Med en tår i ögat såg varvsägaren Sven Arvidsson ”Carioca” lämna bryggan. En sådan skulle man ha, drömde han. Åtta år senare var drömmen verklighet. Och nu har vi kört den – varvsägarens egna drömbåt.
Pepita - varvsägarens egen drömbåt
Mest läst i kategorin
Han far hade beställt den så stor. Men när biten Gabonmahogny stod där hos Skandinaviska träimporten så överraskade den till och med varvsägarens son Sven Arvidsson Junior.
Men den var fin – otroligt fin – så han ville inte lämna den för att hämta ett bättre fordon än den Hermes herrcykel han hade kommit på.
Biten mättes av verkmästare och volymen noterades i boken på Arvidsson & Söners konto för den månatliga faktureringen.
Sedan var det ju bara detta att få hem den. Vägen till varvet på andra sidan älven var lång, men Sven Junior var envis.
Med lånade tampar surrades plankan på höger pedal och sålunda riggad anträddes färden hem till varvet.
Kärleken till Carioca
Biten mahogny var ämnad Sven Seniors egna båt.
En kärlek han burit inom sig ända sedan han och bröderna Anders, Axel och Karl 1938-39 hade byggt den vackra passbåten ”Carioca” åt godsägarfamiljen Ernst och Greta Krüger till deras egendom i Billdal i Askim utanför Göteborg.
Pappa till båtens svepande linjer var mästeringenjören Knut Ljungberg, som tidigare hade ritat andra båtar åt familjen Littorin, som var Gretas flicknamn.
När så ”Carioca” lämnat varvet hade Sven ringt upp Knut Ljungberg och frågat om tillåtelse att bygga ännu en båt efter ”Cariocas” ritningar.
Senaste nytt
Fick till slut tillstånd
Efter visst dividerade om hur båten skulle byggas, där Knut framhärdade kompositmetoden med vart tredje spant i galvat stål men Sven envisades med att endast använda träspant, fick Sven tillåtelse.
Första steget till drömbåten var avklarat.
Det skulle bli ett mästerbygge. Byggt av de bästa materialen och med varvsägarnas bästa och mest kluriga lösningar.
Material började köpas in. Men just när projektet skulle sätta igång ordentligt på hösten 1939 invaderade Tyskland Polen och det blev tvärstopp för alla nöjesbåtsprojekt.
Varven över Sverige fick nu tänka om. Virke och drivmedel blev plötsligt militärt material. Den svenska eken, som bröderna Arvidsson så dyrkade, belades med avverkningsförbud.
Och med detta blev det stopp för vidare planer på båtbygget. Kunderna fick nu företräde framför egna projekt – det gällde att säkra inkomster istället för att ytterligare samla på sig utgifter.
Så bygget av drömbåten fick anstå till framtiden. Om det nu skulle bli någon sådan.
Det fick bli polskt
De mörka krigsåren kom och gick. Drömmen om båten släppte dock aldrig Sven Arvidssons hjärna.
När han så fick höra om ett lager polsk ek som på vinliga vägar hade kommit till Sverige till försäljning, så svalde han förtreten med att mista den svenska eken i köl och stävar, och slog till.
Nu var i alla fall materialet till skrovet säkrat; svensk fura på polsk ek fick det bli.
1945 var början till slutet på kriget i antågande och det efterlängtade båtbygget kunde äntligen sätta sättas igång. Stävar och köl var snart resta och bord för bord så skapades så ytterligare en vacker båt på bädden hos Arvidsson & söner.
Start. Och stopp!
När skrovet var klart blev det åter stopp. Ädelträimporten hade ännu inte kommit igång så däcket som skulle bli i mahogny och oregon pine fick anstå.
Den kommande vintern stod det färdiga skrovet lite i skymundan och penslades ständigt med en 50%-ig blandning av linolja och terpentin. Hela 75 kilo (!) gick det åt innan furun hade fått tillräckligt. Och då var det också dags att börja med resten av båten.
Till sommaren 1947 så var det då äntligen dags. Efter åtta års drömmar kunde Sven Arvidsson få se sina drömmars båt sjösättas i all sin glans.
Ingen möda hade sparats på att få den till yppersta skick. Inga detaljer hade lämnats åt slumpen.
