Hur kan någon komma på att göra en nästan två timmar lång film om tillkomsten av en gympadojja?! Jo, två av Hollywoods främsta och mest besjälade stjärnor – Ben Affleck och Matt Damon – fick den på pappret märkliga idén. Det ledde till ”Air”, en hyperamerikansk film om hur drömmar faktiskt kan bli verklighet.
Air – två rafflande timmar om en gympadojja
Mest läst i kategorin
Eftersom jag älskat allt dessa två superstjärnor gjort förhåller jag mig inte på något sätt neutral eller balanserad.
Däremot kan jag den här gången vila mig mot att även prettorecensenterna (utom den malliga morgontidningen), alla hyllar ”Air”.
Marknaden som revolutionerades
”Air” är berättelsen om hur marknaden för sportskor – innan svenskarna vande sig vid ordet sneakers – revolutionerades. Det handlar om en nydanande formgivning och en modell som byggdes kring den blivande superstjärnan Michael Jordan.
En basketspelare med otrolig attityd som kom att personifiera Chicago Bulls mångåriga framgångar.
Då var året 1984.
Fyrtio år senare säljer Nike årligen Air Jordans för närmare 40 miljarder kronor. Vi pratar alltså om en formidabel företagsekonomisk framgångssaga.
Inte en sportfilm
Nu kanske någon undrar om det här ska handla om ännu en variant av den underskattade genren sportfilm?
Nope – ”Air” bjuder endast på ett fåtal sportscener, och Michael Jordan syns knappt. Och det är inte en ruta mer basket än vad som krävs för att sätta handlingen.
För det här är ett drama som huvudsakligen utspelar sig på Nikes minst sagt ”bonniga” kontor, någonstans i krokarna av Portland, Oregon.
Ett företag vars framgångar präglades av försäljning av löpardojjor. En sport som premierade sugrörslika kroppar och under 1980-talet primärt utövades av en hälsomedveten medelklass, som kubbade omkring i pastellfärgade, mycket korta shorts.
Ett hopplöst uppdrag
Nike ville komma in på den stora marknaden för basketskor, som på den tiden dominerades av Converse och Adidas, vars köpkraft till stor del utgjordes av färgade amerikaner, som garvade åt de vita ”sugrören” som i långsam takt ägnade sig åt att nöta asfalt.
”Air” tar sin början när Nikes grundare, Phil Knight, en joggande, buddistdiggande asfaltsnötare, briljant spelad av Ben Affleck, anställer sin polare, basketafficinadon och spelmissbrukaren, Sonny Vaccaro (spelad av en lönnfet Matt Damon) och ger honom det hopplösa uppdraget att värva spelare som Nike kan sponsra, för att på så sätt börja sälja basketskor i klart större omfattning.
Ni fattar utmaningen.
Basketens nya superstjärna
Mitt i denna sisyfoslika uppförsbacke får Sonny Vaccaro, upp ögonen för förstaårseleven Michael Jordan och inser att han ramlat över basketens nästa superstjärna.
Hans magkänsla är så stark att han är beredd att inte bara satsa sitt eget jobb, utan hela basketdivisionens framtid. Dessutom tänjer han gränser på ett sätt som bara en person med enorm övertygelse vågar göra.
”Air” handlar om hur vi ska hantera uppförsbackar som dessa med ett recept som ingen annan tror på. Särskilt som Vaccaro visste att Michael Jordan tyckte att Nike var ett märke för töntar.
Genom sin färgade kollega får Vaccaro dock veta att det i färgade familjer är mamman som bestämmer.
Och vi vet ju alla hur det slutar. Däremot inte hur den där uppförsbacken forcerades när det väl begav sig.
En kalkylerad risk
Med det sagt är scenerna där Sonny förhandlar med Michael Jordans mamma Deloris, briljant gestaltad av Viola Davis, enastående.
Detsamma kan sägas om scenerna där Sonny övertygar Phil Knight, med dialoger av högsta klass.
I verkligheten var det Phil Knights starka buddistiska utövande som till slut fick honom att inse att skulle man lyckas inom basket krävdes det att man fullt ut lutade sig mot sina värderingar. Ett företagsekonomiskt beslut baserat på övertygelse, känsla, men som samtidigt inte riskerade bolagets framtid.
Alltså en kalkylerad risk.
Rafflande tempo, neon och pastell
Det beskrivs i filmen i ett rafflande tempo, genom en miljö innehållande allt det där som tillhörde 1984. Musik, flingor, och släpbara mobiltelefoner.
Man blir även pinsamt påmind om den tidens klädsel när man ser Sonny Vaccaro i pösiga slagbeklädda chinos i beige, uppburna av syntetfiber, som ändå tillåts gå långt ned på klacken. I övrigt mycket neon och pastell.
Allt det här får mig att tänka på 1984, då jag utbildade mig till civilekonom. Då var det marknadsföringsgurun Philip Kotlers fyra P:n, produkt, pris, påverkan och plats, som gällde när man skulle marknadsföra en produkt och bygga en framgångsrik verksamhet.
Jag kan inte minnas att ett ord nämndes om att framgångsrika bolag skapas baserat på värderingar.
Värdering och visioner
Så ni som bygger bolag, eller utbildar er inom ämnet, se ”Air.” Inte bara för att den är briljant underhållning, utan för att ni kan bli inspirerande, åtminstone blev jag det.
För det är faktiskt värderingar och visioner som varit avgörande för Nike, men även Steve Jobs Apple och Elon Musks bolag.
Jag ser fram emot filmer där man bli insläppt i även dessa bolags kontor och mötesrum. Jag önskar också att jag hade fått ”Air” när jag läste min fördjupning i marknadsföring under civilekonom-examen.
Vill du läsa mer unika samlarobjekt och framgångshistorier? Så här enkelt skaffar du vår kostnadsfria nyhetstjänst!
Relaterade artiklar:
Top Gun Maverick – man blir ändå glad
Michael Jordans sneakers kan gå för 42 miljoner
Michael Jordans sneakers såldes för 22 miljoner