Makalösa historien om palatset i Diplomatstaden

Inledde karriär med en konkurs

Erik Åkerlund inledde sin affärskarriär med en rejäl konkurs i sy-, stickmaskins- och cykelbranschen och dömdes på våren 1902 till fem års näringsförbud av Sollefteå tingslags häradsrätt.

Men då hade han redan hunnit skaffa sig ett nytt jobb, denna gång som resande representant för ett pappersbruk i Småland. Under en av sina försäljningsturnéer stötte han på en gammal bekant, J. P. Åhlén, som ägde postorderföretaget Åhlén & Holm i Insjön i Dalarna.

Tillsammans startade de Julstämnings förlag som lagom till julen 1906 gav ut första numret av jultidningen Julstämning, som trycktes i hela 96.000 exemplar.

Det framgångsrika förlaget

Efter den inledande succén med Julstämning omvandlades deras förlag till Åhlén & Åkerlunds Förlag som under åren som följde växte så det knakade med ett brett utbud av böcker, veckotidningar och jultidningar.

När Erik Åkerlund, nu som ensam ägare, 23 år senare sålde sitt företag till Bonniers hade värdet vuxit till 11-12 miljoner kronor – en vacker slant på slutet av 1920-talet.

Lade grunden till TetraPak och ägde Aftonbladet och Stockholms-Tidningen

Därefter marscherade Erik Åkerlund raskt vidare inom affärsvärlden, dels som initiativtagare och hälftenägare av förpackningsföretaget Åkerlund & Rausing, dels som vd och efter några år ägare av Aftonbladet och Stockholms-Tidningen.

Men innan dess hade Erik Åkerlund givit sig ut på jakt efter en lämplig tomt för en ny privatbostad sedan han tröttnat på sin mycket stora bostad Villa Runeborg i Stocksund.

Sedan flera år hade han haft ögonen på Diplomatstaden, som var en ganska ny men ytterst prestigefylld stadsdel. Där ägdes nästan alla villor av förmögna personer med höga krav på avskildhet och generösa utrymmen för representation.

Där bodde bland andra affärsmannen Berndt August Hjorth (grundaren av industrikoncernen Bahco), före detta statsministern Ernst Trygger och bokförläggaren Åke Bonnier.

Redan vid mitten av 1920-talet hade Erik Åkerlund fått ett erbjudande av Österrikes generalkonsul och rentieren Karl Bergsten att köpa Villa Geber – det första huset i Diplomatstaden (färdigt 1913).

Den affären hade han tackat nej till eftersom han tyckte att priset var för högt. I juni 1927 hade dock Erik Åkerlunds syster och nära medarbetare Anna Ehlin skrivit till svägerskan Maja Åkerlund och tipsat om att det i Diplomatstaden även fanns en obebyggd tomt, Legationssekreteraren 3, som också var till salu.

Anna Ehlin, som bodde i närheten på Östermalmsadressen Tysta gatan 7, såg nämligen gärna att hennes svägerska och väninna Maja flyttade närmare henne från Stocksund, där paret Åkerlund då bodde.

”Den förnämsta tomt som någonsin sålts i Stockholm”

Anna Ehlin beskrev att man från den obebyggda tomten hade ”… utsikt över såväl Djurgårdsbron som Skansen och hela Djurgårdsbrunnsviken. Läget är enligt mitt förmenande det mest idealiska i hela Stockholm.”

Några dagar senare framhöll hon i ett nytt brev andra fördelar med tomten, bland annat att ”… den ej direkt gränsar till några grannar, utan få Ni hela Nobelparken bakom Eder, den park, som ligger mellan Strandvägen och Diplomatstaden.

Allmänt anses denna tomt vara den förnämsta tomt, som någonsin sålts i Stockholm, och jag kan även i samband med detta nämna, att det var den första tomt, som sålts i Diplomatstaden.”

