Riva Iseo - Nytt och dyrt är inte alltid bäst

Säg Riva och den motorbåtsintresserade nordbon frågar vilken modell man menar och vilket år den är byggd. Nämn Riva i en hamn längs medelhavets norra kustlinje och du får frågan om den är över eller under hundra fot.

Här hemma är det en klassisk runabout med högglansig mahogny, turkos inredning och mullrande V8 vi ser framför oss. De är också den typen av båtar från Riva som hittat hit. Visserligen har det hamnat några andra modeller på våra breddgrader, men då oftast i form av någon enstaka yacht från mitten av 1960-talet, ett par Riva 2000 och Sport Fisherman 25.

Den sistnämnda var ett samarbete med amerikanska Miami-baserade Bertram.  Att varvet sedan tillverkat yachter en bra bit över 200 fot är mindre känt här uppe i norr. De flesta större yachterna hamnade på andra sidan Atlanten eller blev kvar i Medelhavet.

Smycken till sociteten

Riva fyllde härom året 180 år som båttillverkare, men det var egentligen först under slutet av 1940-talet som man började ”massproducera”. Det var små smycken för societeten längs den franska och italienska Rivieran. Playboys, filmstjärnor och allmänt väl bemedlade, alla ville de ha en Riva.

Den ikoniska Riva Aquarama var det självklara valet för alla med pengar och stil. Som på bilden ovan bär Aquarama på pondus och självsäkerhet som få andra båtar kommer i närheten av. Det arvet försöker man nu kapitalisera på i nya Riva Isos som vi testar längre ner i artikeln. (Foto: Wiki Commons)

Ett måste för alla med pengar och god smak

Under den internationella båtmässan i Milano 1962 presenterade man en blivande ikon. Riva Aquarama. Den drygt åtta meter långa skönheten blev genast ett måste för alla med pengar, god smak och en vilja att vara värst. Men det var inte bara utseende man ville åt. Naturligtvis lockade den bilinspirerade interiören, den nedsänkta solbädden på motorluckorna och den integrerade badstegen i akterspegeln.

Hysterisk prislapp

Efter några snedsteg på 1980- och 1990-talet ville man 2001 försöka hitta tillbaka till det som runabouts från det anrika varvet en gång stod för. Flärd, fart och åkupplevelse.  Ut på arenan klev Riva Aquariva. En 33-fotare med snygga moderna linjer.

Skrov i GRP med däck i vitnåtad mahogny. Lyxkänslan fanns där precis som kvalitén och den smått hysteriska prislappen. Mellan alla superlativen som utgjorde texten i det skarpa pressmeddelandet hittade man ord som utvecklig och arv.

Aquariva var och är inget annat än en fantastisk vacker båt som bär på ett anrikt namn. Någon Riva-känsla får man inte när man köper den hysteriskt prissatta daycruisern. (Foto: Wiki commons)

Aquariva var och är inget annat än en fantastisk vacker båt som bär på ett anrikt namn, för någon Riva-känsla fick man inte in i konceptet. Att man valt ett annat spår stod helt klart när man året efter lanserade nästa skapelse som tog Riva än längre bort från sina gamla runabouts. Rivarama 44 fick ytterligare 11 fötter på längden och nu befann man sig i en helt annan division.

Fyra olika designföretag har försökt hitta tillbaka

Lagom till Riva Aquaramas 50-årsjubileum bestämde man sig för att hämta hem en förlorad känsla och bevara ett arv. Inte mindre än fyra designgrupper,

Officina Italiana Design, AYT (Advanced Yacht Technology), Ferretti  Group’s design centre och Centro Stile Ferrettigroup fick i uppdrag att ta fram en ny modell med tydlig koppling till 1960-talets ikon Aquarama.

Lyckades man?

Den fick namnet Riva Iseo och presenterades 2011. Lyckades man med uppdraget? Nej.

