Vackra Caprice och hennes systrar - vilken historia

Od Christensson föddes 1918 och var den yngste av tre bröder. Han växte upp i Lysekil, men flyttade till Stockholm under kriget.

Här drev bröderna Alf och Sverker ett företag i förpackningsbranschen, och lillebror Od – arbetsam, utåtriktad och kreativ – skulle bidra till bolagets växande framgångar med uppfinnandet av nya förpackningsmetoder.

De framgångsrika bröderna som satsade på Stig Tiedemann, fr v Od, Alf och Sverker Christensson.

Uppfödda med jollar och båtliv hemma i Bohuslän kände den utflyttade brödratrionen gnagande känsla av saknad – man ville ut på sjön. Ihärdige Od blev katalysatorn.

Under krigsåren i Stockholm hade han och brodern Alf seglat 22:a, därefter 6:an May Be IV (som Sven Salén ägt och seglat i Olympiaden 1936).

Od Christensson seglade sexan May Be IV innan han satsade på CASCADE. Här ses han längst th i bild. Övriga är fr v brodern Alf Christensson, Ods hustru Inga (de träffades i Sandhamn under kriget), samt arkitekten Ulf Hjort som bl a ritat en av bröderna Christenssons kartongfabriker.

Men det fanns ett gryende familjeliv också, och därtill en önskan att kunna hålla regelbunden kontakt med västkusten, åtminstone sommartid. En större motorbåt krävdes för det ändamålet.

Kriget var slut, firman gick ju bra och det ena gav det andra. Od visste vem han skulle vända sig till; han hade lärt känna konstruktören Stig Tiedemann, som mest ägnat sig åt segelbåtar på ritkontoren hos kända Jac M. Iversen och Knud H. Reimers.

En beställning som satte Tiedemann på kartan

Nu fick Tiedemann en beställning som hette duga, och skulle etablera honom som ledande konstruktör av anslående motorbåtar, där modernitet och tradition förenades på ett eget och mycket attraktivt sätt.

Ods beställning gällde en riktig bjässe, hela 13,5 meter lång och 10 tons deplacement – en båt som skulle rymma de drömmar Od hade om ett båtliv med stora möjligheter.

Pappa var en doer. ’Vi ska ha en ny motorbåt’, bestämde han, och så blev det, säger sonen Peppe, Peter Christensson, idag 70 plus.

Tre ståtliga motorkryssare på en gång

Ods bröder var med på noterna, och lämpliga byggare fanns det gott om. Ett varv som gjort sig känt för kvalitet och hade byggt många stora motor- och segelbåtar var Rosättra Båtvarv i Vätösundet norr om Norrtälje .

Kraftfull, vacker och sjövärdig. En konststycke som Ingenjör Tiedemann behärskade väl. Här ligger CASCADE (eller CAPRICE som hon senare döptes om till) förtöjd vid Biskopsudden, Djurgården.

Nu fick man en beställning på tre ståtliga motorkryssare på ett bräde – av en trio bröder i förpackningsbranschen. Vad vore båtvarven utan affärsmännen i Stockholm?

”Tiedemann bildade skola”. Men Rosättras chef Bertil Jansson var inte mannen som förvånades över tingens ordning. Hans pappa Erik hade startat varvet redan 1886, när Bertil tog över verksamheten 1924 var han i rätt ålder för ha både drivkraft och pondus.

Det lär ha varit en karl av den ”hårda men rättvisa” sorten, som inte lät sig imponeras av herrarna från Stockholm, vare sig de var konstruktörer som Estlander, Reimers och Iversen, eller direktörer med båtdrömmar.

1947, vid tiden för bröderna Christenssons order, var Bertil Jansson fortfarande ägare av varvet, men på gång att dra sig tillbaka.

Utsedd köpare – Jansson ville ha rätt kaliber på efterträdaren – var båtbyggaren Fritjof Gustafsson, som med hustrun Göta och sönerna Ola, Jan och Mats bosatte sig i en villa på sluttningen ovanför varvet.