Närmre stan blev attraktivt

Maja svarade sin svägerska att hon verkligen inte hade något emot att flytta från Stocksund. ”Erik är mest i stan, numera också om kvällar och nätter och då är det ingen mening för mig att sitta här ensam som jag mest gör, kanske också att mina hushållspengar kunde räcka, när jag då slipper kosta på tjänarna och mig själv tågresor och hyrbilar.”

Vid det laget hade Erik Åkerlund redan prutat ner priset på tomten, som också ägdes av Karl Bergsten, från 400 000 till 200 000 kronor och ännu några dagar senare meddelade Anna sin svägerska att Erik Åkerlund hade slagit till och köpt tomten – som Maja ännu inte hade sett…

Inte nöjd med tomtens utformning

Erik Åkerlund var dock inte helt nöjd med tomtens utformning. 31 augusti 1927 rapporterade Aftonbladet att ”…den nye ägaren anser att tomten har en olämplig form varför han har vänt sig till Djurgårdsförvaltningen för att få tomtgränserna justerade. Förhandlingar i denna fråga pågår.”

Dessa förhandlingar måtte ha varit framgångsrika för efter diverse rockader och markbyten blev Erik Åkerlund ägare av en tomt, nu benämnd Legationssekreteraren 2, på 1999 kvm.

Vid årsskiftet 1927/28 undertecknades köpebrevet och lagfart beviljades 18 mars 1928.

Italienskinspirerade privatpalats

Tomten var skräddarsydd för hans planerade drygt 825 kvadratmeter stora italienskinspirerade privatpalats efter ritningar av arkitekten Knut ”Perno” Peterson, som redan året innan hade börjat att skissa på dess utformning.

Liksom i Stocksund skulle det heta Villa Runeborg, men efter något år kallades det i stället Villa Åkerlund. Man kan spekulera i orsakerna till namnbytet – kanske återspeglade det en försämring i förhållandet mellan en alltmer dominant Erik Åkerlund och den allt uppstudsigare äldste sonen Rune.

Den 19 december 1929 lämnade Erik Åkerlund in en bygglovsansökan till Stadsbyggnadsnämnden. De följdes av en uppsättning designritningar som lämnades in till nämndens planeringskontor i december 1930, men redan i mars detta år kunde Svenska Dagbladet meddela att ”Dir. Åkerlund bygger palä med park på taket och simhall i källaren”.

Tidningen fortsätter:

“Det Åkerlundska chateaut blir ett ståtligt tvåvåningshus, vars vackra exteriör synes här ovan. Bottenvåningen innehåller stor hall, salong och matsal, biljardrum och bibliotek samt köksdepartement och står i förbindelse med ett stort drivhus. I övre våningen finns likaledes en stor hall och här ligger familjemedlemmarnas sovrum. /…/ I källarvåningen befinner sig utom pannrum m m även vinkällare – som lär komma att utformas som en bodega – samt en stor simbassäng, bastu och karbad. Hittills torde ingen Stockholmare ha haft den goda idén att anlägga en simhall i sitt ägande hus.”

Två månader senare ondgjorde sig dock en insändare i Svenska Dagbladet över dessa byggplaner eftersom ”… våra parker inte får belamras med stenhus, hur vackra de än må se ut”.

Erik Åkerlund ville ha en sjötomt

Fortsatta förhandlingar om tomtens gränser tycks dock ha försenat projektet och lär ha fortsatt även efter att byggandet påbörjades 1931.

Att Erik Åkerlund hade sett en möjlighet att gå från sjönära tomt till sjötomt framgår av en ny artikel i Svenska Dagbladet i augusti 1930 där det bland annat heter: ”För representanter för stadens myndigheter har direktör Åkerlund inte bara en utan flera gånger poängterat sin villighet att flytta ner på udden närmast Djurgårdsbrunnsviken, varigenom hela Skogshögskoleparken skulle lämnas orörd i sitt ursprungliga skick.”

