Historien om Piggelin - kungen av isglass

Att äta glass är långt ifrån någon ny företeelse. Suget efter att tugga och slicka i sig fruset har funnits med mänskligheten genom årtusenden.

De äldsta spåren av glass-ätare härstammar från Kina, cirka  3000 år före kristus. Då blandades frukter och bär tillsammans med is och snö till en smet som man gladeligen tuggade i sig.

Lite av en föråkare till det som idag kallas sorbet.

I Venedig äts det glass på Dodge-palatsets ytterväggar. (Foto: WikiCommons)

Till Europa kom glassen i denna sorbet-variant via Marco Polos långresor i Asien slutet av 1200-talet. Han hade varit i Kina och där sett och smakat denna märkliga företeelse, men fann den för god och tog med sig konceptet hem.

Circa 1300, Venetian traveler Marco Polo (1254 – 1324) in the court of the Great Khan, Kublai. Entered the Khan’s diplomatic service, and famously traveled cross China. Wrote ‘The Travels of Marco Polo’ in a Genoese prison.

Själva ordet glass i svenskan finns dokumenterat 1750 av Carl von Linné, då han noterar “Glaske är nu nobelt i giästbod hoos nobiles” – alltså att något som vi idag kan räkna som glass, ätes under sommaren av adeln.

Även Kajsa Warg skriver om glassen i hennes kokbok från 1755.

Här är definitionen

Annars konstaterar Svenska akademiens ordbok (SAOB) att glass är ” maträtt bestående av en frusen blandning av huvudsakligen grädde o. äggulor (med tillsats av socker, ofta äv. av vanilj, fruktsafter o. d.), stundom äv. om frusen blandning av vatten, socker o. fruktsaft”.

Puck är en av våra äldsta gräddglassar. Tyvärr finns inte glassgubbarna kvar längre än som reklamskyltar för GB. (Foto: Stockholmskällan)

Första gången pinnglassen erbjöds svenska konsumenter var på Stockholmsutställningen 1930. Fem år senare lanserades Puckstång och sedan har glassen blivit en del av den svenska sommaren.