Gar Wood - superentreprenör och racinglegend

En nästa osannolik historia

Det var där den otroliga berättelsen om världens genom tiderna störste racerbåtskung tog avstamp. En historia som Gar Wood ofta och gärna berättade var när han tillsammans med sin far Walter blev utmanade till race.

Den första tävling jag deltog i var på Lake Osakis. Min far var kapten på Manitoba, en av sjöns ångdrivna färjor. Hans enda konkurrent var Wes Mann, ägare och kapten på sjöns i hans ögon snabbaste färjan. En dag på en tur över Lake Osakis Blev vi korta på ved. Vi tappade fart och blev snart upphunna av Wes, som när han kom upp långsides, ropade från styrhytten:

– Varför ror ni inte in det där gamla badkaret till hamn istället?!
Min far ilsknade till och beordrade besättningen att fixa fram ved.

– Slit henne i bitar! Ta vad som behövs och elda upp pannan för fullt!
Vi ska slå den där piraten om vi så ska behöva slita upp och elda med däcket.

Stolar, bord och delar av inredningen kastades in i brännkammaren. Gamle Wes pressade sin Merry Mann allt vad hon gick för.  Men vi slog honom.

Jag var bara barnet då, men känslan av att vinna gjorde stort intryck. Jag bestämde mig redan den dagen att jag skulle bygga och tävla med egna båtar. /Gar Wood

Redan i tidiga tonåren hade Gar – som han kort kallades bland vänner – utvecklat ett sinne för olika båtars konstruktioner och ett stort kunnande om motorer.

Det är vid Armour College of Technology i Chicago han får papper på sin kunskap som utbildad ingenjör. Han är övertygad om att ingen mekanisk konstruktion är en för stor utmaning.  Allt kan vidareutvecklas och förfinas.

Familj med tretton barn

Lagom till studenten får fadern jobb som kapten på ett större lastfartyg på The Great Lakes. Familjen som nu består av tretton barn, tio pojkar och tre flickor, flyttar till Duluth.

Gar får jobb i Duluth hamn som projektledare för den grupp ingenjörer som är i full färd med att sjösätta de första fartygen drivna av bensinmotorer.

Världens första sugande förgasare

Under denna tid utvecklar och tillverkar han vad som kan vara världens första sugande förgasare. Han testade sina skapelser i varvets skötbåtar och med den nya förgasaren visade sig båtarna uppnå nästan den dubbla farten.

Gar vet att han är något på spåren. Samtidigt som han jobbar på att plocka hästkrafter ur bensinmotorer börjar han bygga sina första båtar efter egna ritningar. Kunderna är lokala fiskare så några fartskrov var det inte tal om.

Startar eget 1910

1910 träffar och gifter sig Gar Wood med Murlen Fellows. Han har insett sin egen potential som konstruktör och har nu startat eget.

Under Namnet G.A. Wood Company driver han en mindre verkstad där han lagar och bygger vad som helst. En vårdag 1911 kommer en W. P. Cleveland in i verkstaden.

Första båten blev Leading Lady

Han vill att Gar ska bygga honom en racerbåt. Sagt och gjort. Då båten som döpts till ”Little Leading Lady” var färdig tog de två den nybyggda skapelsen till Mississippi Valley Powerboat Association Regatta för att tävla mot de då snabbaste båtarna i regionen.

Gar Wood med Little Leading Lady. (Foto: Garwood.com)

De vann storslaget. Men den största sensationen var att de lyckats köra den tio miles långa banan med en genomsnittsfart på 31 mph/27 knop.

Det var en häpnadsväckande fart 1911, och ryktet om Gar Woods talang som konstruktör och förare av racerbåtar spred sig snabbt i Mississippi Valley.

Händelsen som ändrade deras liv

Senare samma år kom det riktiga genombrottet för den unge ingenjören från Iowa. Det var på en promenad längs stadens gator som det unga paret Gar och Murlen fick se något som kom att ändra deras liv.

I ett gathörn stod en liten lastbil med flaket fullt av kol. Två män, svarta från to till tå, brottades med den otympliga och tunga handvevade lyftanordningen som tippade flaket.

Gar såg detta och insåg att detta måste gå att lösa på ett smidigare sätt. Redan innan de förälskade paret kommit hem hade Gar övertygat sin hustru om att han skulle lösa problemet.

Satsade alla sina besparingar

Murlen hade fullt förtroende för sin kreative make och de enades om att satsa sina besparingar på att utveckla lyftanordningen. De följande veckorna jobbade Gar natt och dag i sin verkstad.