Vad Erik Åkerlund i själva verket ville var att den befintliga promenadvägen framför hans blivande villa skulle stängas av så att han själv ostört skulle kunna spankulera ner till Djurgårdsbrunnsviken.

”Det blev mycket bråk om det, men det var något som min far inte kunde ordna”, kommenterade för några år sedan Bertil Henriques, son till Erik Åkerlunds advokat Emil Henriques.

Uppdraget att bygga Villa Åkerlund gick till den välrenommerade byggnadsfirman Kindblom & Forss som 15 år tidigare hade grundats av de båda murmästarna John Erik Ivar Kindblom och Viktor Forss.

På villans murstock finns årtalet 1931 inristat tillsammans med efternamnen på dem som höll i själva bygget, nämligen Kindblom (byggmästare), Ivarsson (murarlag), Resander (timmermanslag), Karlsson (plåtslagarlag) och Svensson (snickare) samt varuhuset Nordiska Kompaniets klassiska NK-symbol.

I april 1932 genomfördes den sista bygginspektionen.

Strålande exempel på nordisk klassicism

Villa Åkerlund blev det sista tillskottet i Diplomatstadens exklusiva bebyggelse. Vid sin tillkomst var den också ett strålande exempel på nordisk klassicism, som under 1910- och 1920-talen var en av de förhärskande stilarna inom svensk arkitektur med bland andra Gunnar Asplund och Ivar Tengbom som viktiga förgrundsgestalter.

Villa Åkerlund är också en av de sista större villorna från denna tid som byggdes i denna stil – efter Stockholmsutställningen 1930 kom modernismen att helt dominera svensk arkitektur.

En av de sista innerstadspalatsen

I Stockholmsområdet är den också en av de sista stora innerstadsvillorna; efter 1932 har nästan alla nybyggda villor hamnat utanför stadstullarna.

Med sin röda tegelfasad mot syd med kolonner av granit på en hög granitsockel och invändiga utsmyckningar, intarsior och al fresco-målningar har Villa Åkerlund karaktäriserats som ett mikrokosmos av vad som även kallas Swedish Grace.

Taket är nästan plant och omgärdas av en balustrad vilket ger villan ett borgliknande intryck. Den sida som vetter österut mot Nobelgatan domineras av ett högt och halvrunt inglasat burspråk som bär upp en balkong.

Gjutit in ett skrin som aldrig återfunnits

På samma sida leder en infartsportal in till en oval gård där villans entré är belägen. Gårdens baksida avgränsas av en mur med pilastrar i vilken Erik Åkerlund lär ha låtit mura in ett därefter aldrig återfunnet plåtskrin med diverse samtida föremål.

”Det var som ett palats”, minns Erik Åkerlunds brorsdotter Ann-Marie som fyllde elva år det år som Villa Åkerlund stod färdig. Från villans vestibul mot Nobelgatan kom besökaren via ett par dubbeldörrar i snidad ek in i en stor entréhall med öppen spis och ektak.

Dubbeldörrarna kröntes av en snidad träpanel med en tremastad 1400-talskarack och två sjöjungfruar tillverkad av Torgny Roloff, en av NK Verkstäders möbelarkitekter.

Undulater i varje fönster för att skapa ambiance

I fil innanför entréhallen låg villans bibliotek, den ”franska salongen”, matsalen och ett biljardrum med en lönndörr ner till husets vinkällare samt ett kök som stod i förbindelse med ett stort drivhus.

En vinterträdgård med blyinfattat tak, fyra fönsternischer, rottingmöbler, växter och en springbrunn i mitten utgjorde huset oas.

Varje fönsternisch hade en fågelbur med undulater i olika färger som hälsade besökaren välkommen med sitt kvitter. Biblioteket pryddes av intarsior av konstnären Ivar Jonsson.

