Entreprenören Erik Åkerlund och hans magnifika yachter

Vi har tidigare skrivit om hans försvunna lustjakt Stella Marina som vid sin tid var den största privata yachten i Europa. Nu får vi en inblick i Erik Åkerlunds personliga historia och den mytomspunna Princess Svanevit.

Håll till godo med historien om en av Sveriges stora entreprenörer och en god portion näringslivshistoria.

Alla vägar bar till Stockholm

På det hela taget kan man säga att alla inhemska vägar bär till Stockholm. Inte minst för dem som söker framgång – eller redan fått smaka på frukterna och ska ta de sista kliven upp på toppen. Undantagen bara bekräftar regeln: det är i Stockholm möjligheterna öppnar sig, det är där man växer och gör sig ett namn.

Erik Åkerlund började med två tomma händer efter en konkurs till att beställa Sveriges exklusivaste lustjakt. En entreprenörsresa utan dess like – hur gick det till? (Foto: Sjöhistoriska Museet)

En som, sent omsider, kom till huvudstaden och gjorde just det var Erik Åkerlund. Året var 1914, han var 37 år och mitt i en livsresa som bara pekade uppåt. Uppvuxen i Ockelbo hade han via lite krokvägar hamnat i Göteborg, sedan han några år in på det nya seklet lyckligen slagit sig ihop med en viss J.P. Åhlén.

Detta blev början på Åhlén & Åkerlunds Förlag, som under 1910- och 20-talet fick en allt starkare ställning i den svenska förlagsbranschen. Det var framgångarna i Stockholm som gjorde Erik Åkerlund till en förmögen man.

En ansenlig förmögenhet lades på båtar

Och han använde sig av slantarna; en försvarlig del av dem spenderades på båtar – många båtar, såväl vind- som motordrivna. Hans sista, största och mest omtalade segelbåt skulle under århundradets gång få mytisk karaktär.

Åhlén & Åkerlunds Förlag hade just sålts till Bonniers när Erik Åkerlund, väl stadd vid kassa, lät bygga världens mäktigaste 12-meters R-yacht. Hon var, kan man säga, hans bidrag till festligheterna när KSSS firade sitt 100-årsjubileum 1930.

Överglänste allt annat

Hennes namn var Princess Svanevit. Kanske hade ”drottning” varit mer passande i den kungliga hierarkin; Åkerlunds nya segelyacht överglänste alla andra. Hon var ett slags fullbordan, med en värdighet som knappast kunde överträffas.

En mer storslagen tribut till svensk segling än en splitter ny, svenskbyggd R-12:a kunde ”yachtmannen” Erik Åkerlund inte erbjuda KSSS inför jubileet 1930. Och – i seglingssammanhang – knappast heller ett större äreminne över sig själv. (Foto: Sjöhistoriska Museet)

Två tomma händer

Bakom detta storartade projekt stod alltså en person som bara drygt tjugo år tidigare hade startat med två tomma händer. Erik Åkerlund föddes i Ockelbo 1877, äldst i en syskonskara på elva varav fem dog tidigt. Eriks avhållna mor Emma gick bort 1917.

Samma år valde fadern Per-Olof Åkerlund att slå ihop sitt företag i Gävle, Svenska Skolmateriel AB, med Skriv & Ritboks AB i Arlöv (Skrivrit), varvid han flyttade ner till Stockholm.

Revansch en drivkraft

Erik Åkerlunds egen karriär som affärsman inleddes med en cykelaffär i Sollefteå, vilket efter ett par år slutade med konkurs. Säkert en smärtsam erfarenhet för en ynglings självuppfattning, men nog också fröet till revanschlust.

Erik Åkerlund var i 25-årsåldern och världen låg fortfarande vidöppen. Frågan var bara inom vilket affärsområde – från cyklar till vadå?

Ett nytt oskrivet sekel – oändliga möjligheter

Han befann sig i en brytningstid, med dess oändliga möjligheter. Industrialismens genombrott under 1800-talets andra hälft, miljonutvandringen till Amerika, det politiska uppvaknandet, ett nytt och oskrivet sekel – nya vindar blåste, med en ökad medvetenhet om samhället och världen. Nya behov – och nya områden där lyckan kunde prövas.

