Historien bakom Sveriges mest legendariske seglare

Det är nog ingen överdrift att säga att glasmästaren och fabrikören John Carlson (1870-1935), med smeknamnet Glas-Calle, var en av våra främsta kappseglare genom tiderna.

Över 800 tävlingsvinster

Han hade ett stort inflytande på segelsporten i Sverige i början av förra seklet och några decennier framåt. Omkring 800 priser hann Glas-Calle vinna under sina aktiva år. Det mesta försvann tyvärr i samband med bouppteckning och arvskifte.

Hans första riktigt stora bedrift var att erövra Oscar II:s Jubileumspokal 1897 med båten Vikingen. Kung Oscar II hade satt upp ett ståtligt kappseglingspris för att manifestera sina 25 år på tronen.

Glas-Calle får Jubileumspokalen för tredje gången i augusti 1900 av KSSS ordförande amiral Palander och får därmed behålla priset. Bild från KSSS jubileumsskrift 1830-1930.

Glas-Calle vann kappseglingen på kanholmsfjärden jubileumsåret 1897 och sedan vann han även seglingarna 1898 och 1900. Därmed fick han behålla pokalen för gott.

Praktfull pokal i guld och elfenben

Jubileumspokalen var en praktfull pjäs gjord av guld och elfenben. När den tillverkades hade den ett värde på 5 000 kronor. Om man bortser från affektionsvärde och proveniens lär pokalen idag vara värd drygt 300 000 kronor.

Jubileumspokalen på Glas-Calles prishylla på ön Mansörn, stående framför ett ungdomsporträtt av Glas-Calle. Där stod den tills Glas-Calle tyckte den gjorde bättre nytta som vandringspris för svensk segelsport.

Om man ska vara ärlig så var pokalen mer säregen än vacker. Men så kanske stora kappseglingspris skall vara? Jämför exempelvis med den hiskeliga Americas Cup – pokalen.

Vinnarbåten såldes

Vinnarbåten Vikingen sålde Glas-Calle något år senare och hon hade därefter flera ägare. Men hon blev tyvärr inte så gammal. 1906 sjönk hon på kanholmsfjärden efter att ha sprungit läck efter en kollision på väg till kappseglingsbanan.

En av de första bilderna på legendariska Vikingen, konstruerad av Albert Andersson och byggd 1897. Vinnare av Oscar II:s Jubileumspokal 1897, 1898 och 1900. Som brukligt var på den tiden hade hon segel sydda med stående våder. Senare fick hon dock segel med liggande våder.

Hon står idag upprätt på 75 meters djup med mast och segel synliga och väntar på att bli bärgad. Men det är en annan historia.

Köpte ön Mansörn för 2 000 kr

Glas-Calle höll oftast till på den lilla ön Mansörn, som ligger i Saxarfjärden strax öster om Lindalssundet. Ön köpte han 1917 för 2 000 kr.

Den var då obebodd och bestod från början av två öar med ett smalt uppgrundat sund emellan, men Glas-Calle fyllde igen sundet och byggde en betongkaj mellan de två öarna.

På ön byggde han sedan två bostadshus, ett stort uthus och några bryggor, bl. a en stor ångbåtsbrygga i cement. Han byggde också ett båthus, vilket vågor och is sedan länge gjort slut på.

Från Vasastan till Skärgården

John Carlsson på en bild från 1922. Från hans dotter Elsas fotoalbum.

Tanken från början var nog att ha Mansörn som sommarvistelse tillsammans med hustrun Clara Carlson. De hade en bostad i Vasastan i ett hus som Glas- Calle också ägde och där han hade sitt glasmästeri och ramverkstad.

Glasmästeriverksamheten avvecklade han 1919. Skärgården drog alltmer och Glas-Calle och Clara började tillbringa livet på Mansörn året runt.

Återlämnade den värdefulla pokalen

Den ståtliga pokalen hade han på sin prishylla på ön. Så småningom tröttnade han dock på att ha den stående där till ingen nytta, varför han återskänkte den till KSSS 1927. Men han ställde ett villkor.