Välutrustad vinkällare och Sveriges första squashhall

På övervåningen låg en hall, Erik och Maja Åkerlunds sovrum med utsikt ut mot Djurgårdsbrunnsviken, ett antal mindre sovrum, ett vardagsrum, en så kallad studio, ett badrum och en klädkammare.

Källarvåningen dominerades av Sveriges första squashhall, en åtta meters inomhusbassäng med bastu och ovan nämnda vinkällare i form av en bodega med specialritade möbler och ett väl tilltaget förråd av vin och spirituosa; Erik Åkerlund var mycket kunnig när det gällde goda viner och importerade själv en hel del direkt från utlandet.

Vid en inventering knappt tre månader efter hans bortgång inrymde denna källare 280 flaskor champagne, 49 flaskor bourgogne, 32 flaskor bordeaux, 460 flaskor mosel- och rhenvin, 79 flaskor vermouth, 65 flaskor sherry och 49 flaskor portvin samt 74 flaskor whisky, 5 liter punsch, 35 flaskor likör, 17 flaskor cognac, 33 liter brännvin med olika kryddning samt en 200-liters brännvinskagge.

Detta välutrustade vin- och spritförråd till trots var Erik Åkerlund försiktig när det gällde alkohol – till skillnad från sin syster Anna Ehlin som med tiden utvecklade ett rejält alkoholberoende.

NK fick ansvaret för inredningen

Uppdraget att inreda Villa Åkerlund med alla dess arkitektoniska detaljer gick till NK Verkstäder i Nyköping.

Då en av Sveriges mest exklusiva möbeltillverkare som genom åren lyckades knyta till sig några av Sveriges främsta formgivare och möbelarkitekter, bland andra Axel Einar Hjort, Carl Bergsten och Gunnar Asplund.

NK Verkstäder hade året innan inrett Svenska Amerika Linjens ”flytande palats” M/S Kungsholm med exklusiva möbler och inredningar och 1934 fick verkstäderna en order från shahen av Persien på en 21 meter lång järnvägsvagn inredd med mahogny, ebenholts, jakaranda och citronträ…

Marmor, mahogny, ebenholts, ek…

I enlighet med Erik Åkerlunds önskemål skulle endast de mest exklusiva material användas till Villan Åkerlunds inredning: specialimporterad marmor från Italien till eldstäderna och trapporna samt särskilt utvald mahogny, ebenholts och ek i väggpaneler och kolonner.

Till och med den hiss som gick mellan villans våningsplan beställdes från NK Verkstäder eftersom den skulle vara utförd med ebenholtsfanér. Också alla de nya möbler som krävdes för att fylla ut Erik Åkerlunds nya palats beställdes i hög utsträckning från NK Verkstäder.

214 beställningar

Själv gjorde Erik Åkerlund genom åren totalt 214 beställningar hos NK Verkstäder på möbler och inredningar till sina villor, båtar och kontor med en topp 1930-32 med 103 beställningar.

Bland annat ett skåp av Axel Einar Hjort med makassarebenholts, turkisk platanrot, valnöt och försilvrat stål som huvudingredienser. Enligt NK:s arkiv ställdes detta skåp ut i Barcelona 1929.

Senast det hördes av var när det såldes på Bukowskis auktioner våren 2002. Den gången uppgick slutbudet till 420 000 kronor.

Sålde huset i Stocksund

På våren 1931 sålde Erik Åkerlund sin Villa Runeborg i Stocksund till en grevinna Louise Wachtmeister som planerade att anlägga en handelsträdgård vid Stockby anhalt där han tidigare haft egna curlingbanor.

I väntan på att kunna flytta in i sitt magnifika nybygge i Diplomatstaden flyttade familjen Åkerlund till en stor våning på Karlavägen i Stockholm varefter Erik och hustrun Maja anträdde en jorden-runt-resa till bland annat Afrika, USA, Sydamerika och Fjärran östern.