Han mindes den stora hydrauliska cylindern som suttit monterad vid rodret på den gamla färjan Manitoba på Lake Osakis, och kraften den kunde leverera.

Ett besök hos den lokala skrothandlaren gav honom ett cylinderrör på 54 x 5 tum. En gammal pump från en Buick och några slangar senare hade han konstruerat världens första hydrauliska tippanordning.

Ägaren av kolbilen kontaktades och Gar erbjöd sig att montera sin nya konstruktion gratis. Så skedde och efter lite justerande var lastbilen klar för demonstration.

En tidig bild på konstruktionen av  det hydrauliska tippflaket som revolutionerade lastbilsmarknaden. (Foto: Garwood.com)

Hydralikdriven flaktipp – enkelt men genialt

Ägaren var lika skeptisk som ivrig över att få se vad geniet Garfield Wood åstadkommit. Nu slumpade det sig så att åkaren just denna kväll dinerat med ett större sällskap som nu alla stod samlade utanför G.A. Wood Company.

Gar menade att för ett rättvist test behövde flaket belastas och föreslog att sällskapet skulle ta kolets plats. Med 18 man packade på flaket startade föreställningen.

Gar aktiverade hydraulpumpen. Flaket flög upp och av for den uppklädda skaran. Lyckligtvis blev ingen skadad även om några gnällde över smutsiga kläder.

Kassako som gav Gar Wood möjligheten att satsa på båtar

Succén var ett faktum och ägaren av kolbilen beställde på stående fot hydraulhissar till samtliga sina bilar. Gar Wood förstod att detta skulle bli en succé och ansökte om patent på konstruktionen.

Under de kommande åren blev detta den kassako Gar behövde för att på allvar satsa på sin hobby båtracing.

Gar Wood hade under de senaste åren tävlat med mindre båtar han själv konstruerat, och naturligtvis vunnit allt han ställt upp i. Men hans vision var större. Det var störst och snabbast han skulle bli.

Drivkraften var att bli störst och snabbast

1916 var Gar ekonomiskt redo att ge sig in i den stora cirkusen. Tillfälle gavs då den lilla förening som sponsrat 1915 års Gold Cup vinnare ”Miss Detroit” hamnat i trångmål.

Man bjöd in till ett lunchmöte där tanken var att sälja båten till högsta bud. Skrovet som egentligen var tämligen slutkört efter flera hårda race var inte till fullo betalt.

Genom en försäljning av båten skulle man kunna slutbetala båtbyggaren, Chris C. Smith (Chris Craft). De flesta i den fulla salen var stadens affärsmän som kommit dit av ren nyfikenhet för att se vem som skulle våga bjuda på den slitna, men dock regerande mästarbåten.

Innan Lee Barrett, Detroits turistchef som utsetts till dagens auktionsförrättare hunnit starta budgivningen, reste sig en man i de bakre raderna. Han var smal, svarthårig och huvudet kortare än de flesta och dialogen lär vara så här:

– Vad vill du ha för båten?
Det blev tyst i salen. Mannen som ställt frågan såg inte ut att vara någon presumtiv köpare där han stod i sin enkla kostym.

Lee Barrett böjde sig ner och viskade till ordförande Judge Challenger:

– Ska jag säga priset?
– Visst, svarade Challenger.
– 1,800 dollar sir, sa Lee.

Mannen med det pojkaktiga utseende stod fortfarande upp.
– Jag har 1,000 dollar med mig och skriver en check på resterande summa.

Lee Barret som inte kände igen mannen böjde sig åter ner mot Judge Challenger.
– Ska jag lita på hans check?
– Hans ord är värt en miljon dollar, svarade Challenger.

Gar Wood var nu ägare till Miss Detroit.

Besiktigar sitt fynd

Året är 1916 och Gar Wood som tidigare samma dag ropat in 1915 års Gold Cup-vinnare Miss Detroit på auktion, står hos Chris C Smith Boat and Engine Co. (Chris Craft) och besiktigar sitt fynd.

Priset för den slutkörda båten var 1,800 dollar. Gar var väl medveten om skrovets dåliga kondition. Det var heller inte det han var ute efter. Det var den 250 hästkrafter starka Sterlingmotorn som lockade. In genom dörren till det slitna skjulet stegar en man in och presenterar sig som Jay Smith.

Det är Chris Smiths äldsta son och snart är de två inne i ett samtal om båtar, racing och i synnerhet konstruktion. Snart ansluter även fadern Chris.

