Fem försvunna mästerverk är mest önskade julklapp

15 meter lång och gjorde 70 knop

Han beställde därför en 15,5 meter lång släde hos det välrenommerade varvet Philips & Sons i Southampton. Båten byggdes i tre lager handupplagd mahogny och motoriserades med dubbla Gar Wood-Liberty-motorer på 500 hk/st.

Vid provkörningar i England nåddes hela 70 knop på topp och Kreuger var nöjd. 

Det fanns två styrplatser på Sjösläden. En inne i coupén och en i akterbrunnen där du satt uppflugen på en typ pianostol och körde. Notera rattvinkeln som på en gammal buss. (foto: Sjöexpress arkiv)

Båten levererades till KMKs brygga i Stockholm under stort ståhej. Aldrig tidigare hade Sveriges båtflotta berikats med något så konstigt, annorlunda och extremt.

Dess fyrkantiga form, dess stora motorer och dess generella uppenbarelse både förskräckte och förtjusade. 

Båten blev dock inte så gammal i Svenska vatten. Byggnadsmetoden visade sig inte klara av fartresurserna och båten gick snart ”upp i limningen” och skickades tillbaka till England. 

Däcksprofilen är intressant med sin nästan helt kvadratiska form. Titta också närmare på de dubbla ytskärande propellrarna – och detta redan 1925. (foto: Sjöexpress arkiv)

Här delar sig sedan historien. Vissa hävdar att den blev kvar där. Andra, bland annat familjen, säger att den kom tillbaka till Sverige efter förbättringar och ombyggnationer.

Stämmer det sistnämnda så är detta min önskeklapp nummer 1.

Julklapp 2 – Storasyster

Andrée & Rosenquists 26-fots Expressmotorbåt ute på provtur i Åbos skärgård. Tre år senare “snodde” amerikanen John L Hacker ritningen och presenterade den som sin. (foto: Sjöexpress arkiv)

I min värld, heter drömbåten nummer två helt enkelt så. Kanske mest för att det inte handlar om en individ utan om en modell av båt. Och såhär ligger det till.

1921 köpte min farfars far en racerbåt till vårt sommarställe dit den kördes på egen köl. Det byggdes ett båthus till den och där ligger den faktiskt kvar än och är upphovet till varför jag hållit på med denna kulturvärld sedan 12 års ålder. 

Båten köptes på Birger Jarlsgatan 6 i Stockholm hos det finska varvet Andrée & Rosenquists svenska agent Cronstedt, Kastengren & Co.

Min farfar hade sett båten där i skyltfönstret och kärat ned sig i den. Men frågan är om det verkligen var den båt, som sedermera hamnade i båthuset, som var den som han verkligen åtrådde?

Frågan är om det inte var dess en meter längre storasyster, som hade fångat hans hjärta, men ansågs för dyr av farfars far?

Carl S Andrées ritning på Storasyster. Detta är hur en riktig styrkjärnsracer ska se ut. (foto: Sjöexpress arkiv)

Det finska varvet hade tagit fram den stora 26-fotaren till säsongen 1920 och den mindre 23-fotaren, som familjen sedan köpte ett exemplar av, till säsongen 1921.

Om den större går det att säga mycket. Framför allt att ritningen även skickades över till USA och till mästerkonstruktören John L Hacker.

Hacker ”lånade” ritningen rakt av och presenterade den 1923 som Miss APBA och som blev en veritabel försäljningssuccé och en tidsikon.

Idag byggs det forfarande replicas efter Storasysters ritningar. Här ett fint exemplar byggt av Great Lakes Boat Building School i USA som också tagit bilden.

På varvet i Finland byggdes sex exemplar av denna 26 fot långa racer varav åtminstone tre kom till Sverige.

En är dokumenterad som skrotad 1980 men de andra två gäckar mig fortfarande.

En sådan inslagen under årets julgran skulle få mina ögon att tåras. 

Julklapp 3 – Sea Song II

En riktig yachtsman ska ha en yacht och en tender. Här är Erik Åkerlunds Stella Marina i bakgrunden med den nyinköpta Sea Song II förtöjd långsides. Så ska det se ut. (Foto från familjen Åkerlund)

Erik Åkerlund var en av mellankrigstidens mer namnkunniga entreprenörer. Som ägare och driftig VD på Åhlén & Åkerlunds förlag skaffade han sig goda ekonomiska möjligheter att förverkliga sina drömmar när det gällde såväl bilar, fastigheter och båtar.

