Pieter Tham: Jag vet hur det är att vara missbrukare

Det går att sätta ord på pirret. Jag. Måste. Ha. En. Marabou. Schweizernöt.

Visst, det låter löjligt. Men det är på fullaste allvar. Ett annat sätt att uttrycka saken:

Hej, jag heter Pieter och är sockerberoende.

Som sagt, det kryper nära inpå direkt efter middagen.

Älskling (notera det väna tonfallet), har vi någon choklad hemma?

Jag stelnar till. Nej? Vad menar kvinnan?
Någon liten chokladbit finns det väl ändå?

Du bad mig att inte handla någon som helst choklad. Du till och med vädjade. Kommer du ihåg? Jag drar mig motvilligt till minnes konversationen. Jag har dessutom uppmanat min fru samma sak tiotals – för att inte säga hundratals – gånger tidigare.

Snälla, köp inte hem choklad.

Jag känner mig själv och min svaga karaktär när det kommer till kakaoprodukter.

Eller mittåt. Handelsförbudet gäller egentligen bara varumärket Marabou. Choklad av den mörka varianten – med en innehållsdeklaration som vittnar om åttio procent kakao – lämnar mig oberörd. Strunt samma om den är ekologiskt odlad och rättvisemärkt. Fylld med antioxidanter som minskar risken för stroke.

Den må vara hur nyttig som helst, men smaken… tung, dov, stum, till och med kvalmig. Vi snackar inte heller godis i lösvikt. Hallonbåtar i rött och svart. Sega råttor i regnbågens färger. Skumbananer. Glass är mig likgiltigt. Daim fastnar mellan tänderna. Plopp rinner ner på skjortan.

Det enda som ger min kropp den rätta kicken är klassikern – den onyttiga klassikern. Alla chokladkakors moder:  Marabou Schweizernöt. Femtio gram rena sockerarter.

Sugar in the morning, sugar in the evening, sugar varenda dag, liksom.

Ett upptjack som heter duga. En kaloribomb så långt från hälsopjunk man någonsin kan komma. All heder åt norrmannen Johan Throne Holst som grundade chokladföretaget för närmare hundra år sedan.

Det är denna bomb jag nu vill ska explodera i min gom. Men frugan har nekat mig nöjet.

Det är sant att jag förbjudit henne att handla choklad men just i detta ögonblick tycker jag hennes motstånd vittnar om dåligt omdöme. Att ta allting så bokstavligt. Vad har hänt med hennes intuition? Det är en sak vad jag säger – en helt annan vad jag verkligen menar.

Nog är jag medveten om att produkten förhöjer det onda kolesterolet. Visst vet jag att för mycket av det goda orsakar typ-2 diabetes. För att inte tala om extrakilon runt midjan. Nog om det. Jag behöver den där chokladkakan. Min kropp skriker efter den.

Jag går ut i köket. Drar ut skafferilådan på hjul där vi förvarar godis. Bläddrar mellan Digestivekex, chipspåsar, Ahlgrens bilar, tomma påskägg från förra året, grisöron till hunden etc. En första chockvåg rullar genom kroppen.

Ingen chokladkaka synlig. Kylskåpet? Renons på choklad. Spritskåpet? Flaskor i givakt – inget spår av kakao.

Vid det här laget handlar det om överlevnad. Som i en actionfilm. Any fuckin´chocolate will do!

Har vi ingen After Eight hemma? hojtar jag.

Hustrun svarar inte. Hon känner sin pappenheimare. Lågt blodsocker är inte att leka med. Maken är på gränsen till psykotisk. Ett felaktigt svar kan orsaka ett raserianfall.

Själv sitter hon i lugn och ro och läser sagor för barnbarnet Oskar. Jag slamrar i köket. Drar ut låda efter låda. Sprintar runt i huset. Letar i byråer och skrivbord. Vem vet, det kan dölja sig en överbliven chokladask i oväntade skrymslen. En rest från en julafton. Ett ouppackat påskägg.