Den som haft glädjen att få åka en gammal Riva och i synnerhet en Aquarama eller Tritone, två modeller som till en början delade skrovmodell, kan känslan. Även om bottenvinkeln vid akterspegeln ökades på ett par gånger fram till 1967 så översteg den aldrig 10 grader.

Att jämföra med dagens moderna skrov där 20 grader och däröver är det gängse på planande båtar. Känslan av den snäva bottenvinkeln tillsammans med det höga förskeppet, dubbla V8:or som driver på raka axlar och den smått kitschiga inredningen kan nog inte ges en rättvis beskrivning, men jag ska försöka.

Så här ska en Riva upplevas

Se framför dig hamnen i La Spezia. Över medelhavets blå vatten ligger morgondiset fortfarande som en slöja mellan den raskt stigande solen och där du står på bryggan. Propert förtöjd någon meter bort ligger den för dagen hyrda Rivan.

En Super Aquarama från 1966. Du kliver ombord och fäller ner den cabrioletliknande kapellösningen i sitt garage bakom aktersoffan. Efter att motorrumsfläkten fått gå några minuter vrider du om tändningsnyckeln för babords maskin. Med ett dovt muller lägger sig den 400 kusar starka Crusader V8:an på tomgångsvarv.

Ett vrid på nyckeln för styrbords maskin och sekunden senare är sången från de sexton cylindrarna näst intill en sexuell upplevelse. Med en hjälpande hand leder du ombord ditt sällskap som tar plats i dubbelsätet om styrbord. Hamnpersonalen assisterar dig med att lägga loss. Med rodren rakt ställda tar du plats vid ratten. Backslagen manövreras med två smäckra spakar. En på vardera sidan om ratten.

Med lätta fingrar på spakarnas vita ändknoppar för du dem sakta nedåt. Växeln går i och med en lätt knuff lämnar du akterförtöjningen och glider ut ur hamnen. Utan händer på ratten styr du ut längs den stensatta piren. Med drivning endast på babords motor går de åtta meterna mahogny åt styrbord och med babords motor det motsatta.

Händerna på ratten och en blick över instrumenten och känslan av lyx och kvalitet infinner sig när man styr sakta ut ur hamnen. (Foto: Wiki Commons)

Vid det tvära inloppet till hamnbassängen krävs en 90 graders gir. Du lägger en maskin i back och den andra får fortsätta driva framåt. Med bara det harmoniska mullret från akterspegelns två utblås vrider sig den pampiga damen runt på fläcken.

När så det spegelblanka fördäcket pekar rakt ut mot öppet vatten för du båda spakarna uppåt. På din vänstra sida sticker det ut två små spakar genom en kromad plåt märkt ”GAS”. Försiktigt för du dem framåt. Motorerna går upp i varv och stäven höjer sig något.

Riva Aquarama äter dyningar till frukost

Nästa knuff på spakarna tar båten upp i plan. Sittandes på förarstolens ryggstöd möter du den fuktiga luften från havet. Den är varm och rufsar till din frisyr. Några hundra meter ut från hamnen skjuter du gasreglaget i botten. De åttahundra hästkrafterna tar dig på några sekunder upp till en fart runt 40 knop. I en svag gir lägger du ut en kurs längs med den italienska västkusten.

Den flacka bottnen till trots äter den vackra italienskan dyningarna till frukost. Snart ser ni dagens resmål, den romantiska lilla hamnen vid Portovenere. Försiktigt drar du av på gasen och faller ur plan. Med endast några få knops fart glider ni längst in hamnen.

En Riva ska akterförtöjas – basta!

En Riva ska akterförtöjas. Det säger en oskriven lag. Mitt i hamnbassängen ställer du åter rodren rakt och släpper ratten. Med båda motorerna på tomgång och ryggen vänd mot instrumentbrädan manövrerar du in det läckert svepta akterskeppet mot bryggan.

