Det var i vattnen kring skärgårdsöarna Tynningö och Ramsö som den svenska motorbåten föddes. Det var även här som CG Pettersson föddes och det var också här som vi kastade loss för att undersöka – vad finns egentligen kvar i spåren av de första skälvande motorbåtsåren.
Strövtåg kring Vaxholm - skärgårdens huvudstad
Mest läst i kategorin
Det är alltid något visst med att åka mot Vaxholm. Avtagsvägen från E18 Norrtäljevägen ut mot skärgårdsstaden, för mig från inland till skärgård. Från jäkt och slit till avslappning och harmoni.
Himmelrike för en båthistoriker
Men för mig som båthistoriker för den mig också ut på okända historiska spännande vägar.
Eftersom jag inte längre bor i Stockholm så har jag alltid ärenden till Vaxholm. Inget tom-åka – alltid med ett syfte. Åren har fyllt staden och dess omgivningar av personer och platser av intresse för den båthistoriskt intresserade.
Med tiden har resorna därför alltid fyllts med energi av dagens händelser.
Vaxholm ligger också mitt i skärgården. Omringad av vatten – byggd på öar. Bil är därför långt ifrån det optimala utforskar-redskapet för den som vill söka ny kunskap. Vi talar båt som fordon. Ett bra sätt att förena nytta med nöje.
Utforskningen för dagen skulle alltså ske här i skärgårdens hjärta. På bryggan stod därför redan ett elit-teamet Henrik Widstrand och Lasse Modin redo.
Henrik är mängdrenoverare och mångårig båtentusiast. I grunden seglare men på väg att smygkonvertera. Lasse däremot är född med bensin i blodet och har alla existerande motorbåtssträngar som finns på sin välstämda lyra.
Så med sällskapet var jag trygg. Det skulle inte saknas vare sig uppslag eller förslag på lösningar.
Fordonet, Lasse Modins slitvargsfjordling, låg tankad, uppstartad och klar. Sjökortet var preparerat med kurser och allt.
Dit våra nostalginäsor pekar
Turen skulle gå i kölvattnet efter ostkustens första motorbåtstävling från sommaren 1905 och under vägen skulle vi göra strandhugg där våra nostalginäsor larmade om läge.
Såsom våra motorbåtsförfäder lade vi upp oss på startlinjen utanför Rindöbadens flotta anläggning. I alla fall var den visst flott för dryga 100 år sedan. Då storstadens honoratiores lögade sig på varmbadhuset och hotellet vid Rindöns strand.
Sedan kom röde hanen på besök och kvar blev i stort sett ingen mer än terrasserna i sluttningen, samt turbåtshållplatsen som fortfarande envist skyltar Rindöbaden.
När den fiktiva startflaggan faller ger Lasse sina Mercuryhästar fritt spelrum och styr utefter strandlinjen med kurs mot Ramsö.
Vi går alltså ut hårt med den mest namnkunniga ön av de alla. För om någon ensklid plats i Svea Rike ska tilldömas titeln motorbåtens livmoder, så är det just Ramsö.
Längst ut på udden dyker snart Ramsövarvets typiska profil upp. En fastighet som stått ute på randen mot havet i 117 år nu – liksom balanserande, längtande.
Som om den själv skulle vilja bli lika sjösatt som de båtar som en gång byggdes i dess inre. För det var innanför dessa rödmålade väggar som Motor AB Reversator rymde sin omfattande verksamhet.
Huvudkontoret låg emellertid inne i Stockholm liksom tillverkningen av de omhuldade Reversator-motorerna.
Ute på udden på Ramsö byggdes en hypermodern båtproduktionsanläggning med ritkontor, smedja, gjuteri, sömmeri samt givetvis båtbyggeri.
1905 slog man upp portarna och samma år fick även en lokal yngling med namnet Carl Gustaf Pettersson anställning som ritare och konstruktör.
Carl Gustaf, eller Cege som vi lärt känna honom, hade haft ett eget varv på ön tillsammans med broder Robert och visat på god båtbyggerikunskap, varför han nu knöts till varvet. Idag är det dock Göran Landvik, som driver varvet.
-Visst känns det lite speciellt att ha lokaler med tunga historiska anor, säger Göran. En del har ändrats över tid men mycket av de gamla byggnaderna finns faktiskt kvar.
Titta bara på stora hallen med sitt vitmålade och lanterninförsedda tak, En både smart och snyggt sätt att få en murrig båtbyggarhall att bli ljus och trevlig att jobba i .
Göran visar också varvets baksida där det under 1910-talet anlades en stor slipanläggning med kanske skärgårdens största kapacitet i det lilla. Idag skvallrar bara lite stensättningar och tomtens allmänna struktur om att här har skett stordåd.
CG Pettersson älskade Ramsö
När vi nu ändå är här, måste spåren efter Cege Pettersson bekräftas. Vi får en riktning av Göran Landvik ”ut förbi varvets gamla grindstuga och följ vägen runt viken”.
Vi lyder order. Trampar oss fram genom välskötta trädgårdar smyckade med 100-åriga fruktträd. Rundar viken och banar oss ned till vattnet.
För mer detaljerad vägbeskrivning har Henrik kamraten Bosse i telefon som kan lokalterrängen. Målet är att hitta Ceges och Roberts första lilla varv.
Att själva huset är borta har vi begripit, men är det inte resterna av en slip som Lasse snubblar på? Och visst är det resterna av en husgrund som Henrik sitter på. Visst är det så.
Här föddes världens första Pettersonbåtar
Just på platsen där Bosse telefonguidat oss har det legat. Varvet som födde världens första Petterssonbåtar. Varvet som borde fått stå kvar men som är borta.
