En lycklig historia från Stockholms skärgård

Det var en annan tid. En tid då vägen ut i skärgården inte enklast gick på land. Utan det var på vatten som du transporterade dig bäst.

Skulle du nå ut i skärgården med bil, var du helt hänvisad till små och smala grusvägar, pråmbroar och en färdtid som var allt annat än enkel att beräkna. 

Med AMI II, som Lady hette första gången hon var i Ekmans ägo, befors skärgården kors och tvärs med landstigningar där det passade. (foto: ur AB Sjöexpress arkiv)

Att fara på havet var enklare. Vattnet låg liksom där. Farbart som det alltid hade varit. Här kunde du beräkna din restid utan direkta hänsyn till något annat än farten, som du ju själv kunde påverka till nära nog 100%.

Höll du dig dessutom i innerskärgården, var det först vid ett rejält busväder som naturen själv kunde påverka din resa. Och vid de tillfällen stannade du ju ändå hemma.

Hade du inte egen båt att använda, var det Waxholmsbolaget som gällde för transporterna ut till skärgården. (Foto: Digitalt Museum)

Ut till skärgårdens stillhet

Därför var det via vattnet som lejonparten av transporterna ut till skärgårdsställen, sommarnöjen och rekreationsplatser gick under första halvan av 1900-talet.

Det burgna Stockholm hade sedan slutet på 1800-talet, försett sig med vackra sommarhus utmed stränderna på någon av skärgårdens 32.000 öar, och ville självklart, så fort temperaturen klättrade upp till en anständig nivå, snabbt och säkert komma ut till vilan och stillheten.

Familjens Ekmans igenkänningsflagga med det vita X:et på röd botten, har hängt med i alla dagar. (Foto: Anders Værnéus)

Sven Ekman, taxeringskommissarie och Stockholmare, hade som barn ofta tillbringat somrarna i Vaxholm. Och när ryktet nådde honom om att det fanns ett vackert sommarställe att hyra på Björkudden, en vacker udde  inte så många distansminuter från just Vaxholm, var han inte sen på att agera.

Stället hyrdes för familjens sommarvistelse ett antal år, innan Sven med fru Karin, slutligen köpte hela udden 1923. En stor tomt med en strandlinje rymmande både vikar och klipphällar och en huvudbyggnad ritad av arkitekt Georg Hagström i dåtidens jugendstil, placerat korrekt uppe på en av tomtens strandnära klippor.

Tomten hade en fin trädgård runt huset med grusgångar, uthus och rabatter samt självklart en brygganläggning med både badhus och bykstuga vid strandkanten.

Med Waxholmsbolaget till sommarstället

I anslutning till det Ekmanska sommarnöjet, fanns en ångbåtsbrygga, dit Waxholmsbolagets passbåtar från Vaxholm kunde stävförtöja och släppa av de närboende.

Om våren, då familjerna flyttade ut, packades pick och pack samman i stadslägenheterna och skickades sedan ut med ångbåt till sommarnöjena där husan och trädgårdsmästaren såg till att förbereda herrskapets ankomst lite senare.

Familjen Ekmans första pendlingsbåt Ami, var byggd på Andrée & Rosenqvists varv i Åbo 1922 och köptes 20 år gammal från konservatorn på Nationalmuseum, Gustaf Jeansson. (Från AB Sjöexpress arkiv)

Det gick alltså utmärkt att åka, vad vi idag skulle kalla kommunalt ut. Men det tog sin tid att via många bryggstopp nå målet. dessutom gick ju inte alltid båtarna när det passade. Så en egen båt blev snart ett matchande och nödvändigt attribut till sommarstället.

Efter några tidiga mindre båtar, inköptes det en  sju meter lång, finskbyggd Expressmotorbåt 1938, som fick namnet Ami (eller i familjen helt enkelt ”Racern” efter dess fartresurser på svindlande 19 knop), efter en av familjens unga döttrar.