Ett av många tecken i tiden var J.P. Åhléns postorderverksamhet i Insjön. Lanthandlarna i all ära, men katalogerna från Åhlén & Holm och andra i branschen öppnade ögonen för folk i landsorten – det fanns så mycket mer att beställa och få levererat via posten.

En framgångsrik duo: J.P. Åhlén t v och Erik Åkerlund som startade med postorderverksamhet som senare blev tidningsproduktion. (Foto: Kjell Åkerlund)

Postorder var en vinnare, och det var denne Åhlén som snart skulle utgöra ena halvan i duon Åhlén & Åkerlund.

Postorderbranschen i kraftig tillväxt

Det slumpade det sig så att unge Erik Åkerlund hade fått anställning som säljare på Gransholms Finpappersbruk i Gemla i företagsamma Småland.

“När farfar jobbade på Gransholms åkte han land och rike runt och sålde papper. En av kunderna var J.P. Åhlén och hans postorderföretag i Insjön”, berättar Kjell Åkerlund, barnbarn till Erik Åkerlund och bosatt i Saltsjö-Boo utanför Stockholm.

Grunden var i själva verket beredd; J.P. Åhlén och Erik Åkerlund hade lärt känna varandra redan under sin militärtjänstgöring. De var samma entreprenörandas barn, och nu sågs de igen ute i affärslivet. Det kunde förmodligen bara sluta på ett sätt, tror Kjell Åkerlund:

“Farfar var regelbundet i Insjön och då satt väl han och J.P. på Åhléns groggveranda och pratade om allt möjligt.”

Inte minst kom resonemangen in på affärer, vad annars med två unga män av den kalibern? Det finpapper som Åhlén köpte från Gransholm användes till en allt digrare postorderkatalog som varje år gick ut i tiotusentals exemplar.

Läge för Julstämning

Åhlén ville ha fler säljbara artiklar, och Åkerlund hade idéer. För ett av uppslagen stod en dansk jultidning som förebild, och för ändamålet bildade de nyblivna kumpanerna nu Julstämnings Förlag i Göteborg. Satsningen var på kornet; redan första numret av Julstämning blev en hejdundrande succé.

Julstämning var ingen dussinvara, den gjordes med stor omsorg, berättar Kjell Åkerlund:

“Det fanns en idé om att göra något som vände sig till den breda allmänheten. Men man hade höga ambitioner, anlitade kända svenska konstnärer och författare, använde fint papper och bra tryckare. Julstämning var en högklassig produkt.”

Kungafamiljen en fullträff

En plansch i fyrfärg som visade kungafamiljen blev nästa fullträff. Folk ute i landet hade liten eller ingen aning om hur huvudstadens kungliga högheter såg ut. Även om republikanska tongångar börjat göra sig hörda var de ännu bara – liksom alltjämt – fåfänga viskningar i bruset.

En plansch på kungafamiljen blev en storsäljare för det nystartade Åhlén och Åkerlund. Här ett exempel på Kung Oscar II med familj.

Vördnaden för kungahuset var solid, och planscherna såldes i tiotusental, spridda till både slott och koja över hela riket.

Stadig expansion

Resten är historia. Samarbetet mellan J.P. Åhlén och Erik Åkerlund skulle snart ge svenska folket mer att läsa än.

Lilla Katekesen och annat att titta på än bilderna i Dorés bibel.

“Efter Julstämning, kungaplanschen och sagoboken Bland Tomtar och Troll blev det bokutgivning av enklare slag, ungefär som dagens pocketböcker. Det fanns ju inte särskilt mycket att läsa på den tiden”, säger Kjell Åkerlund.

