Pieter Tham: Flyg aldrig över öppet vatten

I en svunnen tid skulle min hustru och jag flytta till USA på ett år. Närmare bestämt till San Francisco. Det övergripande syftet var studier men det ska erkännas att även mindre ambitiösa drömmar lockade. De handlade om sol, surf, färggranna amerikanare och road-trips genom ”sunny California”. Med i bagaget fanns även vår finaste ägodel, dottern Ina, tio månader gammal.
Allt var klappat och klart, det återstod egentligen bara en sak.
Flygresan.

Jag ogillade att flyga, eller mindre inlindat: jag var enormt flygrädd. Framför allt när det gällde rutter över öppet vatten. Att flyga över Europa gick hyfsat, det vimlade av flygplatser där man kunde landa vid en nödsituation, men…ta Atlanten till exempel. Var landar man om en motor börjar brinna mitt ute över havet? Newfoundland, Grönland, Island? Föga anade jag att svaret väntade mig runt hörnet.

Jag delade generöst med mig av min flygrädsla till hustrun som gjorde sitt bästa för att lugna mig.
“Om du ska begå självmord, vad väljer du då – att skjuta dig själv eller köpa en flygbiljett och satsa på att planet störtar?”
“Tror du jag är dum eller? Vilken dåre löser flygbiljett om han eller hon vill begå självmord?”
“Just det”, sa hustrun triumferande.

Hon hade onekligen en poäng. Jag hade läst statistiken…Risken för en flygkrasch är så liten som en på elva miljoner. Flyger du varje dag måste du flyga i tjugoniotusen år innan ditt plan störtar.
Rent logiskt förstod jag hur det fungerade. Frågan var om flygplanet hade tillgång till samma statistik.

Det var alltså med en blandning av upprymdhet och skräck jag klev ombord på en Boing 747 i London för vidare transport till San Francisco. Min hustru och jag hamnade på varsin sida om mittgången och turades om att underhålla vår lilla dotter. Resan skulle ta cirka tolv timmar. Puh.
På min vänstra sida satt en nunna. Hon föreföll måttligt road av vår högljudda bebis. Till vänster om nunnan, noterade jag förstulet, satt en medlem i Doobie Brothers, ett rockband från Kalifornien med flera hits på Billboardlistan. Jag sneglade åt hans håll flera gånger. Han uppträdde helt normalt. Inte alls som en rockstjärna.

Någonstans när vi passerade Irland hade de flesta fått mat. Flygvärdinnorna toppade upp glasen med vin och öl, balsam för spända nerver. Dock inte för mina. Jag var nämligen andrepilot på planet – kabinpersonal får som bekant inte inmundiga alkoholhaltiga drycker.

Förstepiloten hade förstås inte en susning om min roll. Trots att jag idogt hjälpte honom att hålla kollen. På väder, vind och turbulens. Dessutom stagade jag upp planet med hjälp av mina armstöd. De fungerade ungefär som två joysticks. Vid minsta antydan till luftgropar pressade jag planet tillbaka upp till marschhöjd.

Ibland var jag på Inas anmaning tvungen att bläddra i bilderboken och peka på olika djur. En ko, en vovve, en flodhäst. Helst åtföljt av ett läte. Det kändes otroligt riskfyllt att lätta på greppet om armstöden. Ungefär som att släppa ett cykelstyre med båda händerna.

Skräcken låg som en iskall snöboll i min mage. Jag stirrade stint på den datoriserade kartan i ryggen på flygstolen framför mig. Varje millimeter planet flyttade sig närmare fastlandet – och säkerheten – jublade jag inombords.

En näst intill omärklig högersväng fick mig att reagera. Varför styrde piloten in mot Grönland? Vi skulle flyga rakt fram mot USA enligt färdbeskrivningen på monitoren. I nästa minut noterade jag flygvärdinnorna. De jäktade nerför korridoren med svarta sopsäckar i händerna. Och kastade ner passagerarnas brickor – med bestick och glas. När de gick förbi oss hörde min hustru den ena flygvärdinnan väsa till den andra: ”This is it!”. ”Nu är det klippt!”.

I samma sekund knastrade det i högtalarsystemet.

“Det här är er kapten. Tyvärr har det uppstått ett smärre problem (‘a slight problem’) med en av motorerna. Den brinner och därmed…”

Resten av meningen försvann i kvävda skrik och panikslagna huvudvridningar inne i planet. Alla tittade ut genom kabinfönstren efter eldslågor. Nunnan tog fram sitt radband och började rabbla böner. Tystlåtet visserligen, men så mycket kan jag säga; det hade ingen lugnande effekt.
Min hustru och jag pratade med panikslaget lågmälda röster. Var det här slutet? Skulle vi alla dö?

Kaptenen återkom:
“Vi har olika alternativ, vi kan landa på Grönland men eftersom flygplatsen i Reykjavik ligger närmare vänder vi tillbaka.”