Vid det här laget är suget så starkt att jag överväger en snabbtur till Q8. Innan jag drar mig till minnes vinet till middagen. Det skulle se ut. Stoppad i poliskontroll med för hög promillehalt. I jakten på en chokladkaka.

Plötsligt är det som en uppenbarelse vid köksfönstret. Jag skådar en kexchoklad. Bakom ljusstaken. Inlindad i röda sidenband.

Vad du än gör så rör inte Oskars kexchoklad, ropar hustrun från soffan och sagoläsningen.

Har kvinnan ögon i nacken – är hon tankeläsare?

Om du är sugen på choklad får du köra till macken. Den är kvällsöppen.

Hon låter sträng. Rent av farlig.  Jag känner inte för att dra upp det där med passerad promillehalt.

Okey, säger jag. Men…

Skadan är redan skedd. Knarket är på armlängds avstånd. Cloettas kexchoklad. Rik på fett från oljepalmen, rik på kakaosmör – till brädden fylld med sockerarter. En röst i mitt huvud gör gällande att kexet innehåller palmolja. Att oljepalmen odlas på bekostnad av artrika regnskogar. Som om den insikten skulle påverka mitt sockersug? Glöm det.

Jag spanar mig omkring. Kusten är klar. Jag sliter av omslagspapperet. Trycker maniskt i mig det chokladöverdragna rånet. Slukar de fyra stora kexbitarna i ett huj. Flarn fastnar i gommen och mungipan. Faller ner på skjortbröstet. Attacken gör mig andfådd, snudd på rufsig i håret. Då…

Lätta steg över kökströskeln. Min åttaårige sonson träder in. Blond kalufs och troskyldigt ljusblå ögon.

Hej morfar, vad gott det ska bli med kexchoklad

Jag stirrar på honom.

Mmmm, säger jag.

Inte M som i Marabou utan M som i Mamma hjälp! Glukosen har nått blodet och sockernivån stigit. Jag tänker åter i normala banor – och nu skäms jag. Vad har jag gjort? Berövat barnbarnet på sitt kvällsgodis. Dragit vanära över mormors sagostund.

Oskar ser sig omkring.

Vet du var min kexchoklad är, frågar han.

Jag drar baksidan av handen över munnen. Huden blir brunfärgad av chokladflarnen.

Nej, säger jag, Mormor säger att den ska ligga i fönstret vid ljusstaken?

Han tittar forskande på min brunsmetiga lekamen.

Jag har inte sett någon kexchoklad. Nu får du ursäkta, morfar ska se på nyheterna.

Det är nästan så att jag hör hanen gala tre gånger. Eller om det är en Marabou-stork?

Jag hastar förbi pojken med ett försök till leende. Det känns som en slöja av brun palmolja täcker garnityret. Samtidigt lägrar sig lugnet över mig. Jag har fått min sil. Begäret är stillat. Ruset har lagt sig som balsam över nerverna.

Mitt barnbarn lär gråta över morfars svek och hustrun brisera. Men för stunden – är jag immun. Ser världen i ett kärleksrus.

Jag lovar, jag kan till och med rösta för att införa sockerskatt – Utom på schweizernöt.

Pieter Tham – före detta välrenommerad ekonomijournalist, ett förflutet på Veckans Affärer, DI och A-Ekonomi – är numer en uppskattad författare. Under sommaren kommer Dagens PS att publicera hans kåserier. Där Pieter underfundigt och med självironi betraktar händelser i sitt egna liv.

Läs tidigare Dagens PS-kåserier av Pieter Tham:
Författare i karantän
Flyg aldrig över öppet vatten
Hyllning till en familjemedlem
I GW:s jaktmarker: ”Borde lyssnat på alfahannen”

Om du gillar Pieter Thams kåserier kan vi på Dagens PS verkligen rekommendera hans bok Skuggor över Golden Gate.