Gar Wood som fram till denna dag var okänd för Chris Smith introducerade sig själv. Hans stora kunnande inom konstruktion och känsla för detaljer väckte Jay och Chris intresse. Under samtalets gång kom de tre männen fram till att de skulle kunna dra stora fördelar av ett samarbete.

Gar berättar att han bara några timmar tidigare blivit ägare till Miss Detroit. Det var goda nyheter. Båten var pensionerad men långt ifrån slutbetald. Detta innebar att familjeföretaget, som haft det lite kämpigt, åter fick lite klirr i kassan.

En vinn / vinn lösning

Gar Wood ville bli snabbast på vattnet och behövde någon som kunde bygga hans blivande vinnarbåtar. Chris C Smith Boat and Engine Co. var i desperat behov av jobb. En lyckad sinkadus.

Den kvällen, då Gar återvände till Detroit från sitt besök i den lilla staden Algonac, var han inte bara ägare till en slutkörd Gold Cup-racer, han var även huvudägare av ett finansiellt haltande båtbyggeri.

En bild på den senare Miss Detroit VII (Foto: Garwood.com)

De nyblivna kompanjonerna satte genast igång planerna på att ersätta den uttjänta Miss Detroit med ett helt nydesignat skrov inför 1917 års Gold Cup. Jay Smith, som även kom att bli Gars mekaniker ombord under racen, jobbade dag och natt för att få klar Miss Detroit II.

Hon byggdes lättare men samtidigt starkare i konstruktionen. För motoriseringen stod Sterling-motorn som tagit Miss Detroit till segern 1915. Jay och Gar visade sig bli ett mycket lyckat team.

Gar Wood vann överlägset alla tävlingar

De två vann alla race 1917, inklusive Gar Woods första Gold Cup-seger. Gar hade genom att överlägset vinna alla tävlingar gjort sig ett stort namn på racingbanorna. Något som konkurrenterna naturligtvis ville sätt stopp för.

Det förstod Gar och bad bröderna Jay och Bernard Smith att genast börja utveckla och bygga på ett stegat hydroplan-skrov som skulle gå helt torrt från stäv bak till steget. Hon skulle drivas av en marinkonverterad Glen Curtiss flygplansmotor.

Så skedde och med Miss Detroit III inleddes en ny era inom båtracing med flygplansmotorer. Tillsammans med Jay vann Gar Wood 1918 års Gold Cup och fortsatte så de följande fyra åren.

Deras överlägsenhet tvingade fram regeländring

Deras överlägsenhet på racingbanorna ledde 1920 till en regeländring. Regelkommittén inom American Power Boat Association, APBA menade att man nu bara skulle tillåta de »säkrare« planande skroven.

Motorerna skulle begränsas till 625 kubiktum. Med detta lyckades man med det som inget eller ingen annan skulle klarat av, att begränsa Gar Woods Gold Cup-segrar till fem.

De nya reglerna förtog helt prestigen i tävlingen och Gar såg inte längre något större intresse i tävlingen. Istället riktade han sitt intresse mot den restriktionslösa internationella cirkusen.

En senare Miss America VIII. Notera den aktre sittbrunnen bakom de enorma motorerna!! (Foto: Garwood.com)

Trofén skulle hem till Amerika igen

Gar Wood som efter regeländringarna i Gold Cup inte längre hade något större intresse att deltaga, tog 1920 sin nybyggda Miss America och Detroit V till England för att där försöka bringa The Harmsworth Trophy till Amerika.

Båtarna var byggda för olika förhållanden. Miss Amerika konstruerad för att gå fort på plattvatten. Miss Detroit V var back up, om vattnet på Osborne Bay utanför Isle of Wight skulle visa sig vara på sämre humör. Det var så han tänkte, den gode Gar.

En vinnarskalle som aldrig lämnade något åt slumpen. Ett faktum britterna råkat förbise. Som arrangör och försvarare av trofén på hemmaplan hade de rätt att välja dag för tävlingen.

Vann över de självgoda britterna

Övertygade om att jänkaren från Algonac valt att ta med en båt för Englands ofta så stökiga vatten, valde man naturligtvis en dag då sjön låg som en spegel. Gar »The Grey Fox« Wood drog lite på smilbanden och drog skynket av Miss America.

Inte bara tog han hem segern. För att riktigt sparka undan fötterna på de självgoda britterna knep de andraplatsen med Miss Detroit V.

