Solö Ruff - tidlös svensk klassiker med stil

Näst dikesjagarna från CG Pettersson är det nog en av våra mest kända modeller. Att den sällar sig till den skaran har sin givna förklaring och stavas Einar Runius (1897-1967).

Kompanjon med den förstnämnde och tillsammans drev de från tidigt 1920-tal den stockholmsbaserade Motorbåtsbyrån.

Einar Runius föddes i Norrköping och efter några år till sjöss i unga år återvände han till skolbänken. Med strålande betyg tog han sin ingenjörsexamen vid Chalmers 1916.

Efter några år som båtbyggare tog han anställning som ritningsritare vid Götaverken. Där insåg man snart den då 20-åriga Einars kunnande i konstruktion och teknik.

Mer kunskap efter några år i USA 

Detta ledde till en praktikplats som motorbåtskonstruktion i USA. Efter ett par år på andra sidan Atlanten återvänder han som en än mer kompetent konstruktör.

1923 startar han tillsammans med den 20 år äldre CG Pettersson på adress Kungsgatan 9, Stockholm den legendariska Motorbåtsbyrån.

Två signaturer

Att man var produktiva råder det ingen tvekan om. Ritningar och blåkopior flög som virvlande höstlöv från ritborden. Hur samarbetet de två herrarna såg ut i det detalj är det nog ingen som riktigt vet.

Klart är dock att ett otal ritningar lämnade kontoret med både Petterssons och Runius signaturer. Att de i stort sett hade samma uppfattning gällande skrovkonstruktioner är helt klart.

De skulle vara lättdrivna med moderat stäv och nästan platt bottenvinkel i aktern. Oftast med rundade slag.

CG Pettersson var för de smala skroven

Däremot lär de två haft lite olika syn på det där med skrovets bredd. Runius var för att båtarna kulle vara lite bredare och därmed kunna ges en mer praktisk inredning. Pettersson kontrade med att ett för brett skrov givet dåtidens effektklena motorer inte var någon bra lösning.

Långt senare, i en artikel kallad Varning för Pettersonbåtar publicerad i tidningen Se 5/1969 skrev den gode Gits Olsson:

Därför sägs det att Pettersson inte bara satte svenska folket i sjön, han hade också ett avgörande inflytande på den svenska nativiteten. Ruffarna i Petterssonbåtarna är nämligen så smala att man och hustru inte kan övernatta i dem utan att hustrun blir med barn

Runius starkare sida var hans kunnande i konstruktion av propellrar. I det ämnet var han nära nog ett geni. Över 12 000 konstruerade propellrar i alla tänkbara storlekar lämnade hans ritplanka.

Samarbetet med Örnmaskiner och Storebro

Tio år efter uppstarten av Motorbåtsbyrån grundar Ivar Gustafson tillsammans med sina bröder AB Örnmaskiner. Man tillverkar då framför allt svarvar och verkstadsutrustning.

Mot slutet av andra världskriget anländer till småländska Vimmerby ett antal estniska flyktingar som visar sig vara riktigt duktiga båtbyggare.

Här serieproduceras fina träbåtar hos AB Örnmaskiner av duktiga estniska båtbyggare. Bolaget som senare skulle förvärva Storebro och byta namn (Foto: Storebropassion.de)

I maj 1945 kapitulerar de sista tyska styrkorna och Europa får fred. (Att jänkarna sedan tre månader blåser Hiroshima och Nagazaki av kartan är en annan sak.) Fred råder och nu vill folk åter ut på sjön.

Örnmaskiner startar nu en storskalig produktion för Electrolux/Archimedes. Det är mindre roddbåtar och ett antal olika modeller av Skärgårdsbåten, i folkmun mer känd som ”Electrolux-båt¨.

Föregångaren Vindö

Några år senare under början av 1950-talet beslutar man att företaget ska ta fram en serie båtmodeller i egen regi. Uppdraget att rita dessa går till Einar Runius.

1951 presenteras den första modellen under namnet Vindö, en 6,40 lång passbåt med inombordare. Inte helt olik Solö Ruff men med avsaknad av sovplatser.

Första Solö Ruff lanseras

Året därpå ser den första Solö Ruff dagens ljus. En korrekt benämning är Solö I. Den mäter 6,85 mellan stävarna och är 2,00 över midjan. I mångt och mycket en något större variant av Vindö men har nu begåvats med just kojplatser under däck.

