"Ofta sist på bollen – så även denna gång"

Som för många andra 70-talister har DM varit närvarande under hela uppväxten, men jag var aldrig något superfan. Deras storhet förstod jag först i och med Violator (1990) som gick varm under konfirmationslägret 1991, tillsammans med R.E.M (Out of time), Roxette (Joyride) och Dire Straits (Alchemy Live). Var och en av de skivorna förtjänar nästan en krönika var för sig, men det får bli en annan gång. Åter till ämnet.

Just Violator är lite av en vattendelare, och kanske därför deras bland andra bästa skiva. Det finns ett DM före och ett DM efter Violator. Fram till, och till viss del med Violator var det synt, men redan på Violator märktes mer tendenser till pop. Och till skivan efter kom även lite rockigare influenser. Oavsett genre är det en komplett skiva med nästan undantagslöst fantastiska låtar. Bra slingor, tung och karakteristisk synt, och som sagt tendenser till pop.

Jag misstänker att fans mer av hardcore-typen är av annan åsikt. Man brukar framhäva deras tidigare verk som Speak and spell (1981) och Black Celebration (1986). Från dessa skivor hittar jag dock ”bara” Everyting counts och A question of lust som pulshöjare, och faktisk kanske även just låten Black Celebration. Sedan måste jag nog också nämna Somebody från Some great award (1984), annars säger sannolikt en av mina nära vänner upp bekantskapen med mig.

Från senare verk, och då menar jag efter Violator, är det nog bara Songs of Faith and Devotion som sticker ut. Därifrån finner vi de stämningsfulla tvillinglåtarna Walking in my shoes och In your room, – sanna, svulstiga DM-alster. Visst finns där en likhet i dessa låtar? Pratade förresten häromdagen med en kollega och musiker(!), och framför allt långt mer kunnig än jag på själva hantverket av musik, och jag tycker att han satte fingret rätt bra på vad som skiljer senare DM mot tidigare. Numera morrar, mumlar och släpar Gahan på sången, medan han tidigare sjöng ut på ett tydligare sätt. Om detta är orsaken till mindre bra skivor vet jag inte, sant är det dock.

Men istället för att rabbla igenom hela katalogen av bäst, bra, mindre bra och onödigt lyssnande; för eventuella läsare som har konserten i Köpenhamn framför er och övriga nyfikna, här ges några låtar att hålla extra utkik efter.

Walking in my shoes – Givetvis

In your room – Givetvis

Never let me down again – Ett av de tyngsta intron som har gjorts

Waiting for the night – Stämningsfullt och vackert från Violator

Useless – Bäst från Ultra (1997)

Halo – En av deras bästa lite anonyma låtar

Somebody –  Som sagt

Lyssna också på:

För några år sedan släppte Dave Gahan med sitt band Dave Gahan & the Soulsavers den utmärkta skivan Angels & Ghosts. Från den skivan hittar vi All of this and nothing som faktiskt slår allt som kommit från DM det senaste decenniet. Fruktansvärt bra, tro mig!//Martin Gerge Nilsson

LÄS TIDIGARE KRÖNIKOR AV MARTIN GERGE NILSSON:

”Obeskrivlig förmåga att skriva låtar som sätter sig”  >

”I bet you didn´t see this coming”  >

Därför är detta världens bästa film  >

Bästa jullåtarna du sannolikt har missat  >

”Fem bortglömda men väldigt stora låtar”  >