The Harmsworth Trophy, den vackra bronsplaketten som redan 1903 inför den första tävlingen donerades av ägaren till Daily Mail, Sir Alfred Harmsworth var därmed bärgad till USA.

Fighting face hos dåtidens stora racingidoler Gar Wood och Orlin Johnson. Känns stabilt att de har ordentlig hjälm och rejäla flytvästar (Foto: Detroit Historical Society)

Tävlingen som i sin helhet hette Daily Mail British International Harmsworth Trophy var Englands svar på USA’s Gold Cup.

Där, i händerna på Gar Wood skulle den komma att stanna i tretton år. Ett år efter skrällsegern på Osborne Bay i England 1920 var det amerikanernas tur att försvara titeln.

Om man tycker Americas Cup bucklan är ful som trofé så är det inget mot The Harmsworth Trophy. Här står Gar Wood med den eftertraktade vinsten i händerna. Han fick försvara den många gånger och vann i stort sett alla utmaningar.

1921 års race gick på Detroit River, Michigan. Gar Wood ställde upp med sin nybyggda Miss America III och vann. Sen dröjer det fram till 1926 innan nästa Harmsworth–tävling körs.

De spektakulära tävlingarna drar storpublik

Men de inhemska racen i USA växer sig allt starkare. De spektakulära motorbåtstävlingarna drar storpublik och Gar inser att han inte har råd att låta sin egen stolthet stå i vägen.

Han återvände hem som en hjälte och blev tidningarnas nya gunstling. Gar Wood insåg tidigt vikten av en bra relation till pressfolket och kom med åren att bli något av ett medialt geni.

I september samma år vann Gar sin femte Gold Cup och satte nytt fartrekord med Miss America i One-Mile American Championship med 78,2 mph (68 knop). Gar Wood hade alltså ytterligare tio knop att ge när han överlägset spöade britterna.

Gar Woods partner Chris Smith såg andra möjligheter

Chris Smith – å andra sidan – såg APBA:s regeländringar i ett helt annat ljus. Gold Cup gav honom möjlighet att marknadsföra sina egna visioner.

Tankarna kring fartiga familjeracers till humana priser kunde bli veklighet genom att marknadsföra dem på tävlingsbanorna. Samarbetet med Gar Wood hade varit minst sagt fördelaktigt för Chris Smith och sönerna.

Historien hade med största sannolikhet fått skrivas utan Chris Craft om inte Garfield A Wood ropat in Miss Detroit den där dagen 1916.

Ville stå på egna ben – nu startade man Chris Craft

Jay och Bernard Smith som så smått lessnat på att ständigt bygga nya racerbåtar åt Gar, ville stå på egna ben. Chris som hunnit bli 61, kände att hans verksamma tid började rinna ut.

Skulle han och sönerna göra ytterligare ett försök att lyckas med Chris Craft-båtarna, var det nu eller aldrig. Det sex år långa samarbetet med Gar Wood bröts. Gar löste ut Chris, Jay och Bernard från fabriken i Pointe du Chene.

För pengarna byggde de upp en egen fabrik i Algonac. Smiths hade under åren tillsammans Gar gjort sig ett gott rykte som duktiga byggare av snabba högkvalitativa båtar.

Med 8,000 tusen i kassan startade man 1922 Chris Smith and Son Boat Company.

“Baby Gar” sålde som smör

Gar Woods serieproducerade båtar som gick under modellnamnet Baby Gar, sålde som smör. Chris Smith hade ansvarat för tillverkningen Pointe du Chene-fabriken.

Här byggs det Baby Gar på löpande band. Kanske är någon av dessa just nu i svenska vatten?

Efter en överenskommelse med Gar fortsatte man tillverkningen i sin nybyggda anläggning i Algonac. Det träfärdiga skrovet transporterades sedan tvärs genom staden till Gars fabrik, där duktiga mekaniker installerade Liberty-motorer i båtarna.

Gar Wood hade insett det fördelaktiga i att marinkonvertera flygplansmotorer till sina båtar. Första världskriget var över och återstoder av dessa hästkraftstinna motorer var lätt och billigt att köpa.

Gar köpte 4 500 motorer

Totalt lyckades Gar dammsuga landet på 4,500 motorer. Varav 1,500 såldes till dåvarande Sovjetunionen. De monterades i de skolplan som ingick i landets uppbyggnad av sitt flygvapen.

Han startade samtidigt Detroit Marine-Aero Engine Company. Under mitten av 1920-talet var Gars konverterade Liberty-motorer det hetaste man kunde åka. De monterades i Gar Woods 33-fos Baby Gar. Antingen i standardutförande som gav 400 hästar, eller i den upphottade 500-hästarsvarianten.