Konstnären John Bauers illustrationer blev en viktig del bakom försäljningssuccén Bland Tomtar och Troll för Åhlén & Åkerlund.(Foto: WikiCommons)

Så skapades Åhlen och Åkerlund Förlag

Med en stadigt expanderande verksamhet blev bolagets jul-anknutna namn alltför snävt, och redan efter ett par år bytte Julstämnings Förlag namn till Åhlén & Åkerlunds Förlag.

Ett viktigt steg togs när journalisten Sigge Strömberg, hemkommen efter en tids vistelse i USA, lanserade nya idéer om veckotidningar. Hans kontakter med Erik Åkerlund resulterade i titlar som Veckojournalen och Allt för Alla. Den förra skulle bli en av förlagets storsäljare under mer än ett halvt sekel.

Tidningen Husmodern köptes till Åhlén & Åkerlunds Förlag 1919, även den en vinnare med utgivning ända till fram 1988 (och med en upplaga på nästan 300 000 ex så sent som 1970; samtidigt som -68 års röda studentrevolt pågick som värst nådde således Å&Å:s anrika Husmodern sin största popularitet i det svenska folkhemmet!).

Finansierade starten till Tetra Pak

Som den entreprenör han var så gjorde han förutom förlagsverksamheten både fastighetsaffärer och finansierade spännande projekt. Efter försäljningen av Åhlen & Åkerlund till Bonniers så startade han tillsammans med Ruben Rausing förpackningsbolaget Åkerlund och Rausing.

Bolaget som blev starten för det globala miljardbolaget Tetra Pak. Erik Åkerlund stod för finansieringen och Rausing för kunnandet. Under 30-talet ägde Åkerlund dessutom både både Aftonbladet och Stockholms-Tidningen.

Båtliv och natur lockade

Strax före flytten till Göteborg hade Erik Åkerlund gift sig med Maria (Maja) Sjöberg. Tillsammans fick de barnen Rune, Olle, Erik (Totte) och Britt-Marie (Bissbi). Familjen ägnade möjligen en del av västkustsomrarna åt båtliv, men det var efter flytten till Stockholm 1914 som intresset blommade ut på allvar för Erik Åkerlunds del.

Även om doften av salt hav inte gjorde sig lika påmind på ostkusten var huvudstadens båt- och skärgårdsliv landets mest livaktiga. Den prägeln passade i hög grad naturmänniskan Erik Åkerlund.

Waxholmsbåtarnas ångvisslor genljöd mitt inne i stan, ett varsel om fjärdar, holmar och gatt ända ut till den fria horisonten tiotals sjömil i öster. I Stockholms vindlande stora och väl skyddade innerskärgård låg grosshandlarvillorna tätt.

Friheten och den ödsliga arkipelagen lockade

Kända författare och konstnärer sökte sig ut till de ödsliga arkipelagerna i havsbandet. Varje vår pryddes Stockholms torg av lottbåtar, och redan före sekelskiftet hade många av de stora segelsällskapen bildats.

I ett av dem var HM Konungen högste beskyddare; KSSS var på god väg mot sina första hundra år, anrikt och högtidligt, åtminstone fram till den sena kvällens leklynne mellan skål och vägg.

Synliga tecken på framgång

Segling i denna högre sfär var mycket ett socialt fenomen. Pampiga hus och fina båtar var, då som nu, de synliga tecknen på framgång. Medlemskap i en kunglig klubb likaså.

Även om båtlivet var ett lustfyllt sätt att ägna sin lediga tid, var det för Erik Åkerlund – och andra i hans situation med nyvunnen rikedom – också ett sätt att nå social acceptans i stadens övre skikt.

Säkert fanns snipnästa KSSS-medlemmar som med namn och anor rynkade på näsan åt klubbens uppkomlingar. Men lika säkert finns många bevis på motsatsen; en genuin känsla av broderskap präglade båtlivet, oavsett härkomst och inkomst.

För inflyttade entreprenören Åkerlund var eventuellt socialt motstånd på högre nivå något som han, liksom i affärsbranschen, övervann genom handling. Det låg i Erik Åkerlunds beslutsamma natur.

1922 köpte han den så kallade Bergshyddan på Dalarö och lät bygga om den till en magnifik sommarvilla – Villa Lyngsåsa.