Tre vackra Tiedemannkryssare

Bröderna Christenssons tre Tiedemann-kryssare – Cascade, Clipper och Monlac – var vid deras ankomst redan klara för leverans. Ola Gustafsson minns dem idag som ståtliga båtar och att de var de enda Tiedemannkryssare som hade små runda fönsterventiler under skrovets avvisarlist.

Stig Tiedemanns motorbåtar var inspirerade av den amerikanska ostkuststilen, med en markerad språnglinje upp mot ett högt förskepp som gärna avslutades med en förstäv av klassiskt slag. – Pappa gillade den amerikanska stilen med klipperstäv. Tiedemann bildade skola, han var en mästare på linjer.

De tre systrarna förtöjda sida vid sida i Smögen troligtvis 1951-52. MONLAC har idag fått ett doghouse och tragiskt nog har CLIPPER eldats upp efter många års vanvård i Norge.

Jag tror att hans ritning till pappa och bröderna var den första i den linje som skulle bli hans specialitet, säger Peppe Christensson. Pappa Od ville gärna vara med på ett hörn i designprocessen, något som kan varit känsligt för yrkesstoltheten hos en professionell yacht designer.

Men i det här fallet rörde det sig om detaljer som mest bara angick beställaren. – Pappa var själv uppfinnare. Han ritade många av beslagen till Cascade, bland annat de små ventilerna som satt på sidan.

Del av salongen med pentryt på en nivå lägre. Notera varmvattenradiatorn på skottet under skåpet, en anläggning som Od Christensson konstruerade.

Som liten hade han haft ledgångsreumatism och svårt att tåla kyla. Så han byggde en värmare med varmvattenradiatorer, det var alltid varmt och skönt i båten.

Peppes somrar ombord på Cascade

Varje sommar gjorde Cascade en långresa söderut. Ibland ända ner till Tyskland eller de danska öarna, men alltid till Bohuslän. – Mamma var med på turerna, men det var mest gubbar som var med runt kusterna, minns Peppe.

Peppe Christensson då och nu. Då cirka 9 år när somrarna på CASCADE tar aldrig slut. Notera tröjan med CASCADE broderat på bröstet.

Mamma Inga var syster till JP Johnson, i årtionden medlem av styrelsen i Stockholms Yacht Club. Båda, liksom övriga syskon Johnson, var uppvuxna med båtar och segling i Stockholms skärgård. Den här kopplingen var naturligtvis värdefull när Ingas make lanserade den första tanken på – eller om det var beslutet om – att familjen behövde en motorbåt.

Vilken lycka för en liten grabb som Peppe att då få växa upp med och tillbringa alla sina barndomssomrar på drömbåten Cascade, en lika fast punkt i tillvaron som att ett nytt nummer av Kalle Anka & Co trillade in i brevlådan var fjortonde dag.

Och att bo ombord – verkligen installera sig i förpiken med serietidningar och böcker – och härja där i vecka efter vecka. Oändliga färder utmed kusten, eller på Göta kanal, på väg till eller från Bohuslän.

Varje sommar öppnades världen på nytt

Ständigt i rörelse, varje dag något nytt som väntade på att upptäckas. Och med åren igenkännandets och återseendets glädje. Cascade var en stor båt, även med dagens mått mätt. På sin tid var hon en bjässe, inte minst för en liten kille som Peppe.

CASCADE utnyttjades flitigt, ofta med gäster ombord, som här i Göta Kanal.

Han var bara något år när Cascade kom till familjen och hon blev en självklar del av hans liv från den stund medvetandet om en omvärld tändes upp och fram till de första tonåren.

Varje sommar öppnade sig världen på nytt, tre månader då livet var ett enda stort äventyr. – Jag har varit privilegierad. Saltsjöbaden, Sandhamn, de långa färderna med Cascade och inte minst somrarna på västkusten, säger Peppe.

Uppifrån: Inga Christensson, Margareta Löfberg och Åke Löfberg, Karlstad (Löfbergs Lila Kaffe). Paret köpte systerbåten CLIPPER av Ods bror Alf ca 1950 och åkte ofta tillsammans med CASCADE på västkusten.