Den skulle sättas upp som pris i 22 kvm:s- klassen. Så här skrev Glas-Calle själv om den saken:

Men på min hylla gjorde den inte den nytta som jag hoppas den nu skall göra då den åter kommer ut i rörelsen. Det är för att den än en gångskall sporra till ädel tävlan, samtidigt som den kommer att på nytt leva upp till minne av sjömanskonungen, vilken med så mycken liv och lust tog del i vår kära sport, jag nu ställer upp den.

Att jag placerat den i 22 kvm:s-klassen beror först och främst på att vi här ha utmärkta båtar, lätta och billiga att bygga och underhålla så att sällskap och folk med mindre resurser ej behöva draga sig därför.

Ej heller äro de kostsamma att sända till regattor, eftersom de på egen köl kunna taga sig runt Östersjön och endast kräva två mans besättning. Vidare är det en svensk typ, utomordentligt lämplig för våra farvatten.

I 22 kvm-klassen blev det sedan Bertil Matton som vann priset tre gånger med båten Fyrväpplingen. Även Matton återskänkte priset till KSSS, som satte upp det igen, denna gång i 5.5-klassen. I den klassen vann sedan Lasse Thörn priset tre gånger.

Efter att ha vandrat runt i många år så hamnade pokalen till slut på Stockholms slott.  När Carl XVI Gustaf varit kung i 25 år 1998 hedrades han med denna pokal av KSSS. Sedan dess står den i kungens arbetsrum.

Ville se med egna ögon

För några år sedan bestämde jag mig för att jag ville se pokalen med egna ögon. Jag tog kontakt med en intendent på slottet och förklarade varför jag var intresserad. Och jodå, det gick bra att få komma dit och titta.

Jan Ulvås (tillika författare av denna artikel) får äntligen se Jubileumspokalen på Stockholms slott 2012.

Det är en maffig pjäs att ha på nära håll. Kungen var tyvärr inte på plats när vi var där. Om han hade varit det hade jag föreslagit att kungen väl kunde sät ta upp priset igen i någon lämplig klass istället för att pokalen ska stå på slottet och samla damm.

Glas-Calle vann med många båtar

Glas-Calle hann styra många båtar utöver Vikingen, men hur många och vad alla heter är nästan omöjligt att veta.

Här är ett litet axplock av de mest kända snabbseglare som Glas-Calle varit skeppare på:

Alca, Elvan, Svalan, Holmia, Roxane, Owaissa, Esperanza, 6mR Sass, 6mR Sassa, 6mR Sassan, SK150 Ebella (idag Beatrice Aurore), SK22 Colibri II, SK55 Nora, Crapule, fenkölsracern San Toy, f.d. Garm IV, 8mR Saga, SK95 Gain, 12mR Princess Svanevit, fenkölsracern Ester, m fl.

Många av de båtar som Glas-Calle stått bakom rodret på lever fortfarande kvar som medlemmar i SYS, Sail Yacht Society.

SK22:an Colibri II 1918. Båten ritades av Gustav Estlander och byggdes 1918. Glas-Calle hade fått i uppdrag att provsegla båten. Här med dottern Greta.

När han kappseglade med SK55:an Nora i Sandhamn 1909 skickade han ett kort med en hälsning till sin fru Clara. Texten lyder: ”Kära gumman, jag hälsar dig, efter första dagens segling, Etta som vanligt, John C”. Det kan man kalla självförtroende.

Svensk Americas Cup-utmaning planerades 1907

San Toy var en båtarna som Glas-Calle styrde i början av 1900-talet. Hon var ett stort fenkölat vidunder av plåt, oerhört snabb och framgångsrik under ett antal år.

Fenkölsracern San Toy, f. d. Garm IV under hård segling.

I samband med en kappsegling 1907 Dalarö-Visby tur och retur (en föregångare till Gotland Runt) satt Glas-Calle och språkade med San Toys ägare bankiren Kyhlberger och en grosshandlare som hette William Olsson.