Villa Åkerlund idag mest känd som del i USAs ambassad. En magnifik byggnad som Erik Åkerlund lät uppföra efter sin försäljning av förlagsverksamheten till Bonniers. Några år efter Erik Åkerlunds bortgång 1940 så köptes hela fastigheten av USA för att bli deras ambassadverksamhet. (Foto: Sigurd Gartmann, WikiCommons)

Tio år senare, sedan förlaget sålts till Bonniers, lät han uppföra exklusiva Villa Åkerlund i Diplomatstaden vid änden av Strandvägen.

Och så då båtarna…

Sveriges snabbaste båt omkörd – “sälj skiten!”

Under 1910- och 20-talet blev snabba motorbåtar en allt hetare attraktion, både publikt och för utövarna. Impulser från USA satte bokstavligen fart på den verksamheten, som passade Erik Åkerlunds kynne förträffligt.

Han ägde flera motorbåtar med namnet Sea-Song, och högsta möjliga fart prioriterades, enligt Kjell Åkerlund:

“Hans första Sea-Song var Sveriges snabbaste racerbåt… ända tills den gång då han blev omkörd av en Chris Craft. Det gillade han inte. Han åkte hem till KMK:s brygga vid Djurgårdsbron och sa till hamnkapten ”Sälj skiten!”.

Därpå köpte han en ännu snabbare Chris Craft, som blev Sea-Song II. Den tredje båten, Sea-Song III, var en större snabbgående motorbåt som senare ägdes av Sven Salén. Den håller i dag på att renoveras av veteranbåtsentusiasten Tomas Johnson på Älgö.

Välgörare för KSSS

Även om Erik Åkerlund var en late bloomer som seglare tog han igen det med frenesi; nya segelbåtar beställdes vart eller vartannat år, bland annat skärgårdskryssare och flera 6:or. Han gjorde sig snabbt ett namn i stockholmska seglarkretsar, inte minst inom KSSS; Erik Åkerlund blev med tiden en av klubbens stora välgörare.

Om detta vittnar inte minst hans insats vid KSSS 100-årsjubileum 1930, berättar sonsonen Kjell.

“Inför jubileet skänkte farfar paviljongen på Biskopsudden till KSSS, och han betalade den påkostade jubileumsboken.”

Han lät förlänga sin motorbåt Stella Marina från 22 till 28 meter för att fungera bättre som stabsfartyg vid seglingarna i Sandhamn. Och inte minst byggde farfar R-12:an Princess Svanevit. Syftet med henne var att locka utländska gäster med stora båtar till jubileumsregattan i Sandhamn.

Prestigefyllda R-båtar

Efter den internationella R-regelns tillkomst 1907 hade det tagit några år för konstruktörerna att hitta fast mark. Men när man väl bekantat sig med regeln kom de olika R-klasserna snart i ropet.

Och mer än så; de skulle med tiden komma att omges av en särskild aura. R-båtarna uppfyllde ett par grundläggande krav: de var renodlat vackra och de var utmärkta kryssbåtar. Blyfaktorn var extremt hög, och R-båten bar fulla segel i friska vindar.

Statusen som internationell kappseglingsregel par préférence gav dem också särskild exklusivitet. Dryga byggkostnader till följd av stora deplacement bidrog till den saken; R- klasserna var inte var mans egendom.

Van vid snabba seglare

Vid tiden för Princess Svanevit var Erik Åkerlund hemtam med R-båtar. För sitt nöje seglade han skärgårdskryssare – 55:an Maritana, 75:an Britt- Marie, 95:an Britt-Marie (II) – men på kappseglingsbanan gällde R-båtar för hela slanten.

Erik Åkerlund satt emellertid sällan själv till rors, utan lät andra, mer förfarna seglare sköta om den saken. I boken Nordens Båtar (Lindströms Bokförlag, 1939), omnämns Erik Åkerlund som ”den intresserade yachtmannen”, vilket nog är en träffande beskrivning; ett slags mecenat inom segelsporten.