Den logiska slutsatsen var kristallklar – det var bråttom. Panikbråttom. Vår tiomånaders dotter tyckte jag suttit tyst länge nog. Hon ville höra sagan om grodan en gång till. Jag försökte på ett fint sätt få min hustru att förstå att hon borde ta över sagostunden medan jag koncentrerade mig på att styra planet. Den gubben gick inte. Hustrun drog helt sonika en filt över huvudet. Möjligen åkallade hon högre makter där inne.  Senare har hon förklarat att hon ville slippa se alla skräckslagna ansikten omkring sig…

Jag ville göra exakt samma sak men en färggrann tupp hade just dykt upp i bilderboken. Ina tittade uppfordrande på mig.
Om jag någonsin känt mig schizofren tidigare i livet så var det ett intet jämfört med denna stund.

“Kuckeliku”, sa jag till Ina. Hon klappade förtjust händerna.

Kaptenens röst återkom i högtalarna:
“För att minska brandfaran kommer vi att tömma bensintankarna. Eftersom det är mindre syre på hög höjd ligger vi kvar på altituden tills vi närmar oss Reykjavik. Det kommer att se ut som två vita jetstrålar strömmar ur vingspetsarna. Det är helt normalt.”

Helt normalt! Vad menade karln?
Flygplanskroppen gjorde en helomvändning. Reträtten mot Reykjavik påbörjades.
Plötsligt sprutade vitt skum i två tunna linjer ut från vingspetsarna.

Helt normalt, enligt kaptenen. Jag anmälde en avvikande åsikt. Jetstrålarna var en fasansfull syn. Strax skulle vi störta som en brinnande fackla ner mot havet. Nunnan tittade stelt framför sig och snurrade på sitt radband. Min fru satt gömd under snuttefilten. Jag försökte hålla planet kvar upp i luften med ett krampaktigt grepp om armsätet. Ina ville med ivriga fingrar vända blad i sagoboken. En flodhäst dök upp på sidan. Ina tittade upp mot mitt ansikte.

Hur f-n låter en flodhäst?
Jag sneglade mot gitarristen i Doobie Brothers. I samma ögonblick stoppade han handen i fickan på sin manchesterkavaj, tog upp en grabbnäve med röda, blå, gula och gröna piller och svalde hela dosen med en knyck på nacken.
Så fick jag det äntligen bekräftat mitt i paniken: mannen var en rockstjärna, på riktigt.

Ett antal kvack, gnägg och kuckelikun senare nådde vi luftrummet ovanför Reykjavik.
Hustrun kröp fram under filten. Nunnan rabblade sina böner mindre intensivt. Rockstjärnan låg avsvimmad i sitt säte.
Kaptenen ville att vi skulle vara fortsatt alerta. Passagerarna ombads inta störtposition (brace position) inför landningen – luta oss framåt med huvudet mellan knäna. Ina skrattade förtjust åt övningen.

“Landningsbanan kommer delvis att vara täckt av skum. Brandbilar står uppställda på rad längs med banan. Det är helt normalt”, sa kaptenen.

Helt normalt? Det gick upp för mig att piloten var lika skräckslagen som oss passagerare. Han rabblade helt enkelt sitt mantra.

När planet väl stod stilla ville applåderna inte ta slut.  Allt hade gått bra. Nästan.
En ambulans väntade nedanför kabindörren. Rockstjärnan kördes med tjutande sirener iväg till sjukhuset. För att magpumpas.

Samtliga passagerare inkvarterades på hotell och flygbolaget bjöd på champagne. Det lindrade inte vår ångest.
Hustrun och jag var överens. Vi skulle ta båt över till USA. Fanns det ingen passagerarbåt fick det bli lastfartyg. Eller fiskebåt. Det fanns inte på kartan att vi ännu en gång satte oss i en plåtcigarr högt ovan molnen.

Natten kom och gick. Jag tror ingen av oss sov en blund.
Nästa morgon samlades en kuvad samling passagerare på flygplatsen. Flygbolaget hade flugit in en ersättningskärra. Det vara bara att hoppa upp i sadeln igen.

En tystare församling än vi femhundrafemtio resenärer just vid starten är svår att uppbringa, än i dag.
Men visst, vi landade vi i San Francisco.

Journalisten inom mig räknade ut att vi i alla fall skulle hamna i tidningen. Nog borde det bli en notis om incidenten med det brinnande flygplanet.
Hej vad jag bedrog mig. Precis när vi slog på bilradion över Golden Gatebron annonserades nyheten: The King is dead.

Elvis himlafärd hade tydligen större nyhetsvärde. Om man säger så.

Pieter Tham – före detta välrenommerad ekonomijournalist, ett förflutet på Veckans Affärer, DI och A-Ekonomi – är numer en uppskattad författare. Under sommaren kommer Dagens PS att publicera hans kåserier. Där Pieter underfundigt och med självironi betraktar händelser i sitt egna liv.

Om du gillar Pieter Thams kåserier kan vi på Dagens PS verkligen rekommendera hans bok Skuggor över Golden Gate.