Weekendintervju: Cecilia Frode är skådespelerskan som sedan 1996 skapat hyllade kvinnoporträtt och knivskarpa karaktärer. Inför nypremiären av sin föreställning “En stjärt på himlen” berättar hon för Dagens PS varför hon föredrar ett liv i uppförsbacke och vad det egentligen innebär att ha timing.
Helgintervju: Cecilia Frode – uppförsbacke motiverar
Mest läst i kategorin
Det är bråda tider för skådespelerskan Cecilia Frode. Nästa år har Lukas Moodysons senaste film “Tillsammans 99” premiär, där hon gör en av rollerna. I november i år är det nypremiär för hennes hyllade föreställning “En stjärt på himlen” på Teater Playhouse. Ett hjärteprojekt där hon skådespelar, sjunger och producerar själv, precis som femton år sedan.
Då, 2008, var hon nybliven mamma, hade gjort stor succé med den tragikomiska enmansföreställningen “Ängelen” och ville bevisa för sig själv att hon faktiskt kunde skriva. Att framgången som hon säger “inte bara var tur”.
Betydelsefull nypremiär av succén
Sagt och gjort. “En stjärt på himlen” om en vuxen, men mycket vilsen karaktär såg dagens ljus och succén var ett faktum. Igen. Det blev startskottet för en hektisk period då Cecilia ömsom ammade, repeterade, producerade och turnerade. Något som med facit i hand tärde mer på henne än hon då ville erkänna och sakta drev henne mot den berömda väggen.
Att idag få göra ett omtag på pjäsen, betyder av den anledningen mycket.
“En stjärt på Himlen är av stor betydelse för mig själv, men framförallt att få berätta berättelsen igen, på ett annat sätt, med en annan styrka och närvaro än då för femton år sedan”, säger hon till Dagens PS.
Från Ofelia till Fru Marianne
Så utgör det egna berättandet också en stor del av Cecilias konstnärliga uttryck och entreprenörskap. Det senare en lika nyfiken som till synes outsinlig urkraft som alltid vill vidare.
Det har tagit henne till roller som Ofelia i Shakespeares “Hamlet”, Marianne i “Scener ur ett äktenskap” av Ingmar Bergman och ytterligare en Marianne, i SVT-serien “Fru Marianne”.
Det senare ett träffsäkert porträtt i Carin Mannheimers regi, där Cecilia skildrar den bortskämda stadsflickan Marianne, som går från bortgift hustru till otrogen i 1880-talets Sverige. En roll som Cecilia fick möjligheten att göra tidigt i sin karriär, som sedan dess fyllt på med filmer, serier, sketcher och egna projekt.
Friheten en ganska trång kostym
Så vad ligger bakom det där drivet?
“Det är friheten till mitt eget skapande. Friheten till min egen tid. Friheten till att strukturera mitt konstnärskap så gott det går, så att det passar med den jag är och mitt föräldraskap”, säger hon men tillägger:
“Med det inte sagt att det inte kostar att skapa sig en sådan frihet, för den friheten är ju också en ganska trång kostym. Det kräver mycket av dig så det kan också bli ett fängelse”.
Hon drar en parallell till mer konventionella anställningar som i vissa fall kan få människor att känna sig livegna och säger att hon behöver ha kontroll över sin egen situation för att kunna vårda sin lust och nyfikenhet.
“Har du inte lusten så orkar du inte hålla på”
Alltid i uppförsbacke
Det innebär i praktiken att Cecilia väljer sina uppdrag mycket nogsamt, sliter hårt för det hon tror på och aldrig lämnar något åt slumpen. Något som blev påtagligt under pandemin, då hon i likhet med många andra inom kultursektorn tvingades gräva djupt i sin kreativa verktygslåda för att hålla sig flytande.
En överlevnadsinstinkt hon delar med många andra frilansare och entreprenörer.
“Den där ovissheten, att leva i den, den är där hela tiden. Det gäller ju att kunna bubbla och ha mod och styrka under enormt tuffa perioder”, säger hon och konstaterar att pandemin för hennes del var en kreativ tid då hon skrev och reflekterade mycket.
Det väcker förstås frågan om hon alltid landar på fötter, framförallt var hon befinner sig just nu?
“Jag tycker nog att det är uppförsbacke som jag befinner mig i nu. Jag är nog alltid i lite uppförsbacke, men en härlig uppförsbacke”, säger hon.
