Filmdirektörens alla designklassiker

Agentur för ikoniska Gar Wood

Som ess i leken hade företaget också fått agenturen av det amerikanska tillverkaren av runabouts Gar Wood som med sina Baby Gars gjort stor succé i Amerika.

Henning hade tidigare tittat mycket på de amerikanska linjerna och fallit för deras flärdfulla charm. Så till säsongen 1930 lät han till varvet köpa in en 28 fots Baby Gar modell 40 med en 212-hästars Scripps under luckorna.

Skulle du ha det allra senaste från USA i slutet på 1920-talet, då skulle du åka limousine på sjön. (Foto: ur Yachting)

AB Båtutställningen hade inte fått båten såld under säsongen 1929 och annonserade nu ut den ”billigt” i Dagens Nyheters båtannonser.

Kopierade friskt

Båten togs in i Sjöexpress båthall till Fagerman och båtbyggarnas granskande blickar. Måtten mallades av och en ny svensk ritning skapades.

När alla data och mått var noterade och dokumenterade, gjöts även kopior på några av beslagen innan båten såldes vidare till Hennings gamle vän, SF-direktören Olof Andersson, som gav henne namnet Ebio efter familjemedlemmarnas initialer.

Ytterligare två kopior

Av ritningarna byggde Henning två kopior till säsongen 1931. Den ena byggdes öppen och såldes till byggnadsingenjören Max Gumpel, som gav båten namnet Lena.

Byggmästaren Max Gumpel köpte en av Sjöexpress Gar Wood-kopior och döpte den till Lena II. (Foto: Sjöexpress arkiv)

Den andra, som var täckt med en vacker pegamoid-klädd kupé, sålde Henning till den mångårige kunden Anders Brask.

En av Sjöexpress kopior kläddes med limousin-topp. Mycket snyggare än så gick inte att åka 1930. (Foto: Sjöexpress arkiv)

Båtarna väckte stor uppmärksamhet ibland annat den stora inombordsracertävling som KMK arrangerade 1931 där Gumpels Lena var framgångsrik deltagare med sin stora Kermath Sea-Wolf som potent kraftkälla.

Kändisen som köpt originalet

Olof Andersson

Köparen av original-Baby Gar-båten, Olof Anderssson, var ingalunda en doldis i Stockholms näringsliv.

Född och uppvuxen i skånska Lövestad, kom han till Stockholm 1906 och fick plats som kontorschef på det snabbt växande verkstadsföretaget AB Atlas med stora fabriker och verkstäder i nuvarande Vasastaden i Stockholm.

Under Anderssons tid i bolaget, växte det kraftigt, och 1917 beslutades att bolaget skulle fusioneras med motortillverkaren AB Diesels motorer i Nacka och företaget fick nu namnet AB Atlas Diesel.

Fusionen var logisk då båda bolagen fanns inom Wallenbergs-sfären, och tiden under första världskriget kom att fresta på industrins organisation.

Värvades av Kreuger

1922 var emellertid Olofs tid i den tunga industrin slut då han blev värvad av Ivar Kreuger till Svensk Filmindustri som ekonomichef.

Kreuger hade genom sitt fastighetsbolag AB Hufvudstaden köpt in sig i Svensk Filmindustri och satte nu Andersson som sin man i ledningen.

SF hade under den dåvarande VD´n Gunnar Magnuson expanderat kraftigt men inte helt hängt med i den tekniska filmutvecklingen.

Kreugers krav på verksamheten hårdnade över åren och 1928 fick  Andersson ta över VD-posten för ett mycket ekonomiskt slitet bolag med order om att få det på fötter igen.

Skärgårdsintresse

Året innan, 1927, hade Olofs stora skärgårdsintresse resulterat i köpet av en stor tomt på Storön i Stockholms mellanskärgård.

Här skulle hans framtida skärgårdsidyll byggas och som start uppfördes en mindre fiskarstuga på tomten.

Planerna på ett eget skärgårdställe hade redan pågått några år i den Anderssonska familjen vilket hade föranlett en beställning på en 10 meters halvsalongsbåt hos Henning Forslund redan 1926.

