Så föddes en av 60-talets coolaste sportbåtar

Drömbåtar förblir drömmar

Men drömbåtar förblir ofta drömbåtar. Prislappen på båten i fråga var på tok för hög för Hans ringa ekonomi. Så det blev en broschyr i jackfickan som avnjöts på hemvägen i drömmarnas värld.

En tappad sug på en bakgård. Nu kunde drömbåten bli Hans. (Foto: Arkiv)

Tre år senare stod Hans Dufberg på en bakgård i Eskilstuna och gapade. Med samma tomma stirrblick som den där dagen på Marmorhallarna.

För framför honom, under en minst sagt halvdan presenning, stod båten från utställningen tre år tidigare. Smått ombyggd och väldigt sliten. Men vid liv.

Hans jakt på ägare blev så lyckosam att han kort därefter och 2.000 kronor fattigare stod som ägare till sin drömbåt.

Tidigt skolad på plast

Innan jag berättar vidare om båten måste Hans Dufberg presenteras. Född 1938, gick igenom gängse skolor innan yrkeslivet tog vid.

Plast fick han en första kontakt med redan 1956 och förstod att detta var framtiden. Lärde sig därför plastningens ädla konst och materialets möjligheter.

Hans är dessutom en man med driv och visioner som gärna låter livet utmanas.

Och denne man hade nu fått tag på sin drömbåt. Risig men vid liv. Två val fanns till buds – renovera eller gjuta av.

Eftersom renovering är föga nyskapande valde Hans att rensa båten på allt och låta den fungera som plugg.

Här skulle det gjutas båtar.

Stämmer – vad du ser är Weedo GT nummer ett under byggnation.I Lennart Ebbekkes källare, vändes Fiberfleeten på rygg, botten sågades av och nya bottenspant gjordes i plywood. (Foto: Privat)

En av Hans vänner hette Lennart Ebbekke, flygkapten och teknikfreak. Inför Hans idé att gjuta nya sportbåtar stod inte Ebbekke främmande.

Raskt förvandlades garaget under familjen Ebbekkes villa i Kungsängen till ”båtfabrik” och de båda herrarna kunde med liv och lust börja plasta.

En båt blev två, blev tre och snart hade en liten flotta nygjutna och kopierade sportbåtar lämnat det lilla garaget.

Båtarna salufördes med mun till mun-metoden, vilket räckte för att sälja de exemplar som behövdes.

Med sikte på Roslagsloppet

1962 hade långtävlingen Roslagsloppet haft premiär och hade snabbt vuxit till en institution inom båtsporten.

Hugade fortkörare åkte för spänningen och ärans skull och båt- och motorfabrikanter såg tävlingen som ett utmärkt tillfälle att pröva sina produkter i en hård tävling mot konkurrenterna.

Nu har botten kommit på plats och den första Weedon börjar ta form. (Foto: Privat)

Ebbekke hade redan tillsammans med lekkamraten Herman Henriksson deltagit i Roslagsloppet med en hemmabyggd fyra meter lång plywoodbåt med en 50 hästars Mercury på akterspegeln.

Båten kallade de för Weedo  – en anglofiering av ”vi gör”.

Alldeles för platt botten

Även Asplund hade sneglat på Roslagsloppet och ville gärna ställa upp med ”drömbåten. Men att göra det med båten de höll på med i garaget var inte riktigt aktuellt.

Nog för att sittbrunn och däck skulle hålla måttet, men med en botten plan som en ladugårdsdörr skulle snart färden upp till Öregrund bli en plåga för njurar och ryggrad.

Så om båten skulle bli aktuell, måste den få en ny botten…

Det var här det började. Båten med mörkt skrov är den första Weedo GT med V-botten. De övriga två är direkta avgjutningar av amerikanska Glasspar G3. 1960-talet var kopierandets decennium. (Foto: Sjöexpress arkiv)

Sagt och gjort. Pluggbåten vändes på och pallades uppochned i Ebbekkes garage. Sedan var det ett endagarsarbete att kapa bort tvåtredjedelar av botten och göra rent för en ny djupare variant.

Med utgångspunkt från den sparade tredjedelen restes nya spant som kläddes med plyfa och slutligen steglister. Sedan plast och gelcoat och många timmars polering innan den nya pluggen stod färdig.

Extremt lätt byggd

Tävlingsbåtar ska vara lätta. Därför plastades det första exemplaret extremt tunt. Färdigt och komplett, dock utan motor, stannade vågen på skrämmande låga 120 kilo för det dryga fyra meter långa äggskalet.

Motorvalet blev intressant. Den ursprungliga motorbrunnen plastades igen och akterspegeln blev hel. Under det nybildade lilla akterdäcket sänktes ned en 100-hästars Crescent ner i 45 graders vinkel som monterades på drev genom akterspegeln.

Skulle ekipaget klara 43 knop vid testkörningarna skulle herrarna Ebbekke och Dufberg ställa upp i Roslagsloppet 1965.

Båten gjorde 45 knop

Det första tävlingsekipaget tankas inför testkörning bland isflaken. (Foto: Sjöexpress arkiv)

En väsentlig del återstod dock innan start – vad skulle båten heta? Ett namn var ett måste för att marknadsföringen skulle kunna utföras.

Vad skulle den heta?

Många förslag spånades fram innan de slutligen fastnade för namnet Weedo även på denna båt. Efter Weedo sattes först siffran 14 efter båtens längd i fot, men det ändrades till den populära bokstavskombinationen GT (Grand Tourismo) efter alla populära muskulösa långfärdsbilar.

Sigurd Isacson var aldrig buskablyg när hans produkter marknadsfördes – Weedo GT inte undantagen. (Foto: Arkiv)

Roslagsloppspremiären blev en klang- och jubelföreställning . Etta i sin klass och totaltvåa var ett facit som de var mer än stolta över. Weedo GT blev med ens en kändis och efterfrågan sköt i höjden.

Måttligt intresse för serieproduktion

Men Ebbekkes lada hade inga resurser för serieproduktion. Och herrarnna Dufberg och Ebbekke hade inte heller något intresse av detta.

Därför såldes snart rättigheterna och möjligheterna med Weedo GT till bilprofilen Sigurd Isacson och hans företag Örnbåtar. Fabrik sattes upp i Bollnäs och snart spottades det ut snurrevarianter av Weedon. En klassiker var född.

Åke Månson från Svenstavik ger allt vad Weedon har att ge under Fri Fart på Göta Kanal. (Foto: Arkiv)

Under de kommande åren presenterades det ett flertal varianter på Weedokonceptet. Till säsongen 1967 släpptes Weedo SS, en 20 centimeter smalare variant på skrovet. Samma utseende men mer lättdrivet skrov.

En serietillverkad inbordarvariant togs också fram av den första tävlingsbåten. Tillsammans med Nymanbolagen i Uppsala byggdes ett antal båtar med Crescents 500 kubiksmotor på det dragande 45° V-drive.

Det blev en bra kombination även som seriebygge, som med tiden dock drogs med läckagebekymmer runt infästningen i akterspegeln.

Ny och större fabrik

1970 flyttades tillverkningen av båten till en nybyggd fabrik i trakten där också Sigurd Isacson lät gjuta de första Flipperbåtarna.

Affärerna gick dock allt annat än lysande och det hela ändade med en rejäl konkurs efter några år.

För att rädda kvar Weedo i produktion köptes formarna av fyra anställda på fabriken som gjöt ytterligare ett antal båtar innan det slutgiltiga stoppet sattes 1973.

En klassiker hade gått i graven.

Läs mer om:

Flippers historia här
Är svenska J-Craft världens mest exklusiva båt?