Och när han sedan drev igenom försäljningen av sitt livsverk till Bonniers för en ansenlig summa kontanta medel, då öppnades ytterligare en dimension av möjligheter. 

Som snabb passbåt mellan hemmet vid Djurgårdsbrunnsviken och sommarstället på Dalarö användes stegbåten Sea Song, som efter att ha tävlats flitigt med sedan hon byggdes 1924, kallades för skärgårdens snabbaste racer.

Ett epitet som dödades abrupt sommaren 1930.

Sea Song (I), båten som under några år kallades Sveriges snabbaste motorbåt. Ett epitet som for all världens väg när hon brutalt blev frånåkt av en Chris Craft… (foto: Sjöexpress arkiv)

Åkerlund var på väg in till staden med italienska affärsbekanta ombord på Sea Song och blev ikappkörda av Bengt Unander-Scharin i en ny 28-fots Chris Craft.

Bengt rundande snyggt Sea Song och körde sedan ifrån dem. Detta kunde givetvis inte Åkerlund tåla. Väl hemkommen till KMKs brygga, slängde han Sea Songs nycklar till hamnkapten Holmgren med ordern ”sälj skiten”.

Därefter ringde han upp Unander-Scharin, skällde ut honom men beställde samtidigt en 26-fots Chris Craft av senaste årsmodell och med den största motorn varvet erbjöd. 

Båten levererades till säsongen 1931 och fick namnet Sea Song II. En vitmålad vacker racer som med varvets största Chris Craft A120 på 250 hk, toppade över 40 knop. Åkerlund var nöjd och ordningen återställd. 

Märta och Rune Åkerlund backar ut med Sea Song II. Efter hemkomsten till Sverige, byggdes den ursprungliga trebrunnaren om till tuff tvåbrunnare – dessutom med en extra rakruta framför akterbrunnen. (Foto från familjen Åkerlund)

Efter att Åkerlund först beställt efterträdaren Sea Song III och hans sedan hastiga bortgång 1940, blev Sea Song II liggande, men skänktes sedan till Finland för att agera polisbåt i den finska skärgården.

Och så länge ingen har hittat bevis för att den är försvunnen, så lever drömmen om att en gång få åka med henne.

Detta är min drömjulklapp nummer tre. 

Julklapp 4 – Luftjärnsracern

Ernst Fuhr var en av 1920-talets stora sportmän inom svensk motorbåtsracing. Först som ägare av Forslundsracern Inga-Lill. Men framför allt som framgångsrik skapare och ägare av den fantastiska CG Petterssonritade racern Mr F.  Båten var en av de få som byggdes i Sverige som en riktig genuin racer.

Fuhr var också noga med att allt skulle vara ”Made in Sweden”. Båten byggdes därför av mäster-rustaren Josef Jansson på Fittja båtvarv och motoriserades med en sex-cylindrig Scania bensin-sexa.

Ekipaget blev synnerligen lyckat och nådde stora framgångar på tävlingsbanorna. 

Hade inte Mr F sprängts i bitar av barnen Fuhr 1948, hade denna fantastiska racer absolut varit på min topp-fem-lista. Och ja, sprängningen var helt sanktionerad av pappa Ernst Fuhr själv. (foto: Sjöexpress arkiv)

1920-talet var dock ett mycket idogt tävlingsdecennium. Utvecklingen av både båtar och motorer gick fort. En framgångsrik båt ena året, kunde nästa år vara hopplöst föråldrad.

Till säsongen 1927 beställde därför Fuhr en ny racer för att kunna försvara det MR F hade skapat. Konstruktör denna gång blev Ruben Östlund, som så framgångsrikt hade ritat Mr Fs stora utmanare Sea Song åt Erik Åkerlund.

Den nya racern hade många av Sea Songs linjer men bar en aggressivare och djärvare linjeföring generellt. Nu fanns det inte heller någon svenskbyggd motor som kunde möta up de kraftresurser som krävdes.