Familjen Andersson ombord på den Sjöexpress-byggda halvsalongsbåten Ebo från 1926. Båten finns idag kvar med namnet Cheerio. (Foto: Sjöexpress arkiv)

10-meters Forslundare

Båten levererades till Kungliga Motorbåt Klubbens brygga på Djurgården och hade lämpligt döpts till EBO, efter familjens initialer Ellen, Björn och Olof. Med en 60 hästars Wisconsin bensinmotor kunde nu skärgården befaras på egen köl.

När Olof Andersson skulle koppla av på riktigt, så fiskade han. Året om och gärna i trakterna kring Storö där han ägde stora fiskevatten. (Foto: Sjöexpress arkiv)

Såsom ekonom blev Olofs ställning som VD för det ytterst konstnärliga SF, dans på slak lina. Kraven från ägarleden att skapa god ekonomi och stabilitet i bolaget, passade emellertid honom utmärkt.

Självklart ska en bra film bära sig själv

Hans motto, som blev oerhört ifrågasatt från den konstnärliga delen av bolaget, var att en bra film var en film som minst spelade in de kostnader som produktionen hade dragit på sig.

Ebo användes flitigt både som pendlarbåt och för vardagsutflykter. Här är resegrammofonen med och står på luckan ned till den trånga akterruffen. (Foto: Sjöexpress arkiv)

Timingen var dessutom optimal. Den tidigare stumfilmen hade nu fått ljud och att gå på bio hade blivit det nya folknöjet.

Det var relativt billigt och dessutom trendigt att gå på biograf. Inte ens de tunga åren kring Kreugerkraschen skakade SF, då lättsam och billig underhållning blev eftertraktat som motvikt till den annars tunga vardagen.

Båtflottan utökades

Anderssons framgångsrika arbete i SF måste också ökat på hans ekonomiska kapacitet. Till säsongen 1930 kompletterades den Anderssonska båtflottan med den amerikanska 28’ Baby Gar-racern, som fick namnet EBIO, då dottern Ilse kommit till världen 1928 och nu kunde komplettera båtnamnet med ett ”I”.

Racern var hypermodern i läckraste mahogny och en svartklädd pegamoid-topp som var perfekt för familjens pendling mellan staden och Storön.

Vackra Baby Gar-racern Ebio på plats vid bryggan på Storö. Olof är på väg ned i coupén medan fru Ellen sitter avslappnat på taket. (Foto: Sjöexpress arkiv)

En 6-cylindrig motor på 9 liter (!)

För kraften under luckorna stod den majestätiska Scripps 202:an, en sexa på nio liters cylindervolym och hela 212 hästkrafter som gav 35 knop på toppfart.

1931 påbörjades också byggnationen av ett större hus på Storön och till säsongen 1932 bedömdes det onödigt med två så pass stora båtar som EBO och EBIO, varför EBO såldes till överingenjören Elov Englesson i Kristinehamn, och döptes om till Cheerio.

Ebio blev pendlarbåten

EBIO blev nu familjen Anderssons daily driver och fick under årens varma månader dagligen agera pendlarbåt från skärgården in till KMKs brygga vid Djurgårdsbron.

Vintertid lades hon upp i det stora båthus som byggts på tomten där båtarna togs upp långsides på räls.

I takt med att familjen trivdes allt bättre på Storön, tillbringades allt mer tid i skärgården och ett behov av en enklare båt än EBIO föddes.

En enklare båt

En båt som lättare kunde tas ut för fisketurer och dagsutflykter i närområdet. Olof hade nämnt behovet för Sjöexpress ägare Henning Forslund, och en dag ringde telefonen till Anderssons våning på Strandvägen.

Efter en tvist mellan JP Åhlén och Henning Forslund fick Olof Andersson överta kontraktet på den öppna fiskebåten. Här nylevererad till bryggan på Storö. (Foto: Sjöexpress arkiv)

Henning meddelande att han hade en passande båt för omedelbar leverans, då beställaren JP Åhlén hade hoppat av beställningen efter en dispyt med Forslund.

Båten passade Storön perfekt och snart låg också den vid den stora stenkistebyggda bryggan på ön. EBIO hade dock fått slita hårt under åren och hade börjat läcka och varvet hade svårt för att få henne tät.

En ny Coupéracer

En ny båt diskuterades med Forslund och till säsongen 1938 kunde den 9,5 meter stora coupéracern EBIO (II) sjösättas vid varvets slip.