Hon förklarar utan omsvep att hon aldrig varit en person som haft tur. Än mindre typen som befunnit sig på rätt plats vid rätt tillfälle eller snubblat över möjligheter, men att det är precis det som gör uppförsbacken utvecklande och lustfylld.
“Har du inte lusten så orkar du inte hålla på som konstnärlig utövare”, säger Cecilia.
Hon tillägger samtidigt att hon med största säkerhet kommer att befinna sig i uppförsbacke livet ut, men alltid vara på väg uppåt. En som strategi tagit henne till spännande sammanhang och utvecklat henne som skådespelare tillsammans med andra.
“För mig är det väldigt viktigt att blanda egna produktioner med att medverka i andras produktioner och visioner, vara del av någon annans helhet”, säger hon.
Älskat kollektiv gör comeback
Nästa år kommer uppföljaren till regissören Lukas Moodyssons dramakomedi “Tillsammans” från 2000. Ett filmprojekt som Cecilia beskriver som både lustfyllt och lite nostalgiskt så här tjugofyra år senare. Inte minst för oss tittare som ska få reda på vad som hände med det brokiga bostadskollektivet i all sin svärta, tragik och komik.
Livsnödvändiga ingredienser, som enligt Cecilia måste samexistera i allt, för att ett film- eller teaterprojekt ska hålla. På frågan vilket hon föredrar, drama eller komedi kommer svaret därför snabbt.
“Kan du inte hantera dramatik så är du ingen bra komedienne”, säger hon krasst och tillägger:
“Om du bara går in för att vara rolig så är det klart att det kan vara underhållande och det är också en konst, men ofta så finns det ju en tragik i det.”
Hon nämner friheten igen. Ynnesten i att få alternera mellan tragik och komik. Att själv avgöra var gränsen går och våga vara hur allvarlig hon vill.
Ser sig inte som komiker
Ett bra exempel på det senare är en “Stjärt på himlen” som bottnar i ett väldigt stort allvar. I likhet med “Ängelen” är det också en föreställning som utmanar våra svagheter och tillkortakommanden. Sprickor i fasaden som lockar till igenkänning och gapskratt i publiken.
Trots detta ser sig Cecilia egentligen inte som någon komiker. Däremot vet hon att hon har fenomenal timing. Något som vi andra kunnat följa i serier som “Mäklarna” där hon skildrar den ganska hopplösa mäklar-aspiranten Vilma som möter den desillusionerade mäklaren Kaj Modin, alias Kjell Bergqvist.
Så vad gör då timing perfekt?
“”Timing hänger på tillit och mod”, säger Cecilia bestämt.
Med det menar hon modet att våga göra fel. Våga vara dålig. Inte minst då kollegor emellan. Hon tillägger också att timing är något du har som inte kan nötas in. Ett slags gehör som hon jämför med musikalitet.
Ett konststycke som hon själv lyckats med ett antal gånger och även prisats för genom åren. Men vilken är hennes absoluta drömroll?
“Jag vill vara herre över min begåvning och bestämma själv var jag vill lägga den någonstans. Sedan kanske den inte passar in överallt, men så är det ju med allting?”
Lockas av det naiva och barnsliga
“Min drömroll var väldigt länge Gollum. Jag gillar den karaktären som fan”, säger hon.
Hon nämner även drömmen om att få sjunga och dansa. Artister som Gene Kelly, Gingers Rogers, Fred Astaire och John Travolta. Musikaler som “Singin in the rain”, “West Side Story”, “Cabaret” och “Grease”, som egentligen inspirerat henne mer än tunga dramatiker som Tjechov och Shakespeare.
Kanske för att dansen och musiken, i likhet med Sagan om Ringen-karaktären Gollum, förkroppsligar det där naiva och barnsliga som hon alltjämt lockas av. Friheten icke att förglömma.
“Jag vill vara herre över min begåvning och bestämma själv var jag vill lägga den någonstans. Sedan kanske den inte passar in överallt, men så är det ju med allting?” säger hon.
Cecilia Frode:
Läs mer om Cecilia Frode och hennes kommande föreställning här!
Läs även: Så vann Leonardo DiCaprio kampen om filmsuccén Wolf of Wall Street
Redaktionschef på Dagens PS som bland annat bevakar världen, företag och privatekonomi.
Redaktionschef på Dagens PS som bland annat bevakar världen, företag och privatekonomi.