Torsten Kreuger var tändstickskungen Ivar Kreugers fyra år yngre lillebror. Och har som sådan hamnat i skuggan bakom sin världsberömde bror. Men på sjön var det Torsten som regerade.
Makalösa historien om Torsten Kreuger och hans Edi
Mest läst i kategorin
Här får du historien om hans privata flytande palats Edi från 1927.
Ungefär mitt på Djurgårdens södra strand, strax innan Kungliga Segel Sällskapets tidigare hemmahamn på Biskopsudden och strax efter Prins Eugens pampiga sommarbostad Waldemarsudde, ligger en villa med det mycket annorlunda namnet Kvikkjokk.
Namnet på fastigheten har en naturlig men mycket annorlunda förklaring. Upphovsmannen bakom villan var läkaren Pehr Henrik Malmsten, som fick den sluttande tomten i gåva 1859 av dåvarande kronprins Karl (senare Karl XV).
Malmsten hade räddat prinsen från att drunkna under en utfärd i Lappländska Kvikkjokk och fick tomten som ett tack för god gärning. När sedermera arkitekten Theodor Anckarsvärd fick uppdrag att rita och färdigställa villan, kändes namnet som en lämplig ihåg-kommare till villans uppkomst.
Men det är inte doktor Malmsten eller den efterföljande ägaren, konditorn och Berns-grundaren Heinrich Robert Berns, som denna historia ska handla om, utan om mannen som köpte villan av Berns 1926; Torsten Kreuger.
Tändsticksfamiljen Kreuger
Jämte familjerna Wallenberg och Bonnier, så är det nog inget efternamn inom den svenska finanshistorien som är så mytfyllt och omtalat som Kreuger.
Bröderna Ivar och Torsten, föddes i Kalmar in i en familj engagerad i den lokala industrin men främst med ägarintressen i traktens tändsticksfabriker.
Bröderna växte därför upp i en företagarmiljö och kom med tiden att utbilda sig till synnerligen driftiga och framgångsrika ingenjörer.
När det gäller just namnet Kreuger, fastnar de flesta vid Ivar Kreuger. Mannen som fick smeknamnet tändstickskungen, och som med sitt fantastiska företagskonglomerat och affärs-sinne, byggde upp en av dåtidens absolut största förmögenheter.
Och som sedan kraschlandade vid hans död i mars 1932 i det som idag blivit ihågkommet som Kreuger-kraschen.
Men låt oss idag lämna Ivar åt sidan. Vi ska idag istället fokusera på hans fyra år yngre bror Torsten.
En man vars gärning hamnat i skuggan, men som på alla sätt förtjänar att helt stå på egna ben och med en egen framgångsberättelse. Och extra mycket då det gäller ämnet motorbåtar.
Torsten Kreuger – den nyfikna ingenjören
Torsten var i sinnet ingenjören. Nyfiken och intresserad på teknikens framfart och ville på alla sätt hålla sig uppdaterad om dess framfart på marknaden och på ritborden.
Med det som grundpackning i ryggsäcken, lät han sitt stora båt-intresse bli lite av en empirisk försöksverksamhet för idéer och nya material.
Torstens båtinnehav kom därför att bli en brokig och stor skara farkoster. Sonen Sten Kreuger berättade att hans far, för varje båt han skaffade, lät gravera in ett snapsglas med båtens namn. I familjen finns fortfarande glas-chatullet kvar med över 50 glas i.
Nedanför Villa Kvikkjokk finns idag en mindre brygga som sticker ut från strandkanten. Bryggan var en gång i tiden större och låg i direkt anslutning till villan ovanför.
Utanför bryggan, kanske 35 meter ut i strömmen, lades det till säsongen 1927 ut en boj anpassad för den båt som skulle bli smycket i Torstens fantastiska båtflotta.
Som VD och ägare i ett antal bolag, gynnade 1920-talets fantastiska ekonomiska boom även Torstens privata ekonomi.
Efter det ingenjörstekniskt intressanta men kanske inte så framgångsrika försöket med den 15,5 meter långa Sjösläden 1925, ville nu Torsten satsa på något mer traditionellt, men ändå, självklart något uppseendeväckande.
Med uppdrag att rita det största
Uppdraget gick till båtkonstruktörerna Knut Ljungberg och till CG Pettersson, som båda ombads komma in med förslag på en snabbgående motorkryssare av internationell storlek och karaktär.
De enda riktlinjerna som egentligen gavs, var att båten skulle kunna gå genom Göta kanal, samt att motorerna skulle vara dubbla Gar Wood-Liberty V12:or på 500 hk/st. Därutöver var det fritt för de båda konstruktörerna att själva skapa.
Såhär med facit i hand, så var det nog Knut Ljungberg som redan från början stod som favorit som leverantör. Han hade en för svenska mått, diger meritlisa av lyckade snabbgående motoryachter i bagaget.
Till Torstens bror Ivar, hade Ljungberg skapat de snabbgående yachterna Loris 1913 på 15 meter och dryga 20 knop, och den hela 20 meter långa mahognycigarren Tärnan 1925. Så att det var hans ritningsförslag som blev det som Torsten valde, var nog väntat även då.
Motorer från amerikanska Gar Wood
I oktober 1926 möttes de båda herrarna över ett första förslag. På ritbordet hade Ljungberg skapat en 30,5 x 4,33 m stor yacht som med de tänkta Gar Wood-motorerna skulle göra uppemot 25 knop.
