – det var nära att han backade. Till slut bestämde sig Staffan Heimerson ändå för att skicka in sitt alster till redaktionen. Trots att ett par kollegor hade avrått och varnat honom för att han skulle dra på sig ett minfält av fiender.

Aftonbladets sjukskrivna publisher Sofia Olsson Olsén får sina fiskar varma i Staffan Heimersons nya bok – i ett två minuter kort telefonsamtal klargjorde hon för den erfarne murveln att han fått sparken. (Foto: TT)

För Staffan Heimerson – sitt journalistiska kall troget – handlade det om att inte vika ner sig för grupptrycket utan våga gå på tvärs med Sveriges politiska korrekthet (PK) i den trånga åsiktskorridoren, som han så djupt föraktar. Åtminstone på den här punkten; rätten att ventilera sin åsikt.

Om vi inte kan acceptera vad som ingår i normala personalfester där dyngraka grabbar vill sätta på växeltelefonisten är vi inte en tillräckligt hårdhudad nation.

I den utskällda krönikan liknar han #metoo med “en häxjakt med drag av Stalins utrensningar”.

I Resumé  eldar han sedan på raseriet med påståendet att kvinnor använder #metoo-kampanjen “som en förevändning för att skriva sjaskig pornografi. Och de lyckas”.

Heimerson hävdar vidare i Resumé-intervjun att “drullputteri måste kunna accepteras och det är förstås drullputteri det här handlar om”.

“Om vi inte kan acceptera vad som ingår i normala personalfester där dyngraka grabbar vill sätta på växeltelefonisten är vi inte en tillräckligt hårdhudad nation. Personalfester har aldrig funnits till för att vara några etiska föredömen.”

Tillägnar Olsson Olsén boken

Sofia Olsson Olsén, som Staffan Heimerson raljant tillägnar sin bok i förordet, sparkar honom – hävdar hon – för hans  olämpliga uttalanden i Resumé, “som strider mot Aftonbladets värdegrund”.

Strax innan har Olsson Olsén godkänt hans text i tidningen och det hela framstår så klart som ytterst märkligt, okunnigt och amatörmässigt. En riktig publicist försvarar sin skribent – med näbbar och klor – i synnerhet när det opportuna redan satts på pränt. Gått i tryck. Basunerats ut.

Staffan Heimersons radiokollega, finlandssvenske Jan Mosander, ger honom rådet att hämnas. Och Heimerson låter inte bläcket i pennan torka utan börjar raskt plita ner sin vendetta.

Bitter?

Nja. Han är mer förbaskad – till och med blixtrande arg – över att hans åsikt, i strid mot demokratins spelregler och grundlagen om yttrandefrihet, utsatts för ett angrepp av nämnda Olsson Olsén, “som gjorde denna bok nödvändig”.

Han berättar att han träffat Sofia Olsson Olsén två gånger, den ena gången på Operabaren där han bjöd henne på champagne och oxrullader – dagens rätt.

“På Aftonbladet har rekryteringen koncentrerats till frågan: Är du duktig på nya medier… Underförstått: Kan du hafsa ihop tjugo knäck knyckta från Mail Online och är du en framtidsman på algoritmer? Fokus läggs inte längre på stilistik och allmänbildning, idéer, kontaktnät, känslomässig bredd och reporterhjärta.”

Hans slogs då av hennes märkbara avsaknad av nyfikenhet.

“Mycket hej & hå och tjo & tjim, rejäla tag och gott humör”, var den bild Staffan Heimerson fick på lunchträffen av sin arbetsgivare på Aftonbladet.

“Hon ville inte höra vad jag tyckte om hennes tidning. Jo, hon ville att jag skulle fälla omdömen om några av hennes medarbetare.”

Staffan Heimerson framför i mötet, lite försiktigt, enligt hans egen utsago, kritik mot hur AB i dag rekryterar medarbetare (här har han onekligen en poäng som går hem hos oss som har några decennier på nacken i skrået):

“På Aftonbladet har rekryteringen koncentrerats till frågan: Är du duktig på nya medier… Underförstått: Kan du hafsa ihop tjugo knäck knyckta från Mail Online och är du en framtidsman på algoritmer? Fokus läggs inte längre på stilistik och allmänbildning, idéer, kontaktnät, känslomässig bredd och reporterhjärta.”

En kvarts miljon  fattigare

Staffan Heimerson är gammal i gardet. Listan av anekdoter är oändlig och hans prosa är i många stycken underhållande och roande läsning. Understundom, särskilt på sluttampen, när han ånyo kablar ut sina mest kontroversiella krönikor i kapitel efter kapitel, känns det bara som pladdrig utfyllnad. Karln är en mästare på att både snacka och skriva men här kunde han nöjt sig med 100 sidor bok i stället för det dubbla.

Jan Guillou, mångårig medarbetare på Aftonbladet, numera kolumnist, träder lite oväntat upp för sin rival Staffan Heimerson i en krönika i tidningen – Heimerson lovar Guillou en kram som tack när de möts. (Foto: TT)

Staffan Heimerson slipper säkert också gå svältdöden till mötes, även om han nu blir av med Aftonbladets frikostiga standardarvode (?) till sina krönikörer – runt en kvarts miljon kronor per år (!), 9.300 kronor varannan vecka har kan kvitterat ut för sina – ofta – provokativa kolumner. Han har, berättar han, fått flera nya anbud…

Privatekonomin torde med andra ord inte bekymra den luttrade reportern och författaren, som än en gång levererar en hygglig story – med skärpa och humor och faktiskt lite oväntat ryggdunkad av en annan, egenkär journalist: Jan Guillou.

