Han är motorkulturens nestor

Välfyllt liv

Så har Gert Ekströms liv varit. Han är inte bara den man som vi alla har att tacka så otroligt mycket för den gärning han gjort. Han är också en fantastisk berättare med ett detalj-komihåg som saknar motstycke. 

Hans teknikhistoriska gärning är enorm där räddandet av höghjulingen mer berättar om hur denne idag 83-årige personlighets liv varit, än om själva höghjulingen i sig.

När vi andra nostalgiker jagat inom våra trånga ämnesområden, har Gert jagat allt. I hans bokhyllor finns minutiöst ordnade pärmar om allt från järnvägsstationer till bilvrak, från udda svenska motorer till cykelfabriker vi alla glömt. 

Nogsamt arkiv

Gert har alltid dokumenterat. Det han sett, hört eller sprungit på i arkiven har nogsamt katalogiserats och memorerats. Det han inte nu längre direkt kommer ihåg, kan han slå upp och visa. 

De som känner Gert Ekström idag har förmodligen sprungit på honom på Tekniska Museet i Stockholm. Där började han sin officiella teknikhistoriska bana genom att först få nej på en jobbansökan. 

Brevet från museets personalavdelning med avslaget på hans jobbansökan, kom med posten en dag. Men tydligen hade brevet gått via museichefen Sigge Strandh för koll, innan det postats.

Sigge Strandh var en stor man med örat mot rälsen. Hade hört på andra vägar om vem Gert var. Hade därför för hand plitat ned längst ned på brevet; “Jag vet vad du kan. Ring mig. Med vänlig hälsning, Sigge Strandh”. 

Fick jobbet

Så fick då Gert ändå jobbet. Började med titeln amanuens, vilken låter finare än det kanske är. Gert själv översätter det med hantlangare, och som sådan trivdes han utmärkt. 

Att hamna som teknikhistorisk entusiast på Tekniska museet redan när hobbyn var i sin linda, var inte bara en utmaning för Gert. Hans position, som en slags officiell person för hela hobbyn, blev också viktig. 

Här kunde han agera med fokus på att presentera för allmänheten vad motorhistoria innebar. Samt aktivt arbeta för att öka intresset och förståelsen för tekniken som företeelse i samhället. 

Det som också, märkligt nog, var udda med Gert som anställd på Tekniska Museet, var att han var intresserad av ämnet. När andra gjorde sitt jobb i fastigheten på Gärdet i Stockholm, gjorde Gert en teknikhistoriska gärning.

Historierna från hans liv avlöser varandra. Om hur han och hans vänner byggde upp en modelljärnvägsanläggning i källaren på en av husen i Ekhagen strax norr om Stockholm.

Dålig lokal

Källaren var väl bra, men väl så fuktig. Grabbarnas tåg rostade och anläggningen mådde allmänt inte så bra.

Något måste göras.

Roslagsbanan, denna fantastiska smalspåriga järnväg som utgår från Stockholm Östra upp över hela Roslagen, var i början på 1960-talet en anläggning som mer eller mindre var museal. Fortfarande användes många av de lok och vagnar som gått där sedan 1890-talets slut. Och speciellt en gammal motorvagn hade väckt Gerts intresse.

Den stod där på ett stickspår i Frescati och såg halvt övergiven ut. Gert tillskrev VD för banan och beskrev läget med deras järnvägsanläggning och frågade frankt om de fick överta vagnen.

Svaret blev ja.

Så kom det sig att ett gäng ynglingar tillbringade all sin fritid med att renovera en gammal motorvagn från 1894 till ett så pass fint skick att den än idag lever, men nu på spårvägsmuseets förråd i Stockholm.

Järnväg och ånga har väl alltid varit lite av Gerts varmare hjärtesaker. Men självklart har han också fuskat med veteranbilar.

Som när han och en kamrat fick för sig att köpa en brandbil. Skulle stå en ombyggd Ford T i ett garage i Nykvarn. Fin skulle den vara och komplett med allt.

Klart för åktur

Mackorna breddes och termosen fylldes på. Målet var brandbilen och pengarna til inköp fanns i bakfickan.

Bilen visade sig vara fin och så. Men den var grön. Vem vill ha en grön brandbil?

