42 döda i Sveriges största tågolycka

Dålig sikt

I höstkvällen var det beckmörkt och sikten föröver på det mäktiga loket var allt annat än god.

Hade det varit en ljus, molnfri höstkväll, hade kanske lokföraren noterat att telestolparna, som följde järnvägsbanken, började stå väldigt snett.

Plötsligt fanns det ingen järnvägsbank framför tåget. Istället en stor grop.

I full fart rusade tåget ut i tomma intet, innan gravitationen fick tag på det och drog ned lok och sju vagnar ned mot vattnet.

Det blev tvärstopp när loket slog i gruset och stannade.

Vagnarna som drogs med ned i raset, var samtliga byggda med vagnskorgar i trä som nu mosades under varandra.

Panik utbröt på platsen.

De tre sista vagnarna i tåget hade klarat sig bra. De två sista stod fortfarande kvar på järnvägsbanken, restaurangvagnen hängde över kanten. De övriga sju rymde ett stort antal fastklämda eller skadade passagerare.

Glödande kol

Snart blev det ännu värre.

Glödande kol från det havererade ångloket regnade ned över de krossade trävagnarna och snart stod flera av dem i lågor.

Lokföraren klarade sig märkligt nog med bara en bula, medan eldaren klämdes fast under loket och miste livet i läckande ångor från loket.

När räddningspersonalen kom till platsen i Getå och började inse vidden av händelsen, kunde de slutligen räkna in 42 döda och 41 skadade av de 170 passagerare som totalt befunnit sig på tåget.

Varför hände det?

Orsaken till olyckan blev självklart en alarmerande fråga. Och svaret kom att bli enkelt och naturligt.

Den torra sommaren hade först torkat ut banvallen på platsen, så pass mycket att torrsprickor förmodligen hade bildats långt ned i banvallens underliggande jordlager.

När så det ymniga regnandet ersatte torkan, blev banvallen vattensjuk. Den gav till slut med sig och rasade ned mot Bråviken.

Makalös bärgning

Genom en fantastisk bärgningsinsats lyftes det 143 ton tunga loket upp ur gropen i Getå, renoverades och sattes åter i tjänst den 21 maj 1919. I dag finns det bevarat på Järnvägsmuseum i Gävle.

Av vagnarna som var med i tåget, blev sju totalförstörda vid olyckan. De övriga tre skrotades ut efter andra världskriget.

Med sina 42 dödsoffer är olyckan i Getå den största i svensk järnvägshistoria.

I dag står fortfarande en minnessten kvar på platsen vid olyckan för att påminna om vad naturens nycker kan orsaka för skador.

Ingen fick skulden

Olyckan avskrevs som just en olycka, som ingen kunde anses ha ansvar för. Dock påskyndandes arbetet med att ta fram geotekniska rekommendationer för anläggande av banvallar, hamnar och vägar.

Raset i Getå var nämligen inte den första i Sverige där konstruktioner hade rasat iväg.

I industrialiseringens spår hade behovet av mänskligt gjorda fyllningar och formationer, ökat lavinartat. Kunskapen hade i sin tur hamnat på efterkälken efter viljan att bygga.

Decennierna efter, ökade kunskapen snabbt kring hur natur och människa bäst ska kunna samarbeta vid anläggningsprojekt. I slutet av 1940-talet kunde slutligen geoteknik vara ett eget etablerat ämne.

Läs mer:

Om John Bauers liv bland tomtar och troll

Om S/S Per Brahes liv, kantat av död och olycka

Om olyckan här