Solvarmt däck, dofter av tång och salta böljor i Bohuslän, krabbor och läskiga brännmaneter, kortbyxor, barfota, upp och ner i båten på viga ben, kasta loss. ”Vart ska vi nu, pappa!?” – lika mycket en uppmaning som en fråga. Man kan känna ett slags ställföreträdande – och egen – nostalgi vid tanken på Peppes pojkår på Cascade.

– Min favorit var när det blåste och gick sjö och jag låg på rygg i förpiken och tog spjärn med fötterna mot taket och läste Kalle Anka i flera timmar. Sjösjuka? Nej, aldrig.

Och när inte Kalle Anka och den eländige turgubben, kusinen Alexander Lukas, och snåljåpen Farbror Joakim fångade intresset kunde Peppe med tiden ägna sig åt sjökort och navigering, uppmuntrad av pappan: – Det enda som gäller är att inte gå på grund!

CASCADE i Sandhamn, ett vanligt mål under utfärderna i Stockholms skärgård; Peppe och hans moster Barbro Johnson i Sandhamn.

Grunden till både intresse och livsstil

Det var ett förtroende mellan far och son. Peppe lärde sig navigera från grunden– ingen vits avsedd – och fortsatte med den sysslan under tonåren på den nya, större motorkryssare som Od lät bygga senare.

I det vuxna livet blev Peppes talang vid navbordet efterfrågad, nu gällde det havskappseglingar i såväl Sverige som internationellt.

Det här var under den döda räkningens sista årtionden, då navigation fortfarande var en skön konst som krävde sin man, även om vederbörande en gång inlett sitt sjötåg i förpiken på en vacker motorkryssare, med klackarna i taket och Kalle Anka i nävarna.

Explosionen

Om seglingen kunde ha sina risker. Exempelvis som när Peppe seglade på 44-fotaren Carat i stormdrabbade Fastnet Race i 1979, som krävde femton seglares liv.

Då kan man, utan jämförelser i övrigt, konstatera att det var på god väg att gå åt pipan även med trygga motorkryssaren Cascade.

Peppe var i koltåldern när det hände och inte med ombord, och lika bra var det. Året är 1950, och Cascade befinner sig i Kalmarsund i sällskap med systerbåten Clipper. Då med med nye ägaren Åke Löfberg vid rodret. Ods bror Alf Christersson hade nyligen sålt sin båt till kaffekungen från Karlstad.

Den 6 augusti 1950, CASCADE stångas mot hög sjö i Kalmarsund.

Det blåser friskt, båtarna rullar och stångas mot den krabba sjön. Det är skakigt och obekvämt ombord, men sådant tillhör spelet. Vad emellertid ingen räknat med är vad som pågår i det tysta i utrymmet under akterluckan.

Där ligger en reservtub med gasol, som nu har börjat röra på sig. Att använda gasol på fritidsbåtar var en ganska ny företeelse, effektivt och bekvämt för spis och kylskåp, och utan risker om man bara behandlade den instängda energin med viss försiktighet.

Motorn tystnade

Att det rättesnöret inte beaktades efter förtjänst på Cascade den här dagen var besättningen omedveten om; när motorn plötsligt tystnar är det ingen ombord som har en tanke på att gasoltuben kan vara inblandad.

Utan styrfart driver Cascade för vind och vågor. Två man vilar i förpiken, två är på vakt uppe i brunnen. En av dem öppnar durken för att inspektera motorrummet.

Då smäller det. Mer än så; det är en regelrätt explosionsom får hela taket på akterhytten att flyga i luften. Inklusive Cascades lilla jolle, som vilat i sin vagga på rufftaket men nu, på en millisekund, förvandlas till kaffeved som seglar ut i luften.

CASCADE förstördes i däcksnivå från mittbrunnen och akterut. Ett under att ingen skadades allvarligt.

Allt som sprängs bort sprids över havet. Och det brinner ombord. – Det satt ingen skyddskåpa i plast på gasoltuberna på den tiden, och när flaskan rullade fram och tillbaka slogs ventilen av och den tunga gasen fyllde kölsvinet och kvävde motorn.

När man lyfte på durken och det kom ner syre i båten exploderade det. Man lyckades släcka branden, och pappa och hans bror Alf som befann sig i sittbrunnen klarade sig med bara lättare skador, berättar Peppe.