Bröt samarbetet och blev konkurrenter

Affärerna blomstrade för de båda tidigare samarbetsparterna. Chris Smith hade lyckats skapa ett stort återförsäljarled och de för vanligt folk överkomliga Chris Craft-båtarna sålde mycket bra.

Kontraktet med Gar Wood gav inte den vinst de egna båtarna renderade, var på man avslutade kollaborationen och blev bittra konkurrenter.  Chris Smith satsade helhjärtat på uppgiften att förse folket med hyfsat billiga motorbåtar.

Båttillverkningen endast 3 procent av omsättningen

Även om Gar Wood Boats Co. gick bra, var det bara 3 procent av omsättningen i Gar Wood Industries. Det var genom den hydrauliska lastflakstippen, busstillverkningen, tankbilarna, bulldozers, grävmaskiner, smältugnarna, för att nämna något, som Gar tjänade sina pengar.

Men Gar Wood hade sitt intresse och sin själ i båtracingen. Tack vare sin bror Logan som skötte de industriella divisionerna, kunde han därför ägna i stort sätt all tid åt sin passionerade hobby.

Självklart utnyttjade Gar Wood sina framgångar på racingbanorna i marknadsföringen av sina mindre runabouts. Underbar klassisk annons.

Det var inte ofta han syntes på andra fabriker än båtbyggeriet. Men det var å andra sidan genom racingen han spred sitt namn och allt det stod för. Kvalitet, tillförlitlighet och att alltid vara bäst på det man förtog sig.

Gar Wood 22-fot V-drive med tuff akterbrunn.

Förbud mot vinkelväxel

lDe regeländringar som American Power Boat Association, APBA genomförde 1920 var som vi beskrivit frukter av Gar Woods dominans på tävlingsbanorna. En av de nya reglerna innebar ett förbud mot vinkelväxlar.

De var dessa som gjort det möjligt för Gar att sätta i sina extremt stora marinkonverterade flygplansmotorer i sina båtar. Med hjälp av vinkelväxeln kunde han oavsett motorns placering få en optimal vinkel på propelleraxeln.

Man menade från APBA’s sida att båtarna skulle vara av typen »familjemotorbåtar«. Säkrare, långsammare och framförallt kunna framföras av gemene man.

Fast besluten att inte låta sig nedslås av dessa nya regler byggde Gar inför säsongen 1924 sin Baby Gar IV. Ett 33-fots skrov med rak axel. För motoriseringen specialbyggde han en Liberty V12 motor.

Gar Wood var mediernas gunstling

Genom att korta slaglängden och därmed begränsa slagvolymen till 1060 kubiktum höll han sig på rätt sida om de nya reglerna. Om än med minsta möjliga tolerans.

Gar Wood som genom sina bravader på tävlingsbanorna såväl hemma som utomlands, blivit medias egen gunstling, visste att utnyttja situationerna när de gavs.

Baby Gar IV gjorde sin debut i Fisher-Allison Trophy Race vid Buffalo Launch Club Regatta på Niagara River. Dagen till ära kom Gar tillsammans med sin mekaniker Orlin Johnson iklädda formel klädsel med tillhörande hög hat med hakband.

En gentlemans runabout

Syftet var att på så sätt demonstrera att hans båt minsann var en riktig »Gentleman’s runabout«. Alla förstod att det var en spark åt regelkommittén. Gar och Orlin vann alla tre heaten.

Pressen jublade och missade inte att flitigt fota segrarna iförda sina minst sagt annorlunda munderingar. Bilderna spreds fort över hela världen och ett nytt begrepp var rotat.

Gar fortsatte att stjäla spaltmetrar med sin Baby Gar IV. Redan påföljande år stod ekipaget åter i fokus. Gar Wood körde då det kanske mest uppmärksammade racet mellan ett expresståg och en båt.

Tävling mot ett expresståg

Denna lilla begivenhet att tävla mot tåg var dock inte enbart Gar Woods lilla hobby. Flera tillverkare roade sig med detta i jakt på bra reklambilder och allmän publicitet. Gar hade tre år tidigare tävlat mot The Havanna Special från Miami till New York och vann då med 12 minuter.

Men det mest omskrivna är när Gar Wood våren 1925 tävlade mot New York Central’s expresståg The Twentieth Century Limited mellan Albany och New York. Nyhetsreportrar från New Yorks samtliga dagstidningar var eniga om att detta var av högsta publika intresse.