Återanvänd bilmotor
På motorbädden stod en konverterad Buick sidventilssexa tagen från en krockad bil som Sven hade köpt loss. Även ratten hade hämtats från samma bil och satt nu vackert monterad på förarpulpeten i mahogny.
Sven njöt, familjen njöt, solen sken och det var en sådär underbar dag då allting gick rätt.
Och så underbart fortsatte familjen Arvidssons liv med båten som av Svens fru Amanda bestämt hade döpts till Pepita. Så var det bara.
Varifrån hon fick idén till det, var en hemlighet hon tog med sig i graven.
Semestrarna tillbringades alltid ombord. Den första semesterdagen kastades förtöjningarna och användes inte igen förrän semestern var slut.
Göta kanal, Vänen, Vättern, Oslofjorden och Åland. Målen var många och långa.
För lågt i tak
Barnen sov i förruffen och föräldrarna där bak där det bjöds bäst kojplats men ack så ynklig ståhöjd.
Detta faktum blev med åren allt värre och 1965 hade Sven fått nog; Ruffen skulle höjas och det bums.
Jakten på de rätta träbitarna blev en hård kamp men till slut – efter många timmar på brädgården – hittade Sven den rätta ådringen och bygget kunde bli av.
Samtidigt höjdes rutorna runt om med fem centimeter för att ge något bättre skydd stormiga dagar.
Resultatet är snickerimässigt ett underverk, men designen av akterruffen kanske inte direkt följer båtens annars så vackra linjer. Men funktionen fick gå före formen denna gång.
Tiden går
Sålunda användes då Pepita. Men åren går och alla blir äldre. Sven Junior hade för länge sedan ärvt Pepita av sin far men även juniorer blir med tiden seniorer och till slut var dagen kommen till försäljning.
Med bultande hjärta och tveksamhet i själen sattes annons i GP – rätt person var mycket viktigare än rätt pris.
Och det är här som Patrik Larsson kliver in i handlingen. Han hade varit på båtjakt – inte målmedvetet men dock. Han såg annonsen, ringde och strax var ett möte vid båten bokat.
Pepita stod fortfarande på land med sitt heltäckande skjul runt sig. Det behövdes inte så lång besiktning innan Patrik förstod att han var ombord på sin nästa båt.
Skicket var oklanderligt, alla detaljer farnns kvar, säljaren, Sven Junior, berättade om båtens alla möjligheter och problem. Tycke uppstod mellan de tre parterna och snart var handslaget i hamn. Bokstavligen.
15 år senare är Patrik med fru Marie Louise fortfarande lika lyckliga båtägare. Pepita har blivit en del av familjen och sköts också som en sådan.
Noggrannheten som Sven Senior och Junior visade Pepita har Patrik tagit till sig.
Inredningen är fortfarande i samma fina skick som vid sjösättningen 1947. Ingenting är ändrat eller tillkommit. Alla små kluriga lösningar som familjen Arvidsson fixade till ombord är bevarade.
Gick att byta motor. Precis!
Med skohorn, list och stor vilja lyckades Patrik dock lirka ut den gamla Volvo Penta MD 4 som kommit ombord i mitten på 1960-talet och ersätta den med en modern Volvo Penta 151 som numera ger Pepita en behaglig marschfart på 14 knop.
Så framtiden för Pepita känns tryggad. Idag seglar hon fortfarande med Västkusten som hemmahamn och representerar ett stycke magnifikt orört hantverk, som bär med sig kunskapen och ett faktiskt facit om hur hantverkarna på Arvidsson & Söners varv en gång i tiden byggde båtar.
Hon är en orenoverad facitbåt, en av de få som fortfarande finns kvar.
Men nu är hon faktiskt såld. Hennes nya ägare föll direkt, slog till och har just fått henne levererad hem till Tyskland. Jag lyften på skepparmössan och gratulerar till att ha blivit ägare till en av de viktigaste svenska klassiska båtarna.
Läs också om:
Den excentriske miljonärens lustyacht
Journalist, författare och expert på historia inom näringslivet, klassiska båtar och bilar.
Journalist, författare och expert på historia inom näringslivet, klassiska båtar och bilar.
Compricer är Sveriges största jämförelsetjänst för privatekonomi. Klicka här för att jämföra båtförsäkringar.