Explosionen är ett faktum, och CASCADE bogseras in till Kalmar av systerbåten CLIPPER.

Lyckligtvis fanns systerbåten Clipper strax intill. Hon inledde omgående en bogsering in till Kalmar, där Od och Alf kortvarigt togs in på sjukhuset. Att tuffa vidare hemåt var uteslutet, Cascade var i behov av en omfattande reparation.

CASCADE vid kaj i Kalmar, Holms varv i Gamleby nästa anhalt.

Men inte långt från Kalmar låg ju Gamleby lägligt till med ett av landets mest välrenommerade båtvarv. Tore Holm åtog sig att laga den skadade båten och gjorde det till allmän belåtenhet.

Frank och Ava i Saltsjöbaden

Om det fanns något som Od Christensson skulle komma att ångra i sitt liv så var det ett missat, hastigt förbiilande ögonblick en försommarkväll i Saltsjöbaden.

Od stod sällan handfallen, men den här gången fick försagdheten ett nytt ansikte. Året var 1953, Cascade hade som vanligt sin sommarhamn ute i Saltis, längst ut på nocken av en brygga som stack ut från den lilla holmen på södra sidan av Hotellviken.

Här låg man bra, lite avskilt från den stora hamnanläggningen på andra sidan viken och in mot Grand Hotel. Od är på däck när en man och en kvinna kommer flanerande ut på bryggan. De går arm i arm och tycks njuta av den stilla kvällen och båtmiljön.

Sagolikt vacker

Kvinnan är sagolikt vacker, sådant ser Od redan på håll. Mannen ser också mycket elegant ut, om än mindre anslående till utseendet. Något säger Od att de inte är svenskar, måste vara från en bra bit söder om Skåne.

Antagligen är de utländska gäster på Grand Hotel en bit bort. Situationen är intressant, men också lite bekymmersam; om paret är nyfikna på den fina motorkryssaren är det bäddat för språkproblem, för Od har bara folkskola och har aldrig fått lära sig engelska ordentligt.

Cascade ligger med häcken mot bryggan. Od hör nu att mannen och kvinnan verkar tala engelska med varandra, eller om det rent av är amerikanska. Od följer med dagsnyheterna i sin morgontidning, har sett artiklar och foton i kvälls- och veckotidningar.

Sista dagarna har varit präglade av krigsrubriker om en världsberömd amerikansk sångare och hans undersköna hustru – allmänt betraktad som världens vackraste kvinna – som är på besök i Sverige.

Od inser med ens vad det är fråga om – han står öga mot öga med Frank Sinatra och Ava Gardner!

Ett oväntat möte med superstjärnorna Frank Sinatra och Ava Gardner på bryggan i Saltsjöbaden fick Od att tappa fattningen. (Foto: Wikimedia Commons)

Vem som helst hade blivit knäsvag i det läget, men kanske ändå tagit sig samman hjälpligt. Men inte Od, inte den här gången – han kan ju inte prata med dem…– Pappa sa efteråt att han inte vågade bjuda ombord dem, och bekände att ”jag ångrar mig för livet!”, berättar Peppe, som minns det eleganta paret men var alldeles liten för att förstå deras förlamande storhet.

Superstjärnan Frank Sinatra

Superstjärnan Frankie hade kommit till Sverige för göra en turné – i folkparkerna!

Det gick naturligtvis åt pipan, med fyllon och skrän och folk som köpte biljetter bara för att få spana in Ava, den undersköna, som enligt kontraktet skulle visa upp sig på scenen åtminstone en gång per kväll, och då var det inte för att sjunga.

När en konsert i Finspång med några hundra besökare spårade ur kastade Sinatra in handduken, avbröt turnén och flög hem till Staterna igen. Situationen var vid den här tiden allmänt lite trasslig för honom, han befann sig i en vågdal mellan 1940-talets hysteriska tonårsdyrkan, och de kommande decenniernas mogna Sinatra, då han blev mannen med den oförlikneliga ”the voice”.