Yachten skulle utföras med yppersta kvalitet med däck, inredning och överbyggnad utfört i mahogny. Skrovet däremot, skulle byggas i stål för att kunna användas året om – bland annat för utfärder till Bullerö-arkipelagen som Torsten Kreuger köpt några år tidigare.
Efter några smärre ändringar, godkändes Ljungbergs förslag. Ritningarna skickades sedan till det engelska varvet Mssrs Philip & Sons i Dartmouth, England, som fick beställningen på yachten.
Varvet var samma som två år tidigare byggt den 15,5 meter långa Sjösläden åt Torsten Kreuger, och tydligen gjort så bra i från sig att de även fick ta emot beställningen på nästa båt.
Färdigbyggd på bara sex månader
Efter ett rekordsnabbt bygge blev yachten klar för leverans redan på senvåren 1927 och kördes på egen köl över med kapten Gustaf Blomqvist vid rodret från England till Karlskrona.
Där kunde Torsten Kreuger mönstra på och den första maj samma år, kunde Edi, yachten döpts till efter initialerna på hustrun Elsa samt döttrarna Disa och Inga, för första gången förtöjas vid bojen nedanför Villa Kvikkjokk.
Yachten kom att användas flitigt av familjen för året-om-utflykter i Stockholms skärgård, men också för långturer till sommarstället på västkusten.
Vid en sådan långförflyttning 1937, fattade hon emellertid eld som explosionsartat spred sig genom yachten.
Torsten med sonen Carl och dåvarande hustru Mimmi, fick kasta sig i livbåten och överge den övertända yachten som något timme senare bara var ett utbränt skrov.
Från lustjakt till fiskepråm
Här hade historien om Edi kunnat sluta. Men ett skrov som Edis bedömdes ändå, även som utbränt, ha kvaliteter nog för att kunna få ett fortsatt liv.
Skärgårdsskepparen Gustav Bryngelsson såg möjligheterna, och bytte skrovet mot 750 kronor kontant samt skrovet av den gamla skärgårdsångaren Bengt, som nu blev brygga vid familjen Kreugers sommarställe på Onsala-halvön utanför Göteborg.
Resterna av Edi renoverades högst sparsamt. Ett plankdäck lades på däcksbalkarna i stål och en enkle styrhytt monterades på Tonfisken som hon nu döpts till.
Hon användes sedan under åren fram till 1948 som fiskepråm och bogserades ut till fiskevattnen med betalade fritidsfiskare ombord.
Vintern 1948-49 gjordes äntligen en större renovering av henne och hon fick då tillbaka lite av det utseende som hon en gång haft under sin glansperiod. Nu sattes hon in under namnet Saga, som charterbåt för turistturer i Göteborgs skärgård med hemmahamn vid Stenpiren i Göteborgs centrala delar.
Mot nya äventyr i Gambia
Här hade också hennes liv kunnat ha ändat om inte äventyraren och resebyrådirektören Bertil Harding kommit emellan. Harding var en person som hade ett oerhört rikt liv och vars livshistoria mer än väl skulle rymma en egen artikel.
Harding köper Saga och fraktar henne ned till sin pågående turistsatsning i afrikanska Gambia. Saga lastas på Rederi AB Transatlantics fartyg Mangarella i Göteborg 1967 för vidare transport söderut.
Det blir en vådlig färd innan Saga slutligen når slutdestinationen – Gambias hamnstad Banjul. Hon sätts in i turist-trafik på Gambiafloden och blir till en början mycket uppskattad. Men tiden börjar hinna ikapp den gamla damen. Modernare båtar kommer till floden och Saga blir mer en belastning av tillgång för Harding.
Efter ett misslyckat försök att ta hem henne till Europa, återvänder Harding och Saga till Gambia och hon förtöjs slutligen långt upp i Gambiafloden, i den gamla handels- och slavposteringen Georgetown.
Här blir hon övergiven vid kaj och bogseras så småningom över till andra sidan floden där hon sjunker på fyra meters djup.
Återfunnen sjunken vid flodbanken
Här slutar hennes historia så här långt. Och hade garanterat helt slutat så, om inte tidningen Vi Båtägare skickat ned entusiasten och äventyraren Anders Govenius i slutet på 1990-talet till Gambia för att försöka hitta Edi och se vad som eventuellt kan finnas kvar.
Den 25 januari 1998 kunde Anders glädjestrålande rapportera hem till Sverige att Edi var återfunnen. Hon låg sjunken i Georgetown vid Gambiaflodens västra bank. Anders gjorde ett besök ombord vid lågvatten och tog de senaste bilderna på resterna av det som en gång varit en av Sveriges vackraste motorjakter.
Ska vi plocka hem henne?
Sedan dess har drömmen om Edi fyllt många entusiasters sinnen. Idag är det scenografen Mats Arrhénborg som är drivande delägare av Edi.
Mats, som också äger Ivar Kreugers lustyacht Loris, har inte släppt visionen om att en gång åter få se Edi i full prakt, lägga till vid bryggan nedanför Villa Kvikkjokk på Djurgården.
Vill du vara med och sluta cirkeln och se till att Mats vision förverkligas, så finns alla möjligheter till hjälp med detta.
Senaste nytt
Journalist, författare och expert på historia inom näringslivet, klassiska båtar och bilar.
Journalist, författare och expert på historia inom näringslivet, klassiska båtar och bilar.
Compricer är Sveriges största jämförelsetjänst för privatekonomi. Klicka här för att jämföra båtförsäkringar.