Pieter Tham: Mitt möte med Henry Fonda

Det började med en radannons i International Herald Tribune, nedlagd dagstidning med säte i Paris.
”Dubbelgångare till Henry Fonda söker arbete – alla erbjudanden beaktas”.
Journalisten i mig vaknade omedelbart till liv. Här fanns kanske en story!
Den som är dubbelgångare till en kändis borde väl rimligtvis ha råkat ut för ett och annat äventyr? Krogägare som bjuder på champagne. Folk på gatan som ber om en autograf. Fagra kvinnor som kastar sig över din person. Typ.
Mumma för en frilansare att skriva om. Så gick mina tankar.

Jag skrev några rader till dubbelgångaren och erbjöd tvåhundra francs för en intervju. Pengar som jag tänkte femdubbla genom att sälja reportaget till någon svensk herrtidning. Föreslog vår lya vid Boulevard Saint Germain som mötesplats. La brevet på lådan och – glömde bort hela historien.

I ungefär samma veva skulle min hustru och jag byta upp oss till större boende. Min hustru väntade barn. Det behövdes ett rum för barnsäng och joller. Vår hyresvärd förvarnade om att det därmed kunde bli besök från spekulanter som ville ta sig en titt på lägenheten vi stod i begrepp att lämna.
En eftermiddag ringde det på dörren. Utanför stod en för mig helt främmande man i en välstruken jeansskjorta. Han hade händerna i sidan och lutade huvudet snett bakåt. Som om han intog en sorts pose.
– Ni förstår kanske vad saken gäller, sa han och presenterade sig.
– Absolut, sa jag. Stig in. Får det vara ett glas vatten?
– Gärna en kopp te, svarade mannen.

En kopp te? Jag blev lätt irriterad. Lägenheten var på sextio kvadratmeter. Tog någon minut att inspektera. Planerade han att bosätta sig med en gång?
– Är du från Paris, frågade jag.
– Nej, jag är bonde. På en liten gård sydväst om staden. Bortom Versailles.
– Och nu ska du flytta till huvudstaden, sa jag.

Mannen tittade på mig som om jag sagt något konstigt. Konversationen gick påfallande trögt. Jag föreslog att vi skulle gå husesyn.
– Här sover vi, sa jag. Han slängde en flyktig blick in i sovrummet. Jag borde ha sträckt överkastet.
Jag visade honom det trånga köket och badrummet.
– Så mycket mer är det inte. Vi befinner oss ju redan i vardagsrummet.
– Jaha, sa bonden.

Tystnaden mellan oss började bli pinsam.
– Det här är vårt bröllopsfoto, sa jag panikslagen och pekade mot spiselhyllan.
– Jag trodde inte svenskar behövde gifta sig. Den svenska synden oh la la, sa han och blinkade med ena ögat.
Vår konversation blev allt mer märklig. Till slut fick jag nog.
– Är det något särskilt du vill veta om lägenheten? Jag har några ärenden jag måste utföra.
– Om JAG har något att fråga om? Det är väl du som ska fråga? Det är du som har bett om att få göra en intervju!

Två synapser i hjärnan klickade till och neuronerna fick äntligen kontakt. Herre jisses, detta var ingen hugad hyresgäst. Jag satt mitt emot Henry Fondas dubbelgångare! Det var därför mannen hade ställt upp sig i sin märkliga pose när jag öppnade. Han ville att jag skulle slås av den enorma likheten.
Problemet var att bonden inte var ett skvatt lik den amerikanske skådisen. Det fanns inte ett endaste drag i hans ansikte som minde om 1981 års Oscar-vinnare för bästa manliga huvudroll. Faktum är att jag aldrig hade sett någon endaste människa mer olik Henry Fonda än bonnläppen som satt mitt emot mig.

Nu gällde det att rädda ansiktet. Mitt eget ansikte alltså.
– Du har alldeles rätt. Självklart är det jag som ställer frågorna. När var första gången du fick höra att du var lik Henry, sa jag och tog fram ett anteckningsblock.
– Det var några månader sedan. Min fru och jag tittade på en amerikansk långfilm på teve. Mister Fonda spelade huvudrollen. Plötsligt utbrast min dotter: c´est papa aux television! Pappa är på teve!
– Jag förstår. Hur gammal är din dotter?
– Tre år.
– Hm. Är det någon annan som påpekat hur lik du är Henry Fonda?
– Nej.
– Så du har inte råkat ut för att någon tagit miste på dig och skådisen? På krogen till exempel? Eller någon som bett dig om autograf?
– Nej.
– Hm. Hur fick du idén att skriva annonsen i Herald Tribune?
– Det var ett infall. Hustrun och jag var på väg till en jordbruksmässa i Paris. Och nöjesrevyn Folies Bergere, la han till med ett glatt grin i ansiktet. Jag tänkte att det kanske gick att förena nytta med nöje.
– Var det någon annan än jag som nappade på din annons?
– Nej.
– Okey, jag förstår. Men då kanske vi sätter punkt för intervjun, sa jag och reste mig ur min fåtölj.

Henry Fonda förblev sittande.
– Mina tvåhundra francs om jag får be, sa han.
– Sorry, förlåt, sa jag och kände mig underligt skamsen.
Jag gick ut i sovrummet och la två hundra francs sedlar i ett kuvert som jag räckte över.
– Hej då Henry, sa jag när han klev ut ur lägenheten. Han nickade värdigt och försvann ur mitt liv.

– Hur gick det, frågade hustrun senare på eftermiddagen. Blev det någon story?
– Det går nog att göra något, ljög jag. Som redan insett att pengarna från hushållskassan hade fått vingar.
– Såg han verkligen ut som Henry Fonda?
– Det fanns vissa likheter, svarade jag. Och kände mig med ens som en dubbelgångare även jag. Eller snarare som en tvilling. Till baron Munchhausen.

Pieter Tham – före detta välrenommerad ekonomijournalist, ett förflutet på Veckans Affärer, DI och A-Ekonomi – är numer en uppskattad författare. Under sommaren kommer Dagens PS att publicera hans kåserier. Där Pieter underfundigt och med självironi betraktar händelser i sitt egna liv.

Läs tidigare Dagens PS-kåserier av Pieter Tham:
När mamma for till himlen
Jag vet hur det är att vara missbrukare
Författare i karantän
Flyg aldrig över öppet vatten
Hyllning till en familjemedlem
I GW:s jaktmarker: ”Borde lyssnat på alfahannen”

Om du gillar Pieter Thams kåserier kan vi på Dagens PS verkligen rekommendera hans bok Skuggor över Golden Gate.