Unik möjlighet: Lada full av båtkultur

Blandade ägare

Båtarna har kommit hit på olika sätt.

Några äger Kim själv. Några är det andra i meckargänget som har. Andra är inhyrda, men det verkar som det var länge sedan någon hyra betalades.

Och så är det de där som Kim faktiskt inte riktigt vet hur de kommit dit.

Nu är de bara två kvar i mekargänget. Två som fortfarande har hållit på lite en kväll ibland med den båtkultur som ladan rymmer.

Målet är resan

Målet med att få båtarna sjödugliga har nog, ärligt talat, ersatts av en ren social nytta. Det är inte målet som är målet längre. Utan vägen.

Och nu inte ens den.

Åldern har tagit ut sin rätt. Det blir inte mycket gjort längre. Att vandra runt i ladan med Kim är som en resa i tiden, där just tiden har stannat.

Det är båtar överallt.

På golvet, på vagnar, hängande i luften, på loft och på körbanor. De flesta har en historia som Kim gärna delar med sig av. Många har lokal anknytning och Kim kan självklart berätta hur, när och var. Båtkultur i dess bästa form alltså.

Välskötta båtar

Generellt är det gott skick på sakerna.

Gubbarna har varit duktiga hantverkare och sett till att båtarna mått bra. Men det är tyvärr inte mycket som är klart. Projekten har liksom stannat av långsamt. Tills det en dag stod stilla.

Kim klurar. Över projekten i ladan men också över livet i stort. Säger att det knepiga med livet, är att har du en gång slutat med något, så är det nästan omöjligt att börja igen.

Med en bit över 80 år på livets måttstock syftar han mest på saker som du alltid gjort, men som åldern av olika skäl plötsligt tvingar dig att sluta göra.

En dörr som stängs. Och låses för evigt.

Omtanken finns kvar

Den känslan finns bland båtarna också.

Och i motorerna, maskinerna och allt annat som ladan rymmer. Verksamhet och omtanke har funnits hos dem alla. Nu står omtanken ensam kvar.

Om något börjar, så brukar det också sluta en dag. När en samling slutar, bestämmer självklart samlaren själv. Men ju längre tiden går, så blir också just själva tiden, en av de som får allt större makt över besluten.

I ladan är det, som sagt, bara två av entusiasterna kvar.

Tiden har också ändrat förutsättningarna. Gården kommer säljas. Hyreskontraktet sägas upp. Tiden i ladan rinner sakta, men numera väldigt säkert, ut.

Blod, svett och tårar

Kims son är också med på vandringen i ladan. Ser konkret på vad som ligger framför dem. När gården är såld, ska ladan vara tom.

Och vägen dit är kantad av Winston Churchills berömda ord – blod, svett och tårar.

“Allt ska bort” brukar det stå vid utförsäljningar och det gäller nu också i ladan.

Det som varit ett sammanhang för ett antal entusiaster, tar därmed slut.

Vem tar över

Självklart är drömmen att all samlad båtkultur kommer till nya vårdande ägare.

Och så måste det väl få bli.

Jag låter bilderna och bildtexterna berätta lite mer i detalj vad som finns i ladan, så får du gärna tjoa till på vad just du vill ta hand om och föra vidare till nästa generation.

Priser frågar du? Båtar är som kattungar – de ska du inte ge bort.

Det står självklart olika antal tusenlappar på båtarna, motorerna och allt annat som gärna nu får bäras därifrån.

Men det allra viktigaste är att så mycket som möjligt tas omhand till framtiden. För det är ju ändå en del av samlarens vision. Att hens arbete åtminstone ska resultera i ett bevarande.

Det är med melankoli som Kim släcker lampan och stänger dörren.

Jag kan nästan höra Roys välkända stämma viska “Hejdå verkstan, vi ses i mörrn”.

För några fler “i mörrn” ryms det ändå i ladan. Till sommaren är den epoken till ända.

Läs mer:

Renovering istället för kulturskövling (Dagens PS)

Om Båthistoriska Riksförbundets arbete