Ett gig i svenska folkparker var ett sätt att förstärka kassan. Tänk om Od ändå tagit chansen att få bjuda på kaffe och cognac ombord på Cascade. Eller rent av en liten kvällstur. Han måste ha grämt sig något alldeles oerhört.

Od Christensson stolt bakom rodret på CASCADE iförd trenchcoat och skepparmössa. 1959 sålde familjen CASCADE vidare.

Familjen sålde Cascade 1959

I Cascades proveniens blev det bara en anekdot om något som ”kunde ha blivit”. När Od Christensson 1959 sålde Cascade var Peppe 12 år. Det var slutet på en livslång era med oförglömliga minnen för junioren Peppe.

Men äventyret fortsatte under tonåren med familjens nya båt, en verklig bjässe på 20 meter som också fick heta Cascade – I en amerikansk tidning hade pappa sett en bild på en motorseglare som han tyckte om.

Stig Tiedemann fick återigen i uppdrag att rita något liknande, och båten byggdes på Väggavarvet i Karlshamn.

Stig Tiedemann, Saltsjöbadens “hovleverantör” av vackra motorkryssare, blev med åren nära vän till Od Christensson och hans familj. För Peppe var han alltid ”farbror Stigge”.

Cascade blev Caprice

Cascades nya ägare var Peter och Lena Möller från värmländska Rottneros. Od hade lärt känna dem via sin äldste bror Alf, som tidigt sålt sin båt till Åke ”Löfbergs Lila” Löfberg i Karlstad.

Den lokala världen är ju inte större än att Möller och Löfberg – två kända företagarnamn i Värmland – var goda vänner, och om den ene skaffar sig en imponerande motorbåt och det råkar finnas en likadan därute, ja, då väcker det tankar.

Familjen Möller var ofta med som gäster på Åke Löfbergs Clipper, och lärde då känna också Od Christensson och hans familj på Cascade. – Mina föräldrar träffade Möllers, och sen blev det aktuellt att sälja till dem.

Men när han sålde ville pappa behålla namnet Cascade. Familjen Möller valde nya namnet Caprice, med liknande ton och grafiska utseende som Cascade. Ett namn som alla kommande ägare har behållit.

Caprice var i familjen Möllers ägo under nästan tjugo år, varefter hon övertogs av båtbyggaren Göran Levin.

Båtbyggaren tar över

Göran hade i flera år skött om Caprice för Peter Möllers räkning och sett till att hon alltid var redo att lägga loss när Möller återkom från sina många affärsresor, oftast till USA.

Det var naturligtvis en speciell känsla för Göran Levin att med tiden faktiskt få bli ägare till sitt skötebarn. Han behöll henne i fem år, då Helge Petersson kom in i bilden och med råge skulle slå till och med Möllers tjugoåriga innehav.

Helge var stockholmare, hade just startat egen liten firma och hade haft ”en gammal träbåt” som inbjöd till något mer lättskött. Det blev en Coronet, i plast och med en motor som tämligen omgående havererade.

Mentalt uppvaknade i en Tiedemannkryssare

Under en midsommar, av alla tillfällen. Vilket emellertid ledde till ett mentalt uppvaknande för Helge. – Jag hade en kompis med en Tiedemannkryssare som var med då, vi fick åka med honom istället.

När jag vaknade upp nästa morgon och såg det vackra rufftaket insåg jag att det måste bli en träbåt igen… Slumpen vill att Caprice vid den här tiden låg till salu på Biskopsuddens Marina i Stockholm.

Helge åkte dit för att titta, men stötte på patrull i form av marinans mäklare. – Han var en nedlåtande typ. Jag var bilmek och hade kommit dit i min overall, minns Helge.

Den eleganta säljaren tyckte det var bortkastad tid och Helge fick aldrig ens gå ombord på Caprice, än mindre köpa. Helge blev naturligtvis heligt förbannad och vägrade vika ner sig. – Jag åkte hem och ringde runt, kände folk med träbåtar.

En av dem föreslog att jag skulle ringa Göran Levin som ägde Caprice. Det slutade med att jag köpte båten bakvägen direkt av honom, med min fru som köpare. Helges fru heter Maud Gunnarsson, så det fanns ingen koppling till honom via efternamnet.