Glas-Calle hade då just vunnit Visby-seglingen med San Toy. Man kan gissa att en och annan grogg också var inblandad när killarna satt där och snackade. Glas-Calle kläckte då idén om en svensk Americas Cup-utmaning.

De andra lär ha blivit eld och lågor och förberedelserna satte genast igång. Gunnar Mellgren skulle anlitas som konstruktör och Glas-Calle utsågs till rorsman.

KSSS skulle vara utmanande klubb. Det påstås att Glas-Calle gjorde plats på sin prishylla och t. o. m. lade en lapp på dentomma platsen där det stod:

”Reserverad plats för Americas Cup-pokalen”.

Det var säkert skämtsamt menat, men man kan inte helt utesluta ett uns av allvar också. Han hade självförtroende den mannen. När Americas Cup-planerna blev kända gjordes en skämtteckning på Glas-Calle när han ger sig av för att hämta hem Americas Cup-pokalen.

KSSS dåvarande ordförande Jacob Hägg skickade en preliminär utmaning via telegram till New York Yacht Club. Men tyvärr gick planerna om intet.

Det blev oro på finansmarknaden och det gick inte att finansiera projektet. Någon utmanarbåt hann aldrig ritas och byggas. Men initiativtagarna kom dock undan med hedern i behåll.

De hade inteförorsakat någon ekonomisk skada, utan bara kläckt en kul idé. Det skulle sedan dröja 70 år innan det blev svenskt deltagande i Americas Cup, genom 12:an Sverige och Pelle Pettersson,1977.

Monumentet på Mansörn

Många som någon gång passerat den lilla ön Mansörn har säkert undrat vad det är för ett sjömärke som står på den södra delen av ön. Men många vet också att det är ett gravmonument.

Glas-Calle betraktar monumentet där en urna med askan efter hustru Clara har murats in.

Det finns två urnor inmurade med askan efter Glas-Calle och hans hustru Clara Carlson. Hon dog redan 1924 och det var då Glas-Calle byggde gravmonumentet.

Först placerades urnan med askan efter hustrun i monumentet och hennes namn höggs in i den svarta granittavlan. Han lämnade också rejält med plats för sitt eget namn.

Förebild för en ny generation av seglare

Efter hustruns död anställde Glas-Calle en hushållerska. Det var nog vanligt på den tiden att män som blev änklingar behövde någon som kunde sköta hushållet.

Signe Jonsson hette den nyrekryterade hushållerskan och hon kom att stanna i Glas-Calles tjänst under resten av hans liv. Signe kom från inlandet i Södermanland och visste inget om skärgården och båtar när hon kom till Mansörn, men hon lärde sig snabbt och hon verkade trivas på ön.

Signe Jonsson, Glas-Calles hushållerska och hunden Tippan på akterdäcket på R-sexan
Sassan 1925.

Hon var ofta med Glas-Calle ute och seglade. Hon deltog också när han träffade seglarkamrater ute på ön.

På den här tiden hade Glas-Calle en R6:a, som hette Sassan, en Axel Nygren-konstruktion från 1914. Här kan nämnas att båten idag är totalrenoverad och att ägarna blev belönade med GYS-stipendiet 2015.

En tidig bild på sexan Sassan, ritad av Axel Nygren och byggd 1914. Båten köpte Glas-Calle runt 1918. Senare lät han ruffa båten.

Idag är den över 100 år gamla Sessan återställd i ett ursprungligt och mycket fint skick. (Foto: Sail Yacht Society)

När Glas-Calles mest intensiva tid som kappseglare var över ägnade han alltmer tid åt att fixa och dona ute på ön. Han byggde om och byggde till sitt hus, han reparerade bryggor och byggde ett båthus, han skötte trädgårdslanden och han skärgårdsseglade med Sassan.

Men han ägnade även mycket tid åt att uppmuntra och stötta yngre seglare, bl a SK22-seglare och SK30-seglare från Ekolns Segelklubb (ESK) i Uppsala och Segelsällskapet Brunnsviken (SSB) Man kan nog säga att han var som en mentor för de yngre seglarna.