Erik Åkerlund kom att äga hela fyra 6:or, tre av dem med välkända namnet Bissbi (dottern Britt-Maries smeknamn). Sexorna var hanterliga och gränslösa, världshav och kontinenter var inte hinder för tävlingar mellan seglare av olika nationer.

Tänk att hitta så många ikoniska seglare samtidigt på samma bild. Från Sandhamn vid 6.an BISSBI. Från vänster ses Martin Hindorff, Tore Holm, rorsmannen Sven Salén, Erik Åkerlund samt Olle Åkerlund. (Foto: Okänd fotograf/Sjöhistoriska Museet)

Vid OS i Los Angeles 1932 representerade Bissbi II Sverige. Hon var ritad och byggd av Tore Holm i Gamleby, och det var också han som styrde henne till ett OS-guld.

Ombord på Bissbi II lät Erik Åkerlund sonen Olle representera familjen som gast. Tre år i rad – 1929, 1930 och 1931 – hade Bissbi II också erövrat Entonnarpokalen, då med Sven Salén som rorsman.

Tribut till svensk segling

6:orna var R-klassernas livgivande pulsåder, men högst i rang stod de omsusade, mäktiga 12:orna. En mer storslagen tribut än en splitter ny, svenskbyggd R- 12:a kunde ”yachtmannen” Erik Åkerlund inte erbjuda KSSS inför jubileet 1930. Och – i seglingssammanhang – knappast heller ett större äreminne över sig själv.

Det var tunnsått med 12:or i Sverige vid den här tiden, och de som fanns var från R-regelns barndom. Beduin II, 12 S-1 (ägd av Oscar Botolsen, morfar till Jan Guillou) var från 1909. Ett par år senare byggdes William Fife-ritade Erna-Signe på Neglingevarvet; vid OS 1912 tog hon silver.

Yngst i den befintliga 12-meterstrion var Sibyllan från 1913. När Princess Svanevit kom till världen många år senare var de här båtarna inte längre konkurrenskraftiga. Ingen av dem skulle heller komma att mäta sina krafter mot prinsessan.

Att det inte fanns någon klass att tala om spelade ingen roll. Erik Åkerlunds nya 12:a skulle bli ett showcase för vad svensk segling förmådde, hela vägen från ritbord och varv till jubileumsseglingarna utanför Sandhamn och, senare, på the Solent i England.

Estlander och Plym

Även om Tore Holm hade ritat och byggt Erik Åkerlunds skärgårdskryssare och 6:or, var det Gustaf Estlander som fick det prestigefyllda uppdraget att rita Princess Svanevit.

Att Estlander var finlandssvensk sågs nog mer som merit än ett nationellt tillkortakommande – seglarbröderna i Nyländska Jaktklubben stod högt i gunst i KSSS-kretsar – och han var sedan flera år verksam i Stockholm.

För denne aktade konstruktör, född 1876, blev Princess Svanevit den sista stora insatsen; drabbad av sjukdom gick Estlander bort bara några månader efter hennes sjösättning.

Stockholms Båtbyggeri i Saltsjöbaden

Inte heller uppdraget att bygga Princess Svanevit gick till Tore Holm. Istället valdes Stockholms Båtbyggeri – ”Neglingevarvet” – som under ledning av August Plyms äldsta söner Carl och Bengt hade vidmakthållit det goda renommé som deras legendariske far (död 1924) byggt upp.

Kvalitetsmässigt kan varvet i Saltsjöbaden ha ansetts stå något högre än Holms i Gamleby, ytterligare en anledning var förmodligen närheten till Stockholm. Läget förenklade i hög grad kommunikationen mellan varvet och såväl konstruktör som beställare, viktigt vid bygget av en så exceptionell båt som Princess Svanevit.