När Gar Wood först annonserade sin tänkta duell mot expresståget blev reaktionen från New York Central Railroad sval. De menade att man absolut inte tänkte tävla mot någon båt.

Den mediala pressen blev dock för stor och till slut antog man utmaningen. I en TV-intervju 40 år senare, berättade den för dagen tjänstgörande konduktören, att det var den mest spännande resan han var med om under hela sitt verksamma liv vid järnvägen.

Den 138 mile långa sträckan kantades av åskådare. De lokala tågen som gick längs med Hudson River var fyllda till gränsen. Arbetare och skolbarn fick ledigt för att kunna följa spektaklet på plats.

Följde tävlingen med flygplan

De miljontals amerikaner som inte hade möjlighet att ta sig till flodkanten hölls underrättade via radiosändningar. Ett tiotal flygplan följde de två kombattanterna från luften, var av ett av dem sände direkt och rapporterade minut för minut om händelseförloppet.

I New York trängdes tiotusentals människor på Riverside Drive för att se målgången vid Columbia Yacht Club. Inte heller denna gång stod slumpen på hans gästlista.

Lika väl förberedd som alltid startade han därför med två båtar från Albany. Själv körde han Baby Gar V och brodern George rattade Baby Gar IV. Två identiska 33-fots »stock boats« (standardbåtar direkt ur serietillverkningen).

Han slog expresståget med 21 minuter, men nöjde sig inte med det. Han bestämde sig för att fortsätta till Detroit på Hudson River, genom New York State Barge Canal och över Lake Erie. En totalsträcka på 2,200 miles som avklarades på 84 timmar.

Gar Wood var återigen förstasidesstoff.

Men inte för sista gången. Silverräven fortsatte skörda framgångar som racerförare, rekordsättare, industriman och som världen första Jet-Setare.

Gar Wood hade genom att spöa expresståget än en gång visat pålitligheten hos sina konstruktioner. Uppståndelsen var enorm och artiklarna fyllde hela tidningar och Gar var förstasidesstoff i flera dagar både före och efter racet.

Bättre marknadsföring kan man inte tänka sig. Försäljningen hos Gar Wood Boats sköt i höjden.

Försvarar de åtråvärda trofén

Senare samma år försvarar Gar Wood återigen The Harmsworth Trophy genom att vinna på Detroit River med Miss America V. Sen blir det ett sabbatsår igen. Nästa Race kördes 1928, en tävling som så när hade fått hållas utan titelförsvararen Gar Wood.

I augusti, bara två veckor före start totalhavererar hans Miss America VI på River St. Clair. Orlin Johnson skadas alvarligt men återhämtar sig mirakulöst. Gar klarar sig oskadd.

Gar Wood med sina två teddybjörnar – som fick tydliga instruktioner att bärgas. Därefter fick de flytvästar båda två. (Foto: Garwood.com)

Den gode Mr Wood fick tidigt i sin karriär två små maskotar av sin fru Murlen. Det var två teddybjörnar som döptes till Bruin och Teddy. Gar var övertygad om deras lyckobringande kraft då han vann allt han ställde upp i.

Surrade på rattstången blev de hans trogna följeslagare. Vid krashen på River St. Clair var det enligt Gar de två nallarna som räddat hans och Orlins liv.

Bärgar båten och teddybjörnarna

Med bara 14 dagar kvar till tävlingsdagen bärgar han motorn från 30 meters djup. Dykarna fick dessutom skarpa direktiv att även bärga rattsången på vilken Bruin och Teddy satt surrade. Efter den händelsen lät Murlen sy två små flytvästar till dem.

Tillsammans med sina bästa båtsnickare lyckas Gar sedan rita och bygga en ny på två veckor. Så, inför starten av 1928 års Harmsworth Trophy i september, var Gar åter på plats. Nu i sin Miss Amerika VII.

Han vinner på Detroit River med en genomsnittsfart av 51,5 knop. Inte helt imponerande med tanke på att han redan 1920 i sitt första race för trofén höll en genomsnittlig fart av 53,3 knop.

Snittfart 66 knop

Till 1929 års upplaga är det annat ljud i skällan. Gar försvarar åter titeln, nu med Miss America VIII. Genomsnittsfarten har nu sprungit upp mot 66 knop.

Nu börjar även de internationella aktörerna så smått ledsna på den oslagbara »Silverräven från Algonac«.