Mentor åt de svenska seglarna

Både SSB:s och ESK:s båtar hade 1927 blivit uttagna att representera Sverige under kappseglingar i Kiel i Tyskland tillsammans med tre andra 22:or från Sverige.

På SSB:s båt var den erfarne Glas-Calle rorsman. På ESK:S var det en ganska ung och oerfaren besättning. Trots att de var konkurrenter på kappseglingsbanan blev de väl omhändertagna av Glas-Calle.

I en minnesskrift från ESK skriver besättningen på båten ESK 1927:

Efter en trevlig och ur trimningssynpunkt synnerligen lyckad segling förtöjde vi så småningom vid  KSSS:s  hamn, där vi hade nöjet att sammanträffa med en av våra svenska konkurrenter, Fabrikör John Carlsson, hela Sveriges Glas-Calle, och hans gast på SSB 1927, Gottfrid Forsström. Det skulle sedermera visa sig att just dessa två i hög grad bidrogo till att Tysklandsresan för oss blev både trevlig och framgångsrik, ty hur många gånger anlitade vi ej Fabrikör Carlsson i situationer av olika slag, och alltid fingo vi hjälp, aldrig var han avvisande. Tack, Glas-Calle!

Lyckosam regatta i Kiel

Båtarna fraktades till Tyskland med Sveabolagets ångare Hugin. Väl framme i Kiel hade Glas-Calle ordnat ett rum åt ESK-seglarna på Kaiserliche Yacht Clubs, som de kostnadsfritt fick disponera under hela regattan.

Men inte nog med det, när de unga seglarna tagit rummet i besittning bjöd Glas-Calle även den konkurrerande besättningen på en flottare middag på klubbhusets restaurang. Man kan förstå att Glas-Calle var populär.

I 30 kvm:s-klassen deltog totalt 19 båtar. 22 kvm:s-klassen hade 25 deltagare. De flesta båtarna var av naturliga skäl tyska. Sammanlagt deltog sju svenska skärgårdskryssare.

De var 30:orna Ahaha, Pilen och Arna X, alla ritade av Estlander samt 22:orna Inga-Lill (Estlander), SSSv 1927 (Estlander) ESK 1927 (Estlander) och SSB 1927 (K-E Sjögren).

Övriga svenska båtar var R12:an Beduin II och R6:orna Scheiken och Aloha III. 22:orna Inga-Lill och SSB 1927 hade synnerligen namnkunniga rorsmän, Gustav Estlander respektive legendaren John Carlsson.

R6:an Aloha som deltog i Kielregattan 1927 finns fortfarande kvar och seglas aktivt. (Foto: Sail Yacht Society)

Regattan blev lyckosam för de svenska seglarna och man hemförde en ståtlig prissamling. 30:an Ahaha blev bästa båt, Inga-Lill vann pris för bästa 22:a och ESK 1927 fick ett hederspris för placeringen ”andra svenska båt”.

Efter Kielregattan följde en krävande distanskappsegling på 66 distansminuter till Travemünde. Sverige, med 22:orna ESK 1927 och SSB 1927, vann bl a landskampstävlan mot Tyskland i 22 kvm:s-klassen och erövrade priset ”Hamburger Freundschaftspreis”, ett pris skänkt av staden Hamburg.

Livet på Mansörn

Glas-Calle lämnade efter sig en dagbok som han skrev under tiden december 1929 till sin död 1935. I dagboken gör han vädernoteringar, han skriver lite om fågellivet, när han sjösätter och tar upp båtar och allmänt om vad de pysslar med därute.

Han gör också många noteringar om när han och Signe får besök på ön – och besöken är många.

Ibland kom stora seglargäng med skärgårdskryssare från bl a Ekolns båtklubb i Uppsala. Han var populär eftersom han ofta hade hjälp och stöttat dem på olika sätt.

ESK-seglarnas båtar förtöjda vid båthuset på Mansörn. Det är fem 22:or och en 30:a. Båten med den raka masten är Glas-Calles R6:a Sassan. Båthuset byggde Glas-Calle i slutet av 1920-talet. Det försvann redan på 1950-talet. Vågor och isrörelser knäckte huset.