Erik Åkerlund guidar Dagmar (“Dulli”) Salén vid rodret på Princess Svanevit. Vilket syns via den exklusivt utformade rorkulten i form av ett svanhuvud. (Foto: Okänd fotograf/Sjöhistoriska Museet)

Tuff tidplan

Dessutom fanns prinsessans speciella ”hovleverantörer” inne i huvudstaden, där det mesta av den exklusiva inredningen tillverkades. Kanske bidrog också tidspress och varvens leveransförmåga till valet av byggare; Princess Svanevit måste helt enkelt bli färdig till KSSS jubileumsregatta i Sandhamn i juli 1930, något annat var otänkbart.

Att Carl Plym i april 1930 – mitt under varvets vårstress – omkom vid en flygolycka utanför Dalarö måste ha vållat stor oro, förutom sorg.

Brodern Bengt Plym tog över och hanterade situationen. Inte minst gällde det slutförandet av Princess Svanevit, om än med bara några dagar till godo, enligt Kjell Åkerlund.

Även om Princess Svanevit hade ett högre syfte här i livet – att skänka glans åt jubilerande KSSS – var hon i högsta grad Erik Åkerlunds båt. Det som hörde seglingen till – skrov, däck, rigg, segel – överlät han förstås till experterna att utforma efter bästa förmåga.

Extremt exklusiv inredning

Men med inredningen var det en annan sak. Här kunde Åkerlund ha både synpunkter och krav, och med fria händer sparade han heller inte på krutet. Hans nya båt skulle få ett inre som inte stod hennes ståtliga yttre efter.

Princess Svanevit hittade till slut hem till Sverige och Stockholms Båtsnickeri igen efter att i flera år stått och förfallit i England.

Princess Svanevit hittade man på land på Hamble Marina i England. Utan kärlek, misskött och långt från hennes forna glans. Här lastas hon för transport till Sverige och Stockholms Båtsnickeri. (Foto: Stockholms Båtsnickeri)

Väl på plats blev Andreas Millde och Bobby Cyrus, som hittade Princess Svanevit, osäkra på vem som egentligen hade byggt hennes exklusiva inredning.

Enligt ett rykte var den gjord av NK:s möbelsnickare, vilket i så fall var gott nog; både herrskap och gentlemen vände sig dit för bästa kvalitet.

I England, under täckningens mörker och utrustade med ficklampor, hade man inte kunnat ägna sig åt fingranskning av prinsessans inre. Hemma i Fisksätra – där, bland mycket annat, hela inredningen ska tas ut och ses över – väntade en överraskning.

På undanskymda platser hittade man små mässingsskyltar – så oansenliga att de nästan verkade ha smugits dit – med ett obekant firmanamn: H. Wikström. Möbelsnickare, Stockholm.

Att meriterade hovleverantören Hjalmar Wikström anlitades för prinsessan Svanevit var alltså helt följdriktigt och typiskt för Erik Åkerlund. Och ute i Fisksätra, i ett annat århundrade, kunde Andreas Millde glädja sig åt sin upptäckt.

“Hela arbetet med inredningen är utsökt, absolut högsta klass. Väldigt tidigt förstod jag att det inte var gjort på ett vanligt båtvarv. De svängda luckorna med intarsior som har stått sig sedan 1930 är ett betyg i högsta nivå”, säger Andreas Millde.

Seglingshistorisk skattkammare

Ja, det mest iögonfallande i en redan påkostad inredning – och vintage Erik Åkerlund – är just de vackra intarsior som pryder skåp och dörrar i Princess Svanevit. De är gjorda av en annan av tidens stora inom sitt gebit, konstnären Ewald Dahlskog (1894-1950).

Fantastiska intarsior som pryder skåp och dörrar i Princess Svanevit. De är gjorda av en annan av tidens stora inom sitt gebit, konstnären Ewald Dahlskog. (Foto: Stockholms Båtsnickeri)

Allsidige Dahlskog målade, skulpterade, formgav glas och keramik. Men det mest bestående, åtminstone publikt, är hans utsökta intarsior. Offentligt kan de beskådas i Stockholms konserthus, på Chinateatern och i HSB:s entré på Fleminggatan.

Dahlskog engagerades även av kräsna storföretag, exempelvis till styrelserummet i Tändstickspalatset på Västra Trädgårdsgatan och i Ericssons anläggning vid Telefonplan.