Hett eftertraktad och dröm för den klassiska båtpubliken. En fint renoverad 28-fots Tripple cockpit.

När Gar så plockar hem segern i 1930 års Harmsworth Trophy i sin Miss America IX, har engelsmännen bestämt sig för att bryta segersviten. Nu skulle trofén hem till England igen.

Engelsmännen värvar en legendar

Man värvar den legendariske racingföraren Kaye Don som gjort sig ett stort namn inom motorcykel- och bilracing med ett flertal hastighetsrekord bakom sig. Det var nu kungen på asfalt mot kungen på vattnet.

Engelsmännen kom till 1931 års race på Detroit River med sin Miss England II, försedd med dubbla Rolls-Royce R-type V12 flygplansmotorer på 1 800 hästkrafter var.

Gar Wood ställde upp med fjolårets vinnarbåt Miss America IX, med vilken han tidigare samma år blev den förste att passera 100 mph. Med en toppfart av 102,256 mph (89 knop) var han den snabbaste mannen på vatten.

Kaye Don och det engelska teamet lät för spänningens skull meddela att man var uppe och nosade på den farten med sin Miss England II. Detta tog Gar med ro.

Över en miljon åskådare

Polisen gjorde en uppskattning att minst en miljon fans kantade Detroit River dagen för racet. Kaye Don fick en bättre start och Gar som inte lyckades ta sig över Miss England II’s svall hamnade i kölvattnet på engelsmannen.

Kaye Don vann det första heatet och hemmapubliken var chockad. Gar Wood hade fram till nu tyckts vara oslagbar.

Inför det andra heatet fick Gar problem. Båten hade fått ta mycket stryk och en bränsletank hade sprungit läck. Han bad om en 45 minuters fördröjning av starten. Kaye Don avslog begäran.

Startade ändå

Gar fyllde upp tanken och med en överhängande explosionsrisk ställde han upp till start. När de båda kom farande uppför floden var det nu en kamp man-mot-man.

Miss America IX var bara halvmetern före Miss England II när de två sida vid sida med fullt öppna spjäll passerade startlinjen utanför Detroit Yacht Club.

De visste båda två att båtarna var lika snabba, och att förste man till rundningsbojen troligen skulle vinna. Förutsatt att båten höll ihop. Wood var först att runda bojen med Don tätt bakom.

På nästa raksträcka slog Miss England II runt och sjönk. Gar Wood trodde därmed att segern var klar, men båda ekipagen hade tjuvstartat och diskvalificerades.

Vann trots tjyvstart

George Wood, Gars bror som rattade fjolårets vinnarbåt Miss America VIII fullföljde tävlingen och vann. Engelsmännen fick återigen återvända hem utan sin trofé.

Larry LeDuc, en av dåtidens mest aktade skribenter inom båtracingen, dubbade Gar Wood till »The Grey Fox of Algonac« för sitt – som det syntes – sätt att lura Kaye Don att tjuvstarta.

Ett smeknamn som följde Gar genom resten av livet. Trots att han vid upprepade tillfällen urskuldade sig denna anklagelse.

Spektakulära Miss America X

Av de båtar Gar tävlade var Miss America X den mest spektakulära och kom att bli den sista. Den 38 fot långa skapelsen med sina fyra (ja, du läste rätt- fyra stycken) tolvcylinders Packard-motorer på 1 800 hästar vardera, hade inga problem att hålla kvar Harmsworth-trofén i USA, trots engelsmännens storsatsning med Miss England III.

Vilket roder. Placerad i sittbrunnen bakom de fyra enorma motorerna som gjorde att man kom upp i smått fantastiska 108 knop. Vi kan misstänka att det även behövdes ordentliga hörselskydd när förgasarna hade öppna spjäll. (Foto: Garwood.com)

Den 18 juli 1932 satte Kaye Don nytt hastighetsrekord med 119,81 mph på Loch Lomond. Gar Wood svarade med att plocka upp Miss America X i 124,15 mph (108 knop). En fart som än idag, 78 år senare är respektabel för Gold Cup.

Världens framgångsrikaste i båtracing

1933 körde Gar Wood sitt sista race. Med Miss America X försvarade han åter titeln.Han pensionerade sig från tävlandet som en rik och nöjd man. Målet att bli världens snabbaste och framgångsrikaste båtracingförare var uppnått.

Gar Wood Boats tog genom sin ägare som främste reklampelare en plats bland USA’s främsta båttillverkare. Produktionsvolymen 1934 var 142 båtar mellan 18 och 33 fot.