Den 1 augusti 1933 fick han besök av ESK-seglare med sex skärgårdskryssare, en 30:a och fem 22:or. Glas-Calle skriver i dagboken: “Var här 6 båtar från Ekolns Segelklubb, 19 man på kaffe och grogg”

Skärgårdskryssarseglare på besök på Mansörn den 3 augusti 1933. Till vänster om Glas-Calle står hans hushållerska Signe med kaffekannan

På hösten 1933 var Glas-Calle gäst hos ESK i Uppsala i samband med klubbens 20-årsjubileum. Han hade bjudits in som föredragshållare och han fick då återigen berätta om Vikingen samt visa ”skioptikonbilder”. En skioptikonapparat var en äldre typ av projektor och en föregångare till diaprojektorn.

I samband med besöket i Uppsala fick Glas-Calle som present ett ytterst vackert utformat fotoalbum innehållande bl a bilder från ESK-seglarnas besök på Mansörn sommaren 1933.

Det vackra omslaget till det fotoalbum som Glas-Calle fick av ESK-seglare 1933.

Albumet har ett läderomslag där en bild av ESK:s hamn i norra delen av Ekoln är inskuren tillsammans med ESK:s och Glas-Calles igenkänningsstandertar. Texten på omslaget lyder: ”TILL KUNGEN AV MANSÖRN FRÅN SEGLARKAMRATER I EKOLNS SEGELKLUBB”.

“Seglat med Sassan en sista gång”

Den 7 oktober 1934 skriver Glas-Calle själv i sin dagbok: ”Seglat med Sassan sista gång för i år”. Och det skulle också bli den sista gången han seglade över- huvudtaget.

På våren året efter var han sjuklig och under de sista månaderna av hans liv är det Signe som gör noteringar i dagboken.

Man hade pallat upp hans säng framför fönstret i hans hus på ön och där kunde han ligga och titta ut över sin älskade skärgård tills blicken skymdes.

Den 24 juli 1935, knappt två år efter ESK-seglarnas besök på Mansörn dör Glas-Calle på ön i sviterna av en lunginflammation. Han blev 65 år gammal.

Efter begravning på Norra Kyrkogården i Stockholm och kremering placerades hans urna i monumentet bredvid hustru Claras urna.

“Extatisk dödsdans till en avhållen hövdings minne.”

Ett stort antal båtar från KSSS, Stockholms Yacht Klubb och andra klubbar defilerade förbi medan ceremonin pågick iland.

Författaren och filmaren Torvald Lonäs har i boken ”30 år vid pinn” berättat att han var med då Glas-Calles urna murades in i monumentet, en kulen augustidag 1935.

Så här beskriver han den kanske finaste begravningsceremoni en seglare kan få. Hela 32 vackra kappseglare defilerade runt monumentet en stormig dag under fulla segel:

”Det var en stormig dag, en söndag, då fjärden reste morrhåren och gick till anfall med fräsande vitt skum. Medan ceremonien pågick inne i land ritade 32 fartygskölar under fulla segel, med besättningar i oljeställ och sydväst, en sista hälsning i stormskrift kring ön.

I sittbrunnarna halvstod vi rorsmän i 45 graders vinkel med fötterna uppe på sargkanten och vattnet slickande under tåhättorna när byarna lade lä reling under vatten. Dukarna spändes som trumskinn och levererade en smattrande fanfar när båtarna vid rundningarna gick upp i vind för att gå över stag.

Det hela var som en virvlande, spänd, extatisk dödsdans till en avhållen hövdings minne. Varv efter varv i en obruten kedja – under gudarnas beskydd – höll sig formationen samman utan att någon vingbruten fågel behövde söka lä”.

En värdig gravsättning och manifestation för en legendarisk seglare som har haft en mycket stor betydelse för den svenska segelsporten

Författare Jan Ulvås
Dottersonson till Glas-Calle.