Den första versionen känns igen på de två runda skrovventilerna. (Foto: Storebropassion.de)

Att spendera ett veckoslut i dessa mindre flytetyg hade setts som väl sportigt. Men det inställningen var i många avseende på väg att blekna bort. Under 1950-talet växte viljan att vara sportig som en löpeld genom det svenska semesterfirarna.

Tält, sportstugor, husvagnar och inte minst båtar såg plötsligt som attraktiva alternativ över en helg. Det syntes inte minst i tillbehörslistan. Som tillval finns ett mindre fotogenkök som placeras på därför avsedd plats i ett skåp bakom förarplatsen. Ett kapell med hyfsad höjd stod också på önskelistan.

Motoriseringen försatte väl ingen människa i något euforiskt tillstånd. Största alternativet som med solen i ryggen, medvind och nedförsbacke gav 12 knop var en Volvo Penta BB50 som med bensindrift gav 50 just hästkrafter.

Fotogen var under den här tiden betydligt billigare per liter men reducerade samtidigt hästkraftantalet med ca 30 %.

Först två runda ventiler

Solö-kännaren vet att modellåren 1952-53 har båten två runda ventiler i skrovsidan och en sidoruta som går ner i akterkant. Prislistan från 1952 förtäljer 11 000 kronor.

Halvvägs in i 1953 år produktion kommer första modifieringen. Skrovlängden ökas till 7,00 meter, dock med oförändrad bredd. Ventilerna som lite väl optimistiskt är tänkta att skänka ljus i förruffen kompletteras med ytterligare en och de ges en oval form.

Hon fick sina klassiska linjer och tre ovala ventiler

Sidorutan är fortfarande bara en till antalet men har nu fått en rak horisontell underkant. Förarplatsen fortsätter att ha sin placering om styrbord. Denna exteriöra design håller sig kvar över hela 1954.

Dessa två versioner, I och II är de äldsta och de som man sålde minst av. Men de lade grunden till storsäljarna III och IV

Solö Ruff version II. Lite längre, tre ventiler och en rak sidoruta blev den första uppgraderingen. (Foto: Storebropassion.de)

Samma år erbjuder man för första gången en dieselmotor. Det är en Volvo Penta MD4 på 39 hästkrafter.

Här ligger en välvårdad Solö Ruff version II färdig för sjösättning 2020. Med tre ovala ventiler. och den raka sidorutan så är den ovanlig. Modellen blev mjukare i linjerna när man adderade de båda rundade sidorutorna. Göstakens placering och ventilen är inte original (Foto: Mikael Gullström)

Solö Ruff under ständig förändring

Som en av de sista tillverkade båtarna 1954 är det dags för nästa face-lift. Skrovet sväller ytterligare en decimeter på längden men inget i bredd.

De tre ovala skrovventilerna är kvar men nu får sidorutan en ny linjedragning. Mer svepande och får två glas. Motoralternativen är altjämnt Volvo Penta BB50, BB41 och MD4. Så kommer Solö Ruff III att se ut ända fram till 1959.

Solö Ruff III. Ännu längre och med tre ovala ventiler och de snygga dubbla sidorutorna (Foto: Storebropassion.de)

Exportmodell med dubbla maskiner

En något udda fågel är den modell som togs fram främst för tänkt export. I egentlig mening ingen Solö Ruff men kan vara kul att känna till.

Troligen använde man här skrovet från sin något större kabin-båt Svanö. Det är nämligen tilltaget åt alla håll. Längden är 7,35 och bredden 2,46 och friborden närmare två decimeter högre. Eller två bordsplank om man så vill.

Modellen Sea Chanser blev ännu större och man svarade upp mot de amerikanska behovet av dubbla motorer. (Foto: Storebropassion.de)

Sea Chaser

Tillval var bland annat uppstigningslucka i fördäck och toalett. På motorbäddarna placerades dubbla Volvo Penta BB70, en marinkonverterad Volvo B16 som hämtats från Amazon och PV. Modellen fick det lite mer internationellt klingande namnet Sea Chaser.

Den sista modellen Solö Ruff IV

Till säsongen 1960 presentar man det som kommer att bli det sista modifieringen av Solö Ruff. Den får modellbeteckningen Solö Ruff IV. Nu händer det ganska mycket.

Den sista modellen Solö Ruff IV anses av många som den bästa. Lite längre och lite högre fribord. (Foto: Storebropassion.se)

Skrovet förlängs till 7,25 meter och får en bredd på 2,25. Hela inredningen spegelvänds och båten får nu förarplatsen om babord. De klenare alternativa bensinmotorerna ersätts av den starkare BB70, en rakfyra med enkel Zenit-förgarare som en solig dag levererar 53 hästkrafter.

