Marco - en alldeles fantastisk båt som inte flög

Vattenskidor var passionen

Hans passion efter fullgjort arbete hette vattenskidåkning. Tillsammans med Eric Lindquist, som förutom att han var Marcus kusin var en synnerligen driven vattenskidåkare, bjöd han i slutet på 1940-talet på privata shower i vattenskidåkning utefter stränderna vid Bjärehalvöns södra kust. 

Dragbåt var Marcus privata 15,5 fots Century som i gott väder kunde prestera 30 knop. Eric Lindquist var en mycket tidig utövare i Sverige av den ädla vattenskidsporten och var i stort sett tio år före sin tid.

Sven Marcusson köpte sig en 15,5′ Century Sea Maid som första vattenskidbåt. En båt som importerades i tre exemplar av Hugo Hugoson Duhs och Bo Hellberg. Och faktum är att båten faktiskt finns kvar. (Foto: Sjöexpress arkiv)

Vid samma tid hade Marcus entreprenörskap gett honom så mycket arbete att hans tid inte längre räckte till.

Att vara utarbetad i 1940-talets efterkrigstid var inte en åkomma som någon läkare var van att behandla. 

När Marcus så bad sin privatläkare om råd, fick han det logiska och mänskliga förslaget att gå hem och ägna den närmaste tiden åt det han tycke var allra roligast. 

Eftersom vattenskidåkningen hade tagit i stort sett all Marcus fritid i anspråk de senaste åren, var valet inte så svårt.

Hemma på kammaren ritade han sina egna drömmars vattenskidbåt, den som han helst av allt ville bli dragen av utefter Vejbystrands stränder. 

Framtidsformer

De slutgiltiga ritningarna var häpnadsväckande. Vad Marcus hade skapat var en fantastisk framtidsvision. En båt som andades rymdålder, strömlinjeform och smak. 

Den slog ned som en projektil på Allt för Sjön 1953. Alla ville ha den, men få hade råd. Med en prislapp överstigande en ny Volvo PV blev det bara fem båtar sålda. (Foto: Sjöexpress arkiv)

Drygt fyra meter lång med ett runt och bulligt fördäck och slående lik en projektil eller raket. Särskilt eftersom Marcus hade bestämt sig för att båten skulle byggas i aluminium. 

För att hålla kostnaderna nere gav Marcus sin duktigaste plåtslagare i uppgift att bygga den första båten. 

Knepig uppgift

Uppgiften Marcus lämnade ifrån sig var allt annat än lätt, berättade den då 85-årige plåtslagaren vid en intervju för några år sedan.

Att för hand knacka fram formerna till det projektil-formade fördäcket ställde kunskaperna på hårda prov. 

Det svåraste låg i att skapa två symmetriska spegelvända halvsidor. Och att sedan få dem att passa ihop med måtten och den extrema svalhäcken krävde sin man. 

Marknadsföringen var viktig. Därför tod Marus fram en broschyr som med varma ordalag och snygga bilder, berättade om Marco-båtens förträfflighet. (Foto: Sjöexpress arkiv)

När båten slutligen var sammansatt och fungerande, återstod ändå det värsta och näst intill psykologiskt nedbrytande arbetet: att för hand rosenpolera båtens övervattenskropp. 

Enahanda arbete

Först drogs symmetriska blyertsstreck över hela båten. Med borrmaskin och sliptrissa gjordes sedan rosor på strecken. Hur många rosor det blev innan båten stod glänsande och klar är svårt att gissa.

Men det var med blandade känslor som plåtslagaren såg Marcus glädje över det färdiga resultatet och hörde hans beslut att bygga ytterligare fem båtar. 

Det var en mycket udda båt som Sven Marcusson ritade när han skulle skapa sin drömbåt. Här dras storgäddan upp från en Marco försedd med den stora 55 höstars Evinrude-motorn på akterspegeln. (Foto: Sjöexpress arkiv)

I efterkrigstidens Sverige fanns det i stort sett bara två utombordsmotorer av rang som kunde ge båtarna den fart som krävdes. 

22 eller 55 hästar

Dels Johnsons 22-hästars 500-kubiks invasionsmotor, dels storasystern, den 55 hästar starka 1000-kubiksmotorn från Evinrude. 

Med denna bjässe på fyra cylindrar knallade en komplett Marcobåt med två personer ombord iväg i hela 38 knop. Med det mindre alternativet fick man nöja sig med 30. 

Det var såhär som Marco Racerbåt skulle användas – med en glad vattenskidåkare efter sig. (Foto: Sjöexpress arkiv)

Det var dock inga standardmotorer som Marcus monterade på akterspegeln. De rengjordes noggrant från all gammal arméfärg och polerades in i minsta detalj innan tanken slutligen rosenpolerades på samma sätt som båten. 

Det skulle vara stil på grejerna, minsann.

Båtarna blev tyvärr inte den succé som Marcusson hade förväntat sig. Trots stor publicitet i pressen, prins Bertil som spekulant och många beundrare var än båten sjösattes, var prislappen alltför stor. 

En ny Marcobåt betingade strax över vad en ny Volvo PV444 kostade, vilket var alldeles för mycket för att vinna köparnas gunst. 

Fem båtar såldes

Fem av båtarna såldes emellertid så småningom. Den sista behöll Sven Marcusson själv som minne av företagets försök att slå sig in på båtmarknaden.

De övriga fem gick andra öden till mötes. 

Men, hur märkligt det än må låta, så lever faktiskt samtliga båtar än idag. Visserligen i ytterst varierande skick, men de finns kvar och kan glädja alla oss andra. 

Tänk vad en klok läkarordination kan leda till. 

Läs också om:

Shelby Cobra – en odödlig ikon
Marcos historia