Omtalade träbomberna: Fejk eller finess?

I krig och kärlek är allt tillåtet sägs det.

Alla knep för att nå framgång i dessa två “grenar” är tillåtna för att helga de medel du har satt upp.

Vilka knep som behövs för att du ska nå framgång i kärlek, vet du bäst själv. I krig är det dock intressant att gräva i den parallella värld som skapades för att på olika sätt rucka fienden ur sina banor och spår.

Efter att den stora räddningsoperationen genomförts i den franska lilla hamnstaden Dunkirk, där en stor del av den allierade markstyrkan blivit inlåst av den snabbt framryckande tyska armén, lovade Storbritanniens premiärminister Winston Churchill att de allierade skulle komma åter till Frankrikes stränder.

Med den andra front som öppnades när Tyskland anföll Sovjetunionen, ville Hitler dock helst inte blåsa liv i västfronten samtidigt. Samtidigt fanns det ständiga hotet att ett anfall skulle komma över den engelska kanalen från de allierade.

I takt med att kriget vände, fick Tyskland allt större brist på bland annat flygplan.

Ett Luftwaffe utan flygplan var ett stort avbräck för den tyska stridsmakten, både prestigemässigt, praktiskt men också taktiskt.

Viktig kugge

Luftwaffe var en av de allra viktigaste kuggarna för att försvara territorium, men också för att backa upp anfall mot bland annat Storbritannien. Skulle de allierade förstå att Luftwaffe saknade flygplan, skulle det påverka krigets riktning allvarligt.

För att försöka övertyga de allierade om att snacket om flygplansbrist var felaktiga, lät den tyska krigsmakten bygga ett antal fejk-flygplatser på strategiska ställen i Frankrike, Belgien, Holland och inne i Tyskland.

Här byggdes kompletta anläggningar med hangarer, baracker och flygplan upp av trä, presenningar och tampar.

Förhoppningen var dubbel.

Dels att signalera till de allierade att det fanns gott om flygplan kvar hos Luftwaffe. Dels att lura piloterna att bomba fejk-flygplatserna istället för de riktiga.

Ryktet om de falska flygplatserna nådde snart över den engelska kanalen och upp till ledande befäl, som med ett leende kunde följa tyskarnas verksamhet.