Krönika: Underskatta inte kraften i ett väloljat intro

Mina föräldrar kommer hem från BB och enligt historieberättaren läggs jag relativt omgående mellan den lilla familjens två Carlsson-högtalare (de står numera i undertecknads vardagsrum) för att ”döpas”. Ur högtalarna ljuder det som jag själv senare kommer att beskriva som ”först kommer pianona, sedan kommer trummorna”. Vi talar om Queens inledningsspår Death on two legs på den legendariska A night at the opera (1975). Skivan är Queens bästa, men absolut inte på grund av den oerhört sönderspelade Bohemian Rhapsody, utan på grund av variationen av låtar och dispositionen av albumet. Några superlåtar som The Prophet´s song, ´39, Love of my life och Death on two legs bidrar också. Det går inte heller att bortse ifrån bandmedlemmarnas oerhörda bredd och kunnande som musiker. Samtliga fyra skriver eller sjunger låtar på albumet.

Death on two legs som inleder skivan är precis så hård som det låter. Arg, pulserande och faktisk rätt så rå rock, men med Freddie Mercurys obetalbara röst och Brian Mays magiska gitarr. Även Roger Taylors trumspel och John Deacons bas bör nämnas här, det är de som sätter tempot. Låten är sannolikt allt annat än vad doktorn rekommenderar en vecko-gammal bebis.

Möjligen kan läsaren ana en viss skepticism till denna historia. Ni med småbarn, sätt på låten (på hög volym) så förstår ni. För egen del ökade vi familjeantalet för några veckor sedan och bara tanken på att sätta lilla Tjoffsan mellan samma Carlsson-högtalare till Death on two legs får mig att tänka ”var-skriver-jag-under-skiljsmässopappret”. Jag vill dock gärna tro att historien ovan är sann, att jag faktiskt fick Queen och Death on two legs med bröstmjölken. Death on two legs utgör således den ultimata intro-låten genom sitt så tydliga intro. Först kommer pianona, sedan kommer trummorna.

Skulle någon sedan tvinga ur mig världens bästa intro måste vi titta mot andra sidan Atlanten, där vi finner numera nerlagda kanadensiska powertrion Rush med världens bästa trummis (Se Glenn killing i managen). Året är igen 1976 och Rush släpper albumet 2112. Intro som går under namnet Overture är så fullständigt hisnande att man bara står och gapar. Det har jag gjort sedan 1991, och det gör jag än i dag. Jag skulle inte göra låten och introt rättvisa genom att försöka det beskriva här, för att förstå måste man höra själv. I 4 minuter och 30 sekunder. I dare you.

Rush är för övrigt sprunget ur den tidiga progressiva rocken och släppte sin första skiva redan för 43 år sedan. Till skillnad till många (de flesta?) andra band från den tiden är de sällsynt skandalfria och dessutom väldigt sällan sågade i press för gubbar som borde lagt av för länge sedan. Deras sista skiva Clockwork Angels (2012) fick ofta lysande recensioner med betoning på deras ständiga professionella attityd till sitt hantverk. Bandet består av Geddy Lee (sång, bas, keyboard), Alex Lifeson (gitarrer) och Neil Peart (trummor). Jag har sett dom flera gånger och slås varje gång över hur tre personer kan skapa en så enorm ljudbild.

Läste härom veckan ett rykte om att bandet kanske skall återförenas. Tror att Rush skulle kunna vara ett av väldigt få band som kan lyckas genomföra en comeback med hedern i behåll. Håller tummarna.

LÄS TIDIGARE KRÖNIKOR AV MARTIN GERGE NILSSON:

”Ofta sist på bollen – så även denna gång”  >

”Obeskrivlig förmåga att skriva låtar som sätter sig”  >

”I bet you didn´t see this coming”  >

Därför är detta världens bästa film  >

Bästa jullåtarna du sannolikt har missat  >