Minsveparnas grand old lady

Bygg i mahogny

1937 föreslår MDV (Marindistrikt Väst) att man istället ska bygga fartygen i trä med stålspant, enligt ett fisktransportfartyg vid namn Axel som byggts 1934 på detta sätt.

Fördelarna är flera; man kan använda varv som tidigare byggt fiskebåtar och lustfartyg, fartygen blir billigare och de  är bättre skyddade mot antennminor. 

Då andra världskriget bröt ut inkallas en urtima riksdag, som bl.a. bemyndigar 12 stycken träminsvepare (M 3 – M 14). Fartygen ritas av den kände yachtkonstruktören Jac M Iversen (som även ritat Axel ovan) som inhyrts av KMF (Kungliga Marinförvaltningen).  

Den 9 februari 1940 bestäms att ytterligare 12 st. fartyg ska byggas (M 15 – M 26) av en något modifierad typ.

Kontrakt skrivs redan 16 februari. M 20 beställs hos Neglingevarvet i Saltsjöbaden, ett ansett varv som startats av August Plym redan 1893 på Liljeholmen, flyttat ut 1904 till Saltsjöbaden och nu drevs av Augusts söner.

Att låta bygga sveparna på civila varv var dubbelt nyttigt. Dels kunde de hantverket utan och innan, vilket borgade för goda byggen, dels frigjorde det tid och resurser hos de militära verkstäderna och samtidigt blev det en liten livsuppehållande åtgärd för varven, som inte alltid hade det så enkelt under de åtstramade krigsåren.

Byggdes på små-varv

Bröderna Larsson i Kristinehamn byggde två minsvepare, Kungsörs båtvarv likaså. Lunds skepps & Yachtvarv utanför Kalmar en, Fisksätra en – listan på varv som var med och delade på ordern kan göras riktigt lång. 

Serien av Minsvepare modell mindre, eller M-båtarna som de kom att kallas, blev fartyg som kom att göra lång och trogen tjänst. Trots att deras beräknade aktiva tid i Flottan var 10+5 år kom de flesta att stanna kvar i aktiv tjänst långt in på 1960-talet. 

1965 blev M20 upplagd och överförd i ”malpåsereserven” men återtogs 1969 då hon fördes över till Minbyrån som försöksfartyg.

För att bättre passa hennes nya verksamhet rensas hon på överbyggnad ovan motorkappen och kläs med en ny styrhytt och beräkningshytt i aluminium.

Hennes tid i Minbyrån förlängs ända till januari 1993, då hon återförs till Flottan för att ta tjänst som utbildningsfartyg i 121 Skoldivisionen tillsammans med sina systrar M21, M22, M24 och M25, som samtliga också hade hållit sig kvar inom organisationen.

Skoldivisionens syfte är precis vad det låter. Under tio av årets tolv månader åkte fartygen kusterna runt – fram och tillbaka – upp och ned – med kadetter som var förlagda ombord för att lära sig praktisk navigering och grundläggande fartygskännedom.

Många kajstudsar

För fartygen var det kanske inte den bästa tiden i livet. För med ovana kadetter ombord blev det en och annan kajstuds som inte alltid var till fartygens fromma. Om jag säger så. 

Men allting har ett slut. När 1900-tal blivit 2000-tal började de 60 gångna åren sätta sina spår i de fem kvarvarande M-båtarna. Inte skickmässigt men funktionen samt nyttan började ebba ut.

Avrustning och avyttring började komma på tal, först för M20, M24 och M25, därefter skulle de övriga två, M21 och M22, också säljas med några års fördröjning och därmed skulle M-båtarnas era vara över.

Och så hade det blivit om inte reservofficeren Anders Håkansson hade suttit på sin veranda en kväll och sett fem M-båtar glida förbi på väg till vintervila på Ö-varvet på Öckerö i Göteborgs skärgård.

”En sådan skulle man egentligen rädda till eftervärlden”, funderade Anders. Med bevarade goda kontakter till behövliga instanser inom Flottan påbörjade Anders ett frenetiskt arbete för att försöka få till stånd en räddningsaktion för en av de gamla M-båtarna.

Ger upp. Nästan…

Turer gick, humöret svängde och en kväll klev Anders över tröskeln hemma och dängde vantarna i golvet. ”Nu skiter vi i alltsammans”, ropade han inåt huset med adress okänd.

”Gör bara ett sista försök med Sjöhistoriska Museet”, svarade hans fru från okänt hörn av huset. Dagen efter ringdes ett sista samtal till Sjöhistoriska Museets chef  Hans-Lennart Ohlsson. Som gav ett ja till svar.

Anders trillade av stolen, men reste sig snabbt. Och idag – ett antal år senare är M20 ett lyckligt och synnerligen aktivt museifartyg.

Det helägs av Sjöhistoriska Museet i Stockholm, har hemmahamn på Galärvarvet i centrala Stockholm – bara några 100 meter från gamla minsveparhallen (nuvarande Junibacken) och drivs av Föreningen M20. 

Krigsövningar och kajstudser har bytts mot lustturer med engagerad nostalgibesätning och betalande gäster ombord. Krig har bytts mot fred och gamla M20 är idag ett fartyg som mår mycket bra – kanske bättre än någonsin. 

Välkommen ombord!

Läs också:

Ryssland intar Östersjön under marinövning

Mer om Föreningen M20 här