För Erik Åkerlund, som redan hade anlitat Ewald Dahlskog för intarsiaarbeten till Villa Lyngsåsa, måste det ha tett sig naturligt att toppa all ståt kring den nya prinsessan med just Dahlskogs konst i trä; bara så kunde den sista exklusiva touchen på ett naturligt sätt inlemmas i segelbåtens funktionsinriktade inre.

Upplev Princess Svanevit inifrån

Klicka här och du kan röra dig inne i Princess Svanevits exklusiva inredning innan renoveringen

Därmed satte Åkerlund – med hjälp av Ewald Dahlskog – kronan på verket.

En prinsessa av högsta rang.

Den som nedstiger i Princess Svanevit möts av Dahlskogs intarsior redan i det lilla ”ante-rum” som ligger på babords- sidan i direkt anslutning till nedgångstrappan. Här, mitt emot skepparhytten, finns en soffa med ett litet bord, lagom för tre fyra personer.

Tanken måste ha varit att erbjuda en lättillgänglig plats som kunde användas utan att ta i anspråk själva salongen. På ritningen kallas den här avdelningen mycket riktigt för ”cozy corner”; här kunde man slå sig ner och pokulera under segling eller kanske after sail. Valfri klädsel.

Salongen ett snäpp föröver – på andra sidan ett skott med skjutdörr (med intarsia) – får på så sätt en högre dignitet; den finare avdelning som används för aftonens seriösa (nåja) långsittningar.

Så här ser den exklusiva inredningen ut innan renoveringen. Trots åratal av dåligt underhåll så var det i förvånansvärt gått skick. Något som visar med vilken kvalitet hon var byggd. (Foto: Stockholms Båtsnickeri)

Om detta nu var Åkerlunds – eller kanske Estlanders? – avsikt med cozy corner, så genomsyrades alltså även den tanken av det allmänna, skyhöga kvalitetstänkandet.

I den i ändarna U-formade skåpraden ovanför soffan pryds varje lucka av en intarsia, och det samlade intrycket blir överväldigande. Motiven, valda av Erik Åkerlund, har en mångtusenårig spännvidd.

Seglarbilder från hans egen tid blandas med historiska händelser och gestalter ur antikens mytologi: gudarna Apollon, med sin lyra, och Venus, stående i ett snäckskal; Leif Erikssons vikingaskepp och Columbus fartyg Santa Maria; Erik Åkerlunds skärgårdskryssare Maritana och Britt-Marie samt R6:an Bissbi.

I salongen väntar fler av Dahlskogs verk.

Skåp på ömse sidor om det aktre skottet pryds av intarsior med fyrarna på Vinga och Landsort. Och här finns också, förstås, såväl en svan i flykt som en prinsessa med krona.

För besökaren ombord är det som att kliva rakt ner i en seglingshistoriens skattkammare. Kännbara vingslag för med sig en doft av punsch, groggar och cigarrer, av sorlet från röster och skratt som stiger i salongen.

Med sina unika intarsior får Princess Svanevit en ovanlig prägel av sofistikerad, lågmäld lyx. De speglar Erik Åkerlunds beslutsamhet och högtflygande ambitioner.

Under sommaren 2022 är det planerat att hon skall sjösättas och vi får återigen möta Sveriges exklusivaste segelyacht under fulla segel. (Foto: Okänd fotograf/Sjöhistoriska Museet)

Myten Princess Svanevit – snart får vi se henne segla igen

Princess Svanevits inre bidrar i hög grad till mytbildningen kring henne.

Summan blir mer än delarna: utåt den stora yachtens mäktiga skönhet, uppenbarad för alla; under däck en omsusad, konstfull miljö för ägarens och hans vänners exklusiva avnjutande.

En perfekt matchning, värdig Erik Åkerlunds prinsessa.

Författare Bengt Jörnstedt

Relaterade artiklar:

Sveriges exklusivaste lustjakt försvunnen. Dagens PS

Historien bakom Sveriges mest legendariska seglare. Dagens PS