Avspänt med en hand på vardera växelspak låter du drivningen på respektive motor styra dig in mellan en solblekt Riva Tritone och en mindre fiskebåt. Medan du gör fast får motorerna gå på tomgång. Det ska höras att en Riva just anlöpt.

När allt är knutet och knopat efter konstens alla regler vrider du av tändningen och låter sjöfåglarna återfå rätten till hamnens kakofoni. Ungefär så är upplevelsen att åka och framföra en Riva Aquarama.

Test av Riva Iseo – det tänkta arvet

När jag fick möjlighet att testa en Riva Iseo var det med ovan nämnda känsla jag äntrade. Nyfiket synade jag den glänsande skapelsen.

På lite håll ser Riva Iseo bra ut. Och hon går bra i sjön. (Foto: Anders Jelving)

Vad hade man nu lyckats få med sig från den 60-åriga klassikern? Om du frågar mig, ingenting förutom lyxkänslan. Konsten att bygga in känsla av kvalitet och flärd är något man verkligen hanterar.

Tyvärr grumlas det av en massa saker som absolut inte hör hemma i en båt av den här typen. Låt mig förklara.

Soldynorna har en kraftig lutning akteröver. Lite solkräm på en fuktig madrass och passageraren är snabbt förpassad till aktersvallet. Hur kunde man missa det när man haft den fina förlagan från akterdäcket på Aquarama? (Foto: Anders Jelving)

Precis som hos urmodern finner vi här en nedsänkt solbädd som också utgör motorluckan. Under den en diesel på drev. Där försvann den underbara manövreringsförmågan. Det har man kompenserat med en bogpropeller. Kom igen nu.

Två fel.  Att soldynan sedan har en sådan kraftig lutning akteröver att det knappast går att ligga kvar eller ens krypa över blir minst sagt irriterande. Jag tittar runt lite i sittbrunnen istället.

Förutom att passningen på inredningen är i det närmaste perfekt, är det inte mycket som avslöjar att detta bygge bär gener från en av 1960-talets största flytande ikoner.

Plastigt är bara förnamnet.

Förarplatsen då? Rivas signum. Nja. En snyggt designad ratt och postmodern instrumentering har fått sällskap av en radda svarta plastknappar lika dem du finner i vilken budgethoj som helst. Rattväxeln är ersatt av det standardreglage som medföljer en Yanmar-diesel.

Nej, inte ens förarplatsen får okej om man ska utgå ifrån en Riva-känsla. Ergonomiskt finns det däremot inget att gnälla över. Man sitter bra, ser bra och allt sitter där man kan förvänta sig att finna det. Nästan. Navigatorn sitter mitt i instrumentbrädan. Likaså kompassen.

Det är nästan elakt att lägga upp bilder i samma artikel och jämföra förarplats och instrumentering i Aquamara jämfört med Riva Isos. Här är det plastigt och trist. Totalt avsaknad av premiumkänsla. (Foto: Anders Jelving)

Nu tror jag inte att det kommer ställa till problem för den tänkta ägaren. Båten marknadsförs som en tender, och om man inte hittar sin yacht där ute på redden har man nog större problem än så.

Navigatorn, som är en Ipad, är mera att betrakta som en mediastation än ett navigationredskap. Här tankar man ned appar som talar om var närmsta sjökrog ligger, det kommande vädret där man befinner sig och en massa annan viktig information. Dessutom fungerar den naturligtvis som underhållning med streamad video, teve och musik.

Klädseln på dynor och stolar högst ordinär. Ingen premiumkänsla här inte. Till yttermåtten upplever man Riva Iseo som en relativt stor daycruiser. Stående i sittbrunnen krymper den betydligt och känslan blir snarare trång. (Foto Anders Jelving)

I övrigt är klädseln på dynor och stolar högst ordinär. Plus för fast stoppning.

Till yttermåtten upplever man Riva Iseo som en relativt stor daycruiser. Stående i sittbrunnen krymper den betydligt och känslan blir snarare trång. Sittplatser för sexpersoner, men endast fyra får plats vid de två plastborden (!) som fälls upp från sidan.