Bauers målning satt fast på spismuren

På försommaren 1932 kunde familjen äntligen flytta in i sin nybyggda villa. Ett olösligt problem hade dock varit att Erik Åkerlund vid flytten från Villa Runeborg inte hade kunnat ta med sig sin älskade målning Vill-Vallareman av John Bauer eftersom den bokstavligt talat satt fast på spismuren i villans bibliotek.

Som tröst i eländet hade han därför givit konstnären Gustaf Magnusson i uppdrag att över eldstaden i den nya villans entréhall måla en kopia av John Bauers bild Ut i vida världen.

I övervåningen återkom Gustaf Magnusson med ytterligare en John Bauer- kopia, denna gång av dennes akvarell Ännu sitter Tuvstarr kvar och ser ner i vattnet medan Isaac Grünewald gjorde en väggmålning med titeln Konstnären själv på picknick skissandes sina vänner i en av salongerna på undervåningen.

I trapphusets innertak gjorde konstnären Kurt Jungstedt en takmålning med figurer som blickar ner på betraktaren, långt senare övermålad (!) av villans nuvarande ägare USA, som ännu ett antal år senare lät restaurera samma målning).

Till årsskiftet 1931/32 hade Erik Åkerlund fått en nyårshälsning från sin ”husarkitekt” Knut Perno i form av en liten elegant akvarell föreställande den av honom ritade Villa Åkerlund.

Men på grund av en förestående skilsmässa med hustrun Maja bestämde han sig redan till sommaren 1933 för att hyra ut villan och själv bosätta sig permanent i sitt (ännu större) sommarpalats Villa Lyngsåsa på Smådalarö.

Den så kallade Diplomatvillan var till uthyrning fullt utrustad, inredd och möblerad. För egen del undantog Erik Åkerlund bara ett litet kontorsrum.

USA:s beskickning lämplig hyresgäst…

I jakten på en lämplig hyresgäst fastnade Erik Åkerlund för USA:s beskickning, som avsåg att använda Villa Åkerlund som kombinerad ambassad, konsulat och residens (ministerbostad).

Dess nyutnämnde ambassadör Laurence Steinhardt vid det tillfället var inhyst i ett hotell på Strandvägen.

Den relativt modesta årshyran sattes till 20 000 kronor (5 000 USD) och 23 september 1933 meddelade Washington Post (i svensk översättning) att:

“… Sveriges mest överdådiga privathem har hyrts av Laurence Steinhardt, ny amerikansk minister till Sverige, för att hysa USA:s legation inklusive ambassadören själv. Villan består av 40 rum med pool, turkiska bad, squashbana, gym och elektriska hissar.”

Att det var just den amerikanska beskickningen som blev hyresgäst var säkert inte någon tillfällighet.

Ända sedan en äventyrlig Amerikaresa 1893-94 hade Erik Åkerlund ett mycket gott öga till landet i väst. Redan i mars 1936 upphörde dock detta arrangemang varvid Villa Åkerlund åter kunde disponeras av sin ägare.

Nya hustrun Ulla fick sina önskemål tillgodosedda

Därefter vidtogs vissa ut- och invändiga förändringar – dock oklart vilka. Invändigt planerade Erik Åkerlund bland annat att ta bort en mellanvägg mellan två sovrum för att få en större sängkammare, kanske för att tillgodose sin nya hustru Ullas önskemål.

I juli 1936 sökte han tillstånd hos Stadsbyggnadsnämnden att få uppföra en pergola ovanpå den mur som omgav en terrass på villans norra sidan, förmodligen för att förhindra insyn utifrån och i december 1938 begärde han tillstånd att få öka höjden på samma mur.

Denna förändring genomfördes dock aldrig eftersom Erik Åkerlund vid denna tid flyttade för gott till Lyngsåsa på Smådalarö. Med sig i bagaget hade han bibliotekets intarsior, de förgyllda delarna av vestibulens smidda järnräcke samt ett antal dekorativa glasfönster från entréhallen och trapphuset upp till övervåningen.