När den åtta år gamla Ebio hade tjänat ut, beställde Olof Andersson en ny större coupé av Henning Forslund. Här ligger hon ny och sjösättningsklar på Sjöexpress slip på Lidingö. (Foto: Sjöexpress arkiv)

Motorn hade den fått ärva från sin föregångare och nu kunde åter pendlarbåtlivet genomföras utan oro för bekymmer eller oväntade incidenter.

Liten Chris Craft som lekkamrat

1938 hade också sonen Björn hunnit bli 19 år och var allt mer intresserad av livet i skärgården. Den nya EBIO ansågs för stor och dyrbar för att agera lekbåt för Björn med kamrater varför en mindre 17-fots Chris Craft inköptes från Firma Båttjänst på Norr Mälarstrand.

Olofs son Björn bakom ratten i den 17 fot långa Chris Craften Måsa, som köptes 1938. (Foto: Sjöexpress arkiv)

Istället för den vanliga 60-hästars Chris Craft B-motorn, beställdes Måsa, som båten döptes till, med det största motoralternativet, en rak-sexa på 95 hästkrafter.

Slutade på SF

1942 avgick slutligen Olof Andersson som VD i Svensk Filmindustri efter 14 år på posten. Balansgången inom filmens värld hade varit svår under 1930-talets andra halva och in på 1940-talets världskrigsår.

Att åka limousine på sjön – kan det bli mer classy? Jodå, addera en cigarr i mungipan av bästa märke och en nedvevad sidoruta – då är du på den absoluta toppen. Olof Andersson visste vad han gjorde. (Foto: Sjöexpress arkiv)

Den tyska Nazistregimen hade tidigt förstått filmens kraft som politisk budskapsbärare till folket och hade genom bildandet av Internationella Filmkammaren (IFK) 1935, samlat Europas filmbolag under en gemensam mantel för att stärka den europeiska filmindustrin ekonomiskt och mota det allt starkare Hollywood.

Även den svenska filmindustrin slöt upp inom IFK och Olof Andersson valdes till en av organisationens tre vicepresidenter. Till en början verkade IFK efter det syfte de hade bildats för, men snart så hårdnade det tyska tonfallet inom organisationen.

Allt svårare skapa nazi-kritiska filmer

Att fritt skapa film blev nu allt svårare och IFKs tyska inflytande på medlemsländernas produktion blev allt mer kontrollerande.

Filmer med anti-nazistiskt innehåll refuserades och censurerades till förmån för annat mer tyskvänligt innehåll.

När så krigsvindarna till slut vände efter slaget vid Stalingrad, kände både SFs ägare och Olof Andersson själv, att nya krafter nu behövdes inom företaget för att leda det vidare in i den framtid som inte verkade bli styrd av tyska förutsättningar.

Måsa lämnades i inbyte

I mitten på 1950-talet var Måsa redan en sliten båt. Sonen Björn kontaktade Owe Forslund och beställde en ny 5,8-meters Essbåt för leverans till sommaren 1956.

Affären gjordes upp genom att Owe skulle byta in Måsa, ta dennes beslag och motor och montera dessa på den nya båten.

Så blev det, och till säsongen var den en ny Chris-Craft-bestyckad Essbåt som kom att förgylla Storöns brygga.

Essbåten Bine kom att bli den sista träbåten som levererades till familjen Andersson/Bjersner. Därefter blev det Chris Craft XK18 i vinrött som gällde. (Foto: Sjöexpress arkiv)

1958 avlider så Olof Andersson. En stor man går ur tiden och begravs i Oscarskyrkan. Storön stannar dock kvar i familjen och är så än idag.

Hamnen på Storö var nästan alltid full av båtar. Till vänster Fiskebåten, därefter Bine och en gästande segelbåt. (Foto: Sjöexpress arkiv)

Nästan alla har överlevt sina ägare

Bine säljs så småningom till förmån för en vinröd Chris Craft XK19. Fiskebåten finns fortfarande kvar på ön och gör god tjänst i ett mycket fint originalskick.

Gamla EBO flyter numera på Bolmens vatten i Småland och efterföljaren EBIO (I) genomgår en omfattande totalrenovering efter att ha hittats i mitten på 1990-talet, ombyggd till en ordinär dubbelruffad cabinbåt.

Men var EBIO (II) sedan tog vägen, är ett mysterium . Hon försvann från Storön efter Olofs bortgång och var då i ett mycket gott skick.

Vet du något om denna försvunna raritet, ja då får du mycket gärna höra av dig till redaktionen.