Det blev ingen brandbil. Men när de ändå var i trakterna tog de vägen ned till Södertälje och hamnen där. Bara för att titta lite…

Ingen brandbil

Det kom att bli en sväng med konsekvenser. I hamnen låg ångfartyget Ejdern och såg ledsen ut. Avrustad skulle den snälle säga – ett vrak skulle de flesta säga.

Eftersom ånga var en hjärtesak, brann det till i Gerts bröst. En ångbåt fick inte ligga och förvanskas på detta sätt. Speciellt inte en så liten och vacker som Ejdern.

Ägaren letades upp, vilken visade sig vara Södertälje kommun. På Gerts fråga om vad som skulle hända med Ejdern, blev svaret “den är sänkt i Landsortsdjupet” – något som Gert med bestämdhet kunde opponera sig mot eftersom han just tittat på den med egna ögon.

Skulle ha sänkts

Hur som haver. Ejdern skulle ha bogserats dagen innan till Landsortsdjupet för att sänkas, men något hade hamnat i vägen i bogserbåtsskepparens agenda.

Så för samma peng som bogseringen till sänkningsplatsen, övertalades nu bogserbåtsägaren att dra Ejdern till Stockholm istället.

Ejdern ligger Gert varmt om hjärtat när han berättar om fortsättningen. Om hur bogserbåtsskepparen, när de närmade sig Riddarfjärden i Stockholm, undrade var den skulle ligga.

Ingen kajplats

Någon kajplats hade Gert och hans gäng inte hittat. Men det såg ut att finnas en snutt ledig nedanför Stadshuset. Så där lade de henne. Och där kom hon att bli liggande. I många, många ur.

“Det var enklare på den tiden”, konstaterar Gert lakoniskt.

Att renovera en ångbåt är dock inget söndagsnöje. Gänget runt Ejdern kom och gick. De flesta tröttnade – några blev kvar.

Men så en dag knackade det på skrovet. Utanför stod några personer från Sveriges Television. De skulle minsann göra en teveserie – Hemsöborna – och de behövde verkligen en ångbåt och Ejdern skulle passa dem perfekt. Kunde gänget kring båten vara öppet för ett förslag?

Gratis renovering

Så kom det sig då att Ejdern först renoverades av SVT och sedan hyrde båten under inspelningen. En win-win-lösning tyckte alla. Speciellt Ejdern-gänget.

Resultatet blev kul på många sett. En liten extra knorr var när Gert kom på att Ejdern faktiskt är så gammal att den kan vara unik – på riktigt.

Han tillskrev redaktionen för Guinness Rekordbok och mycket riktigt – de kände inte till någon äldre propellerdriven ångbåt med originalmaskin än Ejdern. Så där står hon nu också registrerad med sitt aktningsvärda byggnadsår 1880.

Som du nu förstår kan en artikel om Gert Ekström bli hur lång som helst. Hans liv har fyllts av engagemang, entusiasm, tur, skratt och en osynlig energi.

Han har sedan i slutet på 1950-talet lyft på presenningar, räddat undan vagnar, lok, ångbåtar, gamla bilar, cyklar och allt du kan tänka dig.

Egen social mediakanal

Hade Gert Ekström då haft de möjligheter att marknadsföra sin gärning, som vi idag har med de sociala mediernas kraft, hade han varit världsberömd.

Men han gjorde vad han kunde. Skrivit 31 böcker om brandbilar taxibilar, cyklar och allt du kan tänka dig. Var tidigt ute och arrangerade utställningar där rullande, pysande och frustande fordon alltid var i centrum.

Mängden föredrag han hållit är oräkneliga. Antal evenemang där han varit speaker är otaliga. Och hur många artiklar han skrivit i fack- och hobbypress genom åren – ja det får någon annan räkna. Han har liksom skapat en social medievärld runt sig, innan det ens var uppfunnet.

Ovärderlig insats

Om jag idag ska värdera vad Gert Ekström gjort för det teknikhistoriska Sverige, skulle han få alla medaljer du kan tänka dig. För utan hans gärning skulle så mycket av det fordonshstoriska som vi idag ser som självklart, inte ha sparats eller dokumenterats.

Herr Amanuens. Jag lyfter på hatten och bugar. Men undrar fortfarande vad som egentligen hände med grisen sedan?

Läs gärna också om hur ångfartyget Norrtelje räddades-. Dagens PS.