Kostymnissen på Biskopsuddens Marina åkte på en välförtjänt blåsning istället för provision. Man önskar att han i sinom fick klart för sig vad som hänt, och varför.

Samtidigt var det en fördel att bli kompis – och med tiden nära vän – med Göran Levin, professionell båtbyggare. När samborden på Caprice visade sig sönderfrysta hjälpte Göran till med bytet. – Vi bytte 12-14 meter sambord.

Göran sa att det skulle funka med bra furu. Jag ringde en kompis i Norrland, och, jodå, han hade prima virke. Tätvuxet, tungt och alldeles brunt. Linolja behövdes inte, det sög ingenting.

När Helge vintern 2019-20 renskrapade skrovet var det här virket lika fräscht som i begynnelsen, utan antydan till åldrande. Däremot hade det tidigare gått brunröta i akterpartiet, där han fått byta ut 4-5 kvadratmeter bordläggning.

Tiedemann-entusiasten tar över

Renskrapningen gjordes inför ett avskedstagande; efter 36 år hade Helge beslutat att sälja Caprice. En annan Tiedemann- aficionado trädde till, stockholmaren Jan Linnros, i det civila professor i nanoteknik vid KTH.

Ett klassiskt möte. Peppe Christensson och kusinen Lars Christensson t h – mittemot Peppe i soffan, son till Monlacs ägare Sverker Christensson. De gästade förra året CAPRICE sedan hon övertagits av Jan Linnros och hans fru Eva.

Tillfälligheternas spel pågår ständigt; Jan och hans fru Eva Darolf Linnros hade sedan tjugo år varit ägare till den lite mindre Tiedemannkryssaren Alona – samma båt som Helge och hans fru vaknat upp i den där midsommardagen på 1980-talet och som Dagens PS skrivit om i tidigare artiklar.

Jämfört med sina systrar är CAPRICE i ett mycket gott skick. Numera hittar vi denna skönhet i tryggt förvar hos Tiedemann-entusiasten Jan Linnros.

Så kan trådar knytas ihop.– Vi ville ha en större båt. Jag står inför pensionering, ville ha ett större ”projekt” och dessutom ha lite mer utrymmen för att kunna ta med barn och vänner. Vi hade tidigare varit på gång att köpa en Tiedemannbåt som fanns i Norge.

Den verkade vara gjord på samma ritning som Caprice och systerbåtarna, men förlängd omkring 1,5 meter. Men det skulle bli för dyrt med tull och moms från Norge, berättar Jan.

Clipper hittades i Norge

Ska skjutas in här att Helge Petersson besökte Norge för ungefär fem år sedan för att titta på Caprice systerbåt Clipper, som också fanns där och var långt gången i utförsbacken efter många års vanvård.

När Helge hörde av sig till ägaren och föreslog att han skulle få köpa en del beslag och tillbehör – för att åtminstone rädda något – lovade ägaren att återkomma. Men det enda besked Helge fick något år senare var att Clipper eldats upp.

Tredje systern Monlac

Det är som med folk och fä, det gäller att hamna i rätt familj från början. Dessbättre kan Jan Linnros berätta att tredje systern, Monlac, finns i Stockholm och är ”i gott grundskick men med mycket att göra på”.

Helge hade vårdat Caprice noga, och hon var i fint skick när Jan tog över, med ett omisskännligt men passande drag av patina. För Jan och hans familj är hon den perfekta skapelsen.

– Stig Tiedemann ritade fantastiska skrovformer, med förstäven som svänger utåt, och i aktern tvärtom; där är skrovet smalare i däck och sväller ut nertill. I grunden är det Tiedemanns design som skapar attraktionen.

Avslutningsvis måste bara nämnas – apropå trådar som löper och korsas i båtvärlden – att Helge Petersson visar sig vara släkt med gamle Bertil Jansson, han uppe på Rosättra Båtvarv som en gång byggde de vackra systrarna Cascade, Clipper och Monlac.

Författare Bengt Jörnstedt
Bilder: Alla äldre bilder är från Peppe Christenssons arkiv.