I februari 1940 var USA tillbaka i Villa Åkerlund, nu i form av ambassadör Frederick A Sterling som hyrde villan som kombinerat residens och kontor.

… men hade inte råd att köpa

På hösten 1940 gick Erik Åkerlund ur tiden, endast 63 år gammal. Knappt två år senare, på sommaren 1942, fick USA:s beskickning av dödsboet ett erbjudande om att köpa Villa Åkerlund.

Från Washington meddelades dock att man under rådande omständigheter – detta var mitt under andra världskriget – inte hade råd att köpa ett så stort och dyrt hus.

Då dök i stället USA:s fiendenation Tyskland upp som villig spekulant på Villa Åkerlund. Kriget hade lett till en kraftigt ökad diplomatisk aktivitet från tyskarnas sida varför deras beskickning i Stockholm, som vid denna tid låg inklämd mellan SAF-borgen och Nationalmuseum på Blasieholmen, inte längre fick plats i sina lokaler.

Ohållbar situation för USA

För USA blev nu situationen ohållbar eftersom det för amerikanerna var otänkbart att lämna över Villa Åkerlund till tyskarna. På sommaren 1942 hade nämligen USA:s Office of War Information (OWI) etablerat en ”utpost” i Villa Åkerlund med uppgift att motverka tysk propaganda.

I residensets åtta meters inomhuspool hade bland annat ett smärre tryckeri med en offsetpress installerats som utöver alla elektroniska installationer var mycket komplicerat att flytta.

Erik Åkerlunds änka Ulla hade redan drabbats av det amerikanska säkerhetstänkandet när hon hade försökt få tillgång till de personliga ägodelar som hon hade haft kvar i villan.

Allt detta resulterade i att USA:s kongress i Washington snabbehandlade frågan om att köpa Villa Åkerlund och det lär ha räckt med en vecka för senaten att fatta beslutet så att affären kunde genomföras.

I december 1942 undertecknade USA köpebrevet varefter lagfart beviljades sedan svenska regeringen vid årsskiftet hade meddelat nådigt tillstånd till förvärvet.

1 miljon kronor ett ytterst facilt pris

När affären gjordes upp var dock Villa Åkerlund ett svårsålt objekt och närmst att betrakta som en ”vit elefant” på fastighetsmarknaden.

Krig, dyrtid och höga uppvärmningskostnader i ett läge när minfält och flottblockader hade resulterat i brist på bland annat importerad stenkol och brännolja bidrog till att köpeskillingen endast uppgick till 1 miljon kronor (240 000 USD).

Det får anses ha varit ett ytterst facilt pris med tanke på att villorna i Diplomatstaden, i den mån de över huvud taget är till salu, i dag betingar mycket höga priser.

Två någorlunda jämförbara villor, Villa Geber och Bünsowska Villan, såldes åren 2001 och 2007 för 70 respektive 115 miljoner kronor. De var då de dyraste privatvillorna i Sverige.

Den 7 juli 2020 godkände USA:s utrikesminister Michael Pompeo att ”… den amerikanska ambassadörens bostad i Stockholm, känd som Villa Åkerlund, lades till den amerikanska regeringens register över kulturellt betydelsefull egendom.

En fastighet av exceptionell betydelse

Härmed är Villa Åkerlund en av ett fåtal USA-ägda diplomatiska fastigheter utomlands av exceptionell betydelse genom att de representerar en viktig del av respektive områdes historia, arkitektur och/eller kultur samt är förknippade med viktiga händelser i USA:s diplomatiska verksamhet.”

Denna text bygger på utdrag ur ”Mannen som byggde ett tidningsimperium – en bok om Erik Åkerlund” av Kjell Åkerlund. [email protected].

Fler artiklar om Erik Åkerlund:

Entreprenören Erik Åkerlund och hans magnifika yachter

Sveriges exklusivaste lustjakt försvunnen