Två år senare är man uppe i 183 tillverkade båtar. Logan Wood, Gars lojale bror som med järnhand drivit Gar Wood Industries, avlider 1938. Detta påverkar såväl företaget som Gar personligen mycket hårt.

Broderns bortgång slog hårt mot bolaget

Företaget som fram till dess varit majoritetsägt av Gar, med 780 000 av de 800 000 aktierna, genomgår nu en stor förändring. Främst genom att han 1939 säljer 320 000 av sina aktieandelar.

Beundrande blickar på en totalrenoverad Baby Gar 28-fot från 1929.

Med Logan – som skött företaget tre årtionden – under jord, blir inget sig likt. Det var genom Logans idoga arbete för företaget som Gar kunde ägna sig åt det han tyckte var roligast, båttillverkningen och racingen.

Gar, hade tänkt dra sig tillbaka 1941, men världen står i krig och mobiliseringen pågår i USA. Detta blir sista året innan USA dras in i andra världskriget. Man bygger då 147 båtar, varav 27 är av den populära 19 fots Deluxe Runabout.

Även om de sålde flest mindre runabouts så blev det en och annan större skapelse. Som exempelvis 50-fotaren Gar Jr II Flyer.

Pearl Harbour

Den 7 december 1941 bombar Japanerna Pearl Harbor och USA går med i kriget. Våren 1942 står sju båtar klara på fabriksgolvet i Marysville, Michigan.

Gar beslutar sig för att stoppa produktionen av sina båtar. De sju båtarna färdigställs och körs ut till olika återförsäljare. Med fabriken tom och startklar går han till US Navy och meddelar att han nu står till deras förfogande.

Resultatet blir att Gar Wood Boats under de kommande tre åren fram tills karateklantarna från öst lägger sig på rygg den 2 september 1945, helt ägnar sig åt tillverkning av båtar för den US Navy. Inte mindre än 188 båtar mellan 33 och 46 fot byggdes för den amerikanska marinen.

Återupptar civil produktion

Efter kriget återupptog man produktionen av civila båtar. Från februari 1946 till april 1947 byggde man 900 Gar Woods. Det var fem gånger produktionsvolymen 1941.

Troligtvis ca 500 Gar Wood båtar kvar

Därefter slog man igen dörrarna och tillverkningen lades ner. Man estimerar att cirka 3,300 båtar tillverkades mellan 1922 och 1947. Av dessa tror att cirka 500 finns kvar idag, världen över.

Gar Wood dog 90 år gammal i Miami 1971, bara några dagar innan ett stort högtidlighållande till hans ära för att fira 50-årsjubileet av hans första seger av The Harmsworth Trophy.

I dödsrunan som publicerades i Detroit News stod att läsa:

Om Mr Garfield A Wood under sina glansdagar sagt att han skulle flyga till månen, hade folk trott honom.

Inspirerats av Gar Woods båtar och funderar på att investera? På AB Sjöexpress är dessa tre till salu just nu:

Gar Wood 18 fot 1937 – Knock on Wood

18-fotaren Knock on Wood är till salu hos AB Sjöexpress sam tagit hand om henne i 10 år. Under året har man kostat på henne en helt ny skinninredning i korrekt originalstuk och färg. (Foto: Anders Vaerneus)

Gar Wood 22 fot 1937 – Grey

22-fotaren “Gray” är den största av de tre Gar Woods som vi nu har til salu. En magnifik racer, importerad och utställd på båtmässan i Stockholm 1937 och då köpt av den svenska importören av marinmotorn Gray, som också blev namnet på båten. Sju personer sitter bekvämt i de tre brunnarna och den stora Crusader V8:an ger fartresurser på runt 40 knop på topp. (Foto: AB Sjöexpress)

Gar Wood 19 fot 1937 – Tiki-too

19-fotaren Tiki-Too erbjuds nu till salu för första gången på 25 år. En av de Gar Woods som beställdes på båtmässan 1937 och som levererades till Stockholm lagom till sommaren samma år. Båten var ursprungligen bestyckad med en Gray Marine 6:a på 155 hk vilket gar en toppfart på hela 38 knop. (Foto: AB Sjöexpress)

Fler inspirerande artiklar om klassiska båtar:

Ray Hunt – mannen bakom alla klassiker. Dagens PS

Tiedemannkryssare – havets vackraste linjer. Dagens PS

Göteborgsyachten Silva – från vrak till drömbåt. Dagens PS

Solö Ruff – Tidlös svensk klassiker. Dagens PS