Hur tänkte de här? Uppfällbara plastbord ombord på en Riva? Hade varit hur enkelt som helst att i stället montera snygga lackade mahognybord för att upprätthålla någon form av Riva-känsla. (Foto: Anders Jelving)

Den kritvita och plastiga durken får ett avbrott genom en lång lucka för vattenskidor. Den har klätts med en bit mahognyfaner för att rädda upp något av lyxkänsla ombord.

Som insidan av ett kylskåp

Under fördäck har Iseo liksom Aquarama ett litet krypin. Den stora skillnaden är att i den sistnämnda är det, om inte stort, så i alla fall mysigt. Här är det precis som att åla sig in i ett tomt kylskåp. Kala och kalla ytor i vitaste gelcoat.

Underbart opraktisk

Vi lämnar den smått deprimerande inredningen och tittar på exteriören istället. Där far mungiporna upp till öronen igen. Så underbart opraktisk. Precis som det måste vara för att designen ska komma till sin rätt.

Den enda ytan förutom badplattformen som går att stå på är fördäcket, men utan öppningsbar vindruta och avsaknaden av skarndäck har man inte mycket glädje av det heller. Men nog är linjespelet vackert med det kraftiga språnget från akter till för. Skrovet är lackerat i en svag metalliclack vilket gör det näst intill omöjligt att trolla bort en repa.

Fördäcket och badplattformen har klätts med massiv mahogny som sedan fernissats med tjugo lager. Tio med penselstrykning och tio genom sprutlackering.

Precis som hos gamla Aquarama kommer Iseo med två sufflettlösningar. En biminitop och en cabvariant med sitthöjd. Båda elmanövrerade och fäller upp sig genom en knapptryckning.

Praktisk kapell-lösning som fälls upp elektriskt och döljs snyggt under sina luckor. Det är den enda praktiska lösningen vi hittar på Riva Iseo. Men så är det en direkt kopia av Aquarama också. (Foto: Anders Jelving)

Åkupplevelsen då? Komforten ger inget mer att önska. Gången är stadig, torr och trygg. Skrovet är väl bullerdämpat mot stomljud och från motorrummet hörs bara ett dovt muller.

Upplevs lyxig till sjöss

Lyxkänsla att åka? Japp, men all känsla av att man befinner sig i en runabout från Riva är borta. Blundar jag, kunde jag lika väl befinna mig i en Jeanneau 755 Runabout eller en Cobalt 263.

Det moderna skrovet (i broschyren kallat utvecklade) beter sig som vilken större daycruiser som helst. Den majestätiska gången med kastsjöar tvärs midskepp, sladden i girarna och det sköna soundet från aktern är som bortblåst.

Singelmotor på drev går inte att jämföra med ett dubbelmontage.När man sedan bytt de dubbla bensin-V8:orna med raka axlar mot en dieselmotor är man på en annan planet.

Riva Iseo finns även med en hybridinstallation kallat ZEM, Zero Emission Mode för cruising i låga farter. Där har man även från varvets sida insett att något DNA från Aquarama knappast går att spåra. Nej, tanken är att båten ska kunna framföras där miljökraven är hårda eller är helt förbjudet att framföra vanliga motorbåtar.

Är det en sågning av Riva Iseo?

Var denna test en sågning av nya Riva Iseo? Nej, absolut inte!

Det är en fantastiskt vacker och välbyggd daycruiser gjord för alla som inte bryr sig om vad man får för pengarna.

Om man inte låter sig luras att försöka se någon koppling bakåt till de runabouts som en gång gjorde Riva världsberömt, är det kanske en av nutidens ballaste tenders. Gott så.

Relaterade artiklar:

Från vrak till lyxracer på bara ett år. Dagens PS

Klassiker lade grunden för en helt ny era. Dagens PS