Ingen kolumnist värd sitt salt ska kompromissa med sina åsikter. Det innebär inte att jag har rätt, men det innebär att det jag har skrivit är ärligt.

Heimerson och Guillou har aldrig varit några dödspolare men nu lovar den förstnämnde krama den sistnämnde nästa gång de tu möts. Som tack för uppmuntrande ord i Aftonbladet:

“Uppsägningen av Heimerson gör mig rasande och förskräckt. I sin yttersta förargliga intervju i Resumé beskriver Staffan mycket precist kolumnistens dilemma: ‘ Ingen kolumnist värd sitt salt ska kompromissa med sina åsikter. Det innebär inte att jag har rätt, men det innebär att det jag har skrivit är ärligt.'” (Jan Guillou)

Staffan Heimerson gör förresten inga försök till avbön för sina påhopp på alla svenska kvinnor i #metoo-rörelsen, som vittnar om övergrepp och tafsande. Han ifrågasätter i många fall deras påståenden i sociala forum och drar paralleller till “en masspsykos” där allt – också oskyldiga flirtar – kategoriseras som sexism och får stå oemotsagt. Och, värst av allt, utan tillstymmelse till granskning.

En granskning vore på sin plats

I sak har han rätt – #metoo är ett angeläget samhällsfenomen som bubblat upp till ytan. Många kvinnor – dock långtifrån alla – har fått möjligheten att göra sin röst hörd. Men för den skull kan alla anklagelser inte bara få passera utan motargument.

Det finns anledning för många att vara självkritiska, det väcker tankar och funderingar.

I victoriansk ny-puritanism blev det en klappjakt på män.

Staffan Heimerson omhuldar i boken alla män som pekas ut under #metoo som förövare i bloggar, sociala medier och i dagspress – det är de riktiga offren, anser han, som fått sin dom av folket i offentlighetens obarmhärtiga strålkastarljus. Tarvligt nog, konstaterar Heimerson beklämd, utan bevis och rättslig prövning och/eller redan gamla och nedlagda/avskrivna polisutredningar.

Staffan Heimerson, på bilden klädd för äventyr och expedition på Grönland, får inga rosor av de stora tidningsdrakarna för sin nya bok; Svenska Dagbladets recensent kallar honom “en skadskjuten björn”. Dagens PS ger dock boken övervägande plus – den är lättläst och roande. “Punkt. Slut”, skriver redaktör Ola Söderlund. (Foto: TT)

“I victoriansk ny-puritanism blev det en klappjakt på män”, enligt Staffan Heimerson, som själv liknas vid en “skadskjuten björn” med sin bok på kultursidan i Svenska Dagbladet.

“I ‘Punkt. Slut?’ blir helheten lidande; andhämtningen är alltför journalistisk och författarens revanschlystnad alltför stark. Han är som en skadskjuten björn. Tänker bara korta tankar”, skriver Fredrik Sjöberg i tidningen.

Heimerson, som tar strid mot både “metoo och Sofia Olsson Olsén, ventilerar förstås även Olssons Olséns tre månader långa sjukskrivning. Den pågår fortfarande och tog sin början samma vecka som hon gav den kände krönikören sparken.

Sofia Olsson Olsén gick in i väggen, löd den officiella versionen.

Avgångsvederlag på över 10 miljoner

Ryktet har sedan gått att hon gjort sig omöjlig och osams med alla på Aftonbladet i spåren av bland annat sexanklagelserna mot de egna medarbetarna på tidningen – som stängts av och i ett ärende fått lämna den svenska tidningsdraken med några årslöner i avgångsvederlag – och det klantiga förfarandet vid avpolleteringen av Staffan Heimerson.

AB:s stabschef Magnus Ringman har emellertid i anförtroende berättat för Heimerson – enligt Heimerson – att Sofia Olsson Olsén kommer tillbaka.

I mars.

Och att företaget inte gör processen kort och entledigar Sofia Olsson Olsén beror enligt Staffan Heimerson på att hon är för dyr att lösa ut. Fallskärmen skulle enligt honom kosta “mer än 10 miljoner”.

“En kvinna i en win-win-situation”, travesterar Heimerson, medveten om det ogörliga jobb som väntar hans hackkyckling vid comebacken.

Det  bör påpekas, om jag glömt det, att Heimerson mellan raderna briljerar i Punkt. Slut?

I ett par recensioner, i AB och Expressen, hakar recensenterna upp sig på hans narcissistiska ådra och liknelser med Herbert Tingsten, Vilhelm Moberg och Winston Churchill, jämförelser som de anser faller platt.

I rättvisans namn ska det sägas att detta tillstår Mr Heimerson själv med glimten i ögat i sina bisatser, så varför racka ner på triviala skitsaker?

Det här är en, i min smak, kul och lättläst bok, även om den alltså hade vunnit på att kortas; det vill säga om Staffan Heimerson inte hade haft så mycket som han nu kände sig tvingad att förmedla och i stället hade tillämpat “kill your darlings”, enligt seden i sann gammal murvelanda.

Punkt.
Slut.