Pieter Tham: Konsten att göra upp med döden

Ur matematisk synvinkel är ämnet inte särskilt underligt. Efter sjuttio lever vi alla på lånad tid. De flesta av mina kompisar är numer just det. Sjuttio plus alltså.

Däremot var det aningen oväntat att så pass många vänner vägrar lämna jordelivet lugnt och stilla. Ett flertal, mest män förefaller det, tycks vilja genomföra sortin med flaggan i topp.

Inte i form av ett pampigt gravmonument, det verkar vara förlegat, det handlar snarare om att fixa sitt eftermäle. Att barn och fru och släkt och vänner ska minnas den avlidne i en positiv anda. Inte så konstigt kanske, snarare vanlig mänsklig fåfänga.

Hur grejar man då det? Jo, genom att skriva sina egna memoarer – aningen tillrättalagda förmodar jag.

Det är väl knappast någon som lär bre på om skattefusk, rattfylleri eller att släktträdet rymmer en och annan fängelsekund. Typ. Det är i alla fall slutsatsen av min spaning.

Inom loppet av ett halvår har nämligen fem manspersoner hört av sig.

Hur skriver man sina memoarer?

”Hur skriver man sina memoarer?” lyder frågan. Mina kompisar tror att min bakgrund som journalist – för en herrans massa år sedan – gör mig till ett orakel i frågan:

• Min familj och nära vänner har rätt att lära känna sin släkt och bakgrund bättre. När jag dör är det ingen som sitter på kunskap om familjebanden längre, förklarade min 75-årige kompis med, enligt honom själv, en fot i graven.
  
  Vad vet mina barn om bonden i granngården som konkurrerade med mig om att vinna deras moders gunst för femtio år sedan? Kuriosa kanske, men samtidigt viktig information om hur vi formats som människor.

• Jag har fått en kanonidé, inledde en annan som ringde innan han skulle in på helkropps-screening. Jag ska skriva mina memoarer.
  
  Kan du tänka dig en bättre julklapp till familjen än mina minnen i skrift? En sak till – kan du bli min spökskrivare? Mot ersättning naturligtvis.

• Mina barn är fullständigt ointresserade av familjens historia när jag berättar den vid matbordet, sa min jämnårige kompis som sväljer fem olika mediciner plus en halv Stilnoct varje kväll inför sänggåendet.
  
  Nu tänker jag skriva, om inte en bok, så någon form av familjekompendium. Om femton år tror jag mina barn är mer mogna att söka familjens rötter. Då finns min skrift där för dem!
  
• Min vän golfaren avslöjade att hans familjehistoria innehåller både drama och spännande förvecklingar.
  
  I princip skapade min släkt krigsrubriker på förra sidan milleniet, sa han själaglad (och oombedd) samt berättade att han i veckan bara pinkat två gånger per natt. Jämfört med tre gånger per natt veckan dessförinnan.
  
  Mina barn – det gäller även min hustru för den delen – har inte den blekaste aning om släktens bakgrund. Kunskapen måste vädras ut…Jag ser det som en form av katharsis.