Ordern gick till USA och en 275 hk Packard rak sexa beställdes hem. Båten började byggas och förväntningarna var stora på vad som komma skulle till tävlingsbanorna den kommande säsongen. 

Detta måste vara den mest uppseendeväckande racern som Ruben Östlund någonsin ritade. Med en 275 hästars Packard under fördäcket räknade Östlund med 45 knops fart. (foto: Sjöexpress arkiv)

Men…

Idag har bara ett fåtal hört talas om luftjärns-svindeln. Ett magnifikt ekonomiskt luftslott som hade varit den epokens stora ekonomiska snackis om inte Kreugerkraschen hade tagit all plats i ämnet fem år senare. Ett svindleri av rang med malm och naturtillgångar som bara fanns på pappret. Och som när bluffen sedan synades, gjorde att de som satsat sina förmögenheter, plötsligt stod barskrapade.

Ernst Fuhr var en av de som drabbades värst. Bygget av den nya racern stoppades när den var halvvägs kommen. Och vad som hände sedan är idag försvunnit i okunskapens skuggor. 

Båten skulle byggas som en bekväm skärgårdspendlare med sköna skinnstoppade fåtöljer och soffor. (foto: Sjöexpress arkiv)

Men ett halvfärdigt mycket exklusivt racerbåtsskrov skrotades förmodligen inte. Byggdes kanske klart som något helt annat och med en annan maskin på bäddarna.

Och är det så att denna unika racer fortfarande är vid liv, så skulle det vara en fantastisk möjlighet att idag, drygt 90 år senare, få bygga klart henne till vad hon en gång var tänkt. 

Julklapp 5 – Baby Gar 36

Under den första provkörningen i USA. Då var det fortfarande ett svenskt namn som stod på kontraktet. Med en 1000 hk Packard V12 under luckorna skulle hon nå närmare 60 knop. Hur fort hon egentligen gick i verkligheten är ännu okänt. (foto: Sjöexpress arkiv)

Amerikanska Gar Wood byggde faktiskt bara en 36-fots limousine. Ett mästerverk byggt av det bästa som amerikansk båtindustri kunde sätta samman åren kring 1930.

En båt där ingenting sparades eller snålades på. En båt som om att bli kronan på verket i varvets produktion. 

Båten beställdes hit redan till säsongen 1929, men blev av olika orsaker inte levererad. Ordern från den svenske beställaren annullerades till och med och en ny köpare skrevs in i varvets orderbok.

En framgångsrik kanadensisk affärsman som nu fick förverkliga sina drömmar om en båt som slog allt och det mesta annat som flöt. 

Notera diametern på avgasrören. När 1000 V12-hästar ska andas så krävs det rejäla luftrör…. (foto: Sjöexpress arkiv)

Och där hade historien om denna båt kunnat stanna. Att Sverige aldrig fick uppleva världens största Gar Wood på svenska vatten. 

Om det inte hade varit för en bild…

1997 besökte jag en släkting till den svensk som stod på det första kontraktet. Många vackra båtar har passerat den familjen genom åren och mötet blev både givande, trevligt och intressant.

I ett av hans kontorsrum fanns dessutom en välstrukturerat och stort bildarkiv med hängmappar räknade i meter. Nyfikenheten om det dessutom kunde finnas båtrelaterade bilder i detta, kom absolut upp. Och svaret var både glatt och jakande.

Det blev en stunds andäktigt bläddrande bland fångade ögonblick från förr. Och mitt bland många andra vackra bilder, så låg där två bilder som fick mig att sätta mig på platt-rumpan.

Där låg, inbäddad i vacker Stockholms-skärgård-grönska, den 36 fot långa Gar Wood-limousinen. Båten, som annullerades. Som såldes till Canada, låg där i våra svenska hemmavatten. 

Lyxigare, vräkigare, ballare gick inte att åka 1930. Frågan är om det går idag? (foto: Sjöexpress arkiv)

Det jag vet idag är i stort sett bara detta. Båten kom hit och användes under 1930-talet. Detta tack vare dessa två bilder som tack och lov hade sparats till nutid.

Därutöver inga spår. Bortsett då såklart vetskapen om att båten fanns kvar i början på 1970-talet i Stockholms absoluta närhet. 

Slå in den och lägg den under min gran, snälla du. Jag skulle bli dig evigt tacksam.