Historiens vingslag känns påtagliga. Vem reser en minnessten?
Vid bryggan har vår Fjordling fått sällskap av en syster. Tänk att dessa 1960-talsbåtar fortfarande står så högt i kurs hos de bofasta och skärgårdsarbetande.
Vart man än frågar ligger Fjordlingen bra till. Kul faktum för oss nostagiker.
Mot nästa udde
Vi kastar loss – inte helt från Ramsö än, utan med siktet inställt på öns motstående udde där ett av skärgårdens mest välskötta varv fortfarande står kvar i orört majestät.
Abrahamsson & Börjessons båtvarv står det i telefonkatalogen, trots att både Abrahamsson och Börjesson sedan länge har lämnat jordelivet.
Idag ägs varvet i andra generationen av Helena Peterberg som vårdar både varvet och arvet från forna dagar ömt.
–Visst påminns jag ständigt av historien, säger Helena. Ta bara stora båtbyggarhallen där alla klassikerna byggdes en gång i tiden.
Idag kallar vi den lite skämtsamt för Itaka-hallen eftersom vi hade den imposanta R10:an inne här under många år. Itaka som Helena nämner, är den namnkunniga gamla R10-an som en gång i tiden byggdes för kaffekungen Sven Engwall i Gävle.
Hon sjönk som en gråsten
Båtens koppling till Vaxholmstrakten är speciell. Det var här den sänktes av en Waxholmsbåt som inte helt hade kollen på omgivningarna.
Den bara några år gamla båten sjönk som en gråsten. Men inte djupare än att mast-toppen stack upp och skvallrade om vad som hänt. Självklart snabb bärgning och idag mår Itaka prima.
Längst upp i det stora varvsskjulet stod varvsbåten Raggen länge och skräpade. Den gamla konverterade racern från 1921 dömdes till slut ut och mötte en vacker sommardag sitt öde på varvsplanen.
Helena själv minns det hela: –Båten var tyvärr slut. I alla fall som man tyckte då. Den sågades upp i bitar och eldades. Kanske lite dumt idag. Men då var den slut tyckte vi.
Att vandra runt på varvet känns. Historien är närvarande överallt. Som det lilla hörnet på väggen i stora hallen där gamla avlagda tillverkningsskyltar sitter uppradade. Jag läser Åbo Båtvarv på en liten rektangulär mässingsskylt. Helena berättar:
–Under många år hade vi hand om Marcus Wallenbergs båtar. Och en av dem var ju segelbåten Refanut. Hon byggdes ju på Åbo Båtvarv och jag tror att skylten kommer från henne när vi gjorde någon ombyggnad.
Då var det inte så noga, så skylten hamnade här. Dumt att slänga tyckte far min.
Historierna om Wallenbergs båtar blir många. Hur mahognymotoryachten Minandra användes som representationsbåt om somrarna.
När hösten var i antågande slipdrogs hon, bottenmålades och sjösattes igen för arbetsstjänst som höleverantör till familjens ägor ute på öarna. Så gick hon tills isen lade sig innan hon fick vila för vintern.
Klockan går. Faktum är att den faktiskt går lika fort på Ramsös totalt ostressade tempo som på tidsjäktande Stureplan. Vår agenda är långt ifrån avprickad och vi vinkar farväl.
Förmiddag har vänts till eftermiddag och Henriks medtagna matsäck inmundigas i fart. Båten har nu fattat galoppen och styr sig nästan själv till de historiska platserna.
Vi touchar fjärden utanför själva Vaxholm och svänger in i den lilla skyddade viken nedanför villan Juliusberg.
Familjen Frodé kan skrivas spaltmeter om
Där uppe på berget, i den just nämnda villan, bodde familjen Frodé i tre generationer. Om denna familjs liv med båtar skulle jag kunna skriva spaltmeter.
Idag nöjer jag mig med att konstatera att Ejnar Frodé, som också drev varvet strax nedanför, var bästis med Cege Pettersson.
Sålunda har CGP mången gång gjort just den manöver vi just genomförde med någon av sina Wiking-båtar. Ejnars son Robert Frodé har berättat både en och annan dråplig historia om vad som hände under varvets inofficiella tider. Om bus och dråpligheter och roliga historier.
Det har nu hunnit bli sen eftermiddag och höstsolen berättar för oss att vi inte kommer hinna vår grundtanke att köra hela banan från 1905. Vi får prioritera om.
Ett djupt lagrat tips
Ett gammalt båt-tips flyter upp i mitt undermedvetna. Tänk om den Boghammarcoupén som jag hörde talas om för länge sedan, fortfarande ligger kvar.
Några samtal senare har jag båtens ägare i luren och visst ligger den fortfarande kvar efter 40 år på land. Vägen dit är lång men vi chansar.
Är det sant som han säger – ligger den verkligen kvar?
En bra chansning skulle det visa sig.
När vi euforiska åter äntrar Fjordlingen har kvällen anmält sin ankomst och när vi lägger till vid Lasses brygga är det ett trött gäng som rinner iland.
Trötta men oerhört fascinerade över hur mycket det fortfarande finns att hitta därute. Fortfarande – 60 år efter att den klassiska båthobbyn startades ligger det oupptäckta skatter på varv och tomter.
För att inte tala om all den underbara kunskap som skärgårdens befolkning ruvar på. Vi enas alla om ett ord som bäst beskriver dagen – Mersmak.
Journalist, författare och expert på historia inom näringslivet, klassiska båtar och bilar.
Journalist, författare och expert på historia inom näringslivet, klassiska båtar och bilar.
Compricer är Sveriges största jämförelsetjänst för privatekonomi. Klicka här för att jämföra båtförsäkringar.