Över 600 byggda

Från 1963 finns BB100 som största motorval. Från och med detta år får fördäcket en relingssarg som gagnar linjespelet betydligt. Så ser båtarna ut fram till 1964 då det sista serietillverkade exemplaret lämnar stapelbädden i Storebro.

Solö Ruff blev en stor exportframgång för Örnmaskiner och Tyskland var en stor marknad. Här omslaget på deras tyska broschyr som presenterar både Vindö och Solö (Foto: Storebropassion.de)

Totalt tillverkades ca 600 stycken mellan 1952-1964. Obekräftade rykten låter gälla att det sedan efter en specialbeställning byggdes ett exemplar 1965 men det låter vi vara osagt.

Disposition och beskrivning av Solö Ruff IV för den tyska marknaden (Foto: Storebropassion.de)

Beslag och detaljer unika

I och med AB Örnsmaskiners förvärv av Storebro bruks mekaniska verkstad och gjuteri under 1950-talet hade man möjlighet att ta fram sina egna unika beslag. Däribland den så kallade torpedpollaren.

I en förstoring på Storö Ruff II syns den fina torpedpollaren med fenor på fördäck. Vid sidorutan syns den signifikanta droppformade lanternan. (Foto: Mikael Gullström)

Den spolformade pollaren lämnades inte utanför då båtmodellerna genomgick diverse modifieringar. På tidiga modeller var de mindre och försedda med små fenor.

De större som ses från senare 1950-talet och framåt är kraftigare och monterades på i stort sett samtliga båtar från Storebro långt in på 1970-talet. Lite felaktigt nämns ofta de droppformade sidolanternorna som unika för Storebro.

Aktre pollare och kombination av flaggfäste och lanterna ombord på Solö Ruff II. Aktertoftens ryggstöd har den fina mässingsplaketten från Sune Berg som sålde båten 1953.

De och likaså det fäste för gös och det för flaggspel med inbyggd akterlanterna fanns att köpa hos diverse handlare. Bland annat hos Gösta Berg AB i Stockholm som vid tiden var en av de största återförsäljarna av båtar från Storebro.

En Solö Ruff eller ny bil till familjen?

När vi nu konstaterat att många av modellerna från den småländska myllan kom i hundratal och tillverkades relativt enkelt, var det var mans möjlighet att köpa en?

Nej, långt därifrån. En ny båt av typen Solö var minst lika dyr som dagens motsvarigheter. Enligt prislistan från 1964 då den sista modellen fanns tillgänglig kostade den motsvarande en Volvo Amazon. Priset var 24 000 riksdaler för att vara exakt.

Sen ska man komma ihåg att förmånliga så kallade ¨båtlån¨ var vokabulär ej uppfunna och inte mindre ett ord att finna i någon ordlista. Att inhandla en nybyggd Storebro på 1960-talet var i det närmaste omöjligt för den gemene löntagaren.

Smart produktplacering i Saltkråkan

Kanske var det just därför man valde att låta Malin i TV-serien ”Vi på Saltkråkan” 1963 få besök från storstaden i just en Solö Ruff av senaste modell.

Han skulle ju trots allt föreställa någon form av stekare. Nämnda rekvisita i afrikansk mahogny tilldelades där och då namnet ”Saltkråkan” och fanns kvar i mycket fint skick långt in på 1980-talet.

Kanske finns den kvar idag? Är den idag hälften så välbevarad som Louise Edlind som spelade Malin är det fantastiskt.

Astrid Lindgren ägde själv en Solö Ruff IV. Lite oturligt blev inte starten på den sommaren så lyckad. Vidare blir man lite nyfiken huruvida det var båten i serien som hamnade vid hennes brygga i Furusund…

En glad notis från Astrid Lindgren visar uppskattningen för hennes Solö (Foto: Storebropassion)

En blivande veteranbåtsklassiker?

Välvårdade eller bra renoverade exemplar kan absolut se fram emot en framtid bland de redan utvalda svenska klassikerna. Nu ska man ha i bakhuvudet att detta är båtar tillverkade efter mer eller mindre löpande bandprincip.

Listan över konstruktionsmissar kan göras lång. Ett av de kändare som ingen Solö-ägare missat är däckskonstruktionen. Även om några få byggdes med teakdäck har majoriteten oregonpine.

Det är i sig inget fel på dessa två som material men att det vilar på en masonitskiva är inte helt optimalt. Fuktskador i däck är mer regel än undantag. Så att satsa på ett objekt med ruttet fördäck kan bli både kostsamt allmänt tråkigt.

Finns fina exemplar kvar

Det finns idag riktigt fina exemplar att få tag på men då får man vara beredd på att prislappen nog också är rättvis. Tyvärr var det många Storebro från massproduktionen som var väldigt billiga under 1980-90 talen.

Sittbrunnen på Korall. Solö Ruff IV från 1964. Efter mycket arbete blev det en vinnare evn hos MYS. (Foto: Anders Jelving)

Det blev lite av slit och slängbåtar som inte alltid vårdades av sina ägare. Det är idag svårt att uppskatta hur många som slaktats eller fått möta 1:a maj som aska.

Köpa, äga och bruka en klassiker

Undertecknad ägde själv en Solö Ruff IV 1964 under 26 år. Den inhandlades som ett arvegods från två söner som inte delade sin framlidne fars båtintresse. Den tycktes vara i ett välvårdat och gott skick.

Att fira sommaren ombord på en Solö Ruff var få familjer förunnat. (Foto: Anders Jelving)

Detta var 1994 och trettio år hos en pedant ägare torde ju vara en garant för detta. Men icke. Rätt snart visade sig symtomen med ovan nämnda däcksproblem. Det blev en operation där delar av skarndäck  med underliggande masonit fick bytas.

Några år senare hade skottväggarna som likt mycket annat av inredningen består i plywood börjat suga i sig vatten. Upp operationsbordet igen. Under denna tid hade resten av båten fått sig en renskrapning och behandling.

Perfekt för ett par en weekend i Skärgården. Den sista versionen blev helt ok även att övernatta i även med dagens mått. (Foto: Anders Jelving)

Nytt kapell syddes upp, bottnen renskrapades och motorn penselrenoverades. Snart var hon i ett skick som inte skämdes för sig. Moroten och tillika målet under hela processen var att registrera båten i MYS – Motor Yacht Society.

Något som de flesta bemötte med viss skepsis. Den nu 50-åriga föreningens syfte är att just bevara gamla båtar, med betoning på gamla. Nåväl. Ansökan sändes in, utsänd besiktningsman gick igenom båten och på ett senare styrelsemöte valdes båten in

Året därpå belönad med ”Årets vandringspropeller¨, så visst har dessa båtar potential om man vill äga en svensk klassiker.

Nr 932 från 1964

Idag har hon fått gå vidare till nästa förvaltare och förhoppningsvis har hon många år på böljan framför sig.

Så är man intresserad av en Solö Ruff, oavsett modell, är det några viktiga saker att beakta och ta med i planeringen. För det första är grundkonditionen av största vikt i det fall man inte planerar en större renovering.

När det kommer till drivlinan så har i stort sett alla fått originalmotorn utbytt. Troligen till någon Volvo B18 eller B20. Inget dumt alternativ. Men någon fartmaskin kommer det aldrig att bli.

Att starta den här mahognypärlan var många pojkars dröm på 60-talet. Har man tur kan man hitta mycket bra exemplar på begagnatmarknaden. Men håll koll på detaljerna. (Foto: Anders Jelving)

Med original BB70 var toppfarten i broschyren 17 knop. I verkligheten 15. Med en VP B20 kan man kanske förvänta sig dryga 20 på topp. Behaglig marschfart ligger likväl på ca 12 knop.

Faciliteter ombord efter lite uppgraderingar brukar sträcka sig till läslampor, fotogenkök och möjligen en 12 V kylväska.

Mycket vacker svensk klassiker

Kan man klara sig med det får man en otroligt vacker veteranklassiker med en för storleken oslagbart social sittbrunn. Kojerna under däck blir med en iläggsskiva och tjockare madrasser en bekväm V-koj.

Nu har Korall gått vidare till nästa ägare. Men det är speciellt att färdas med en klassiker och man möts alltid med ett stort leende vart man än kommer (Foto: Anders Jelving)

Gits Olsson, i den mån han nu fasade för oönskade graviditeter skulle nog kunna kosta på sig en rekommendation.

Eller möjligen en ackommodation…

Läs ner om svenska klassiker:

Storö 34 – den ståtliga direktörskryssaren. Dagens PS

Vackra Caprice och hennes systrar – vilken historia Dagens PS

Hundra år gammal och bättre än någonsin. Dagens PS