En snabb passbåt ut till ön

Båten var en ren passbåt som till en början användes som färdmedlet mellan Kungliga Motorbåt Klubbens brygga vid Djurgårdsbron, och Björkudden.

Men dess ringa storlek medförde viss osäkerhet om de planerade turerna in till och ut från staden skulle kunna genomföras utan störningsmoment av naturens infall. Så behov framkom snart att en större båt skulle nog vara lösningen.

Det blev Ami II.

Ami vackert akterförtöjd vid Kungliga Motorbåt Klubbens brygga vid Djurgårdsbron i Stockholm. (Foto. från AB Sjöexpress arkiv)

Hon var kanske inte så speciell egentligen. Ritad av CG Pettersson och byggd ute hos Axel F Larsson på Fisksätra motorbåtsvarv. Var en av faktiskt många halvsalongsbåtar som Cege skapade runt detta decennieskifte.

Hon hade haft några ägare innan Sven Ekman betalade köplikviden för henne, men hade skötts väl och var i ett mycket gott skick då hon blev en del av det Ekmanska sommarlovet. 

Två båtar vid bryggan

Så blev det då så att den Ekmanska bryggan nu hyste två vackra båtar. ”Lill-Ami”  blev nu degraderad till egen passbåt mellan Björkudden och Vaxholm.

Den stora båten, Ami II, blev den båten som fick vara värd åt färderna mellan huvudstaden och sommarnöjet. Hemmahamnen i staden blev självklart också ståndsmässiga Kungliga Motorbåt Klubbens brygga i Djurgårdsbrunnsviken, dit Sven Ekman promenerade från lägenheten på Schelegatan för att sedan ta sig ut mot Björkudden och ett lugnare och mer avslappnat tempo.

Ami II på plats till höger tillsammans med Ami I vid Ekmans brygga på Skarpö. (Foto: ur AB Sjöexpress Arkiv)

”Stor-Amis” tillkomst i familjen kom också att utöka färd-reviret i skärgården. Nu kunde hela familjen följa med. Ut till Sandhamn för att bevittna seglingarna och till Sillö, den halva ö som Sven Ekman hade köpt i ytterskärgården strax utanför Möja.

Inte så mycket kanske för att familjen nyttjade den så mycket. Men tillhörde man Stockholms-socitén så skulle man liksom ha en sådan plats att dra sig undan till.

Det blev många turer mellan KMKs brygga och sommarstället på Skarpö. (Foto: Ur AB Sjöexpress arkiv)

Länken mellan stad och land

Ami II var familjens naturliga länk mellan stad och land. Sjösattes tidigt från varvet i Fittja och plockades upp så sent det bara var möjligt. Några höstar blev det till och med upptagning med snö på däcket.

Inte för det gjorde så mycket – båten var välskött så lite snö skadade inte så värst. Men med tiden blev orken att vårda henne som hon kanske egentligen behövde, allt mer trytande.

Hennes fernissa höll inte riktigt samma lyster längre och familjens behov kanske inte riktigt var att ha en 10,5 meters salongsbåt att ägna sin tid och plånbok på. 

Idag är det åter en Ekman bakom ratten på Ami – eller Lady II som hon numera heter. (Foto: Anders Værnéus)

Så en dag var hon till salu. Och nästa dag var hon såld. Efter drygt 20 år på Björkudden stävade hon nu bort mot nya äventyr. Lite sorgligt med en och annan tår i den Ekmanska familjens ögonvrå.

Historien får en omstart

Här skulle historien om familjen Ekman och Ami II ha haft ett helt naturligt slut. Men det fanns andra i familjen, i detta fall barnbarnet Lasse, som önskade annorlunda.

Hans minnen från Ami II lämnade honom inte någon ro. Bryggan på Björkudden var liksom inte helt komplett utan Ami på plats.

Plötsligt dök hon upp. På en annons i Holland. Det blev att boka flygbiljett och snabb resa ned. Och snart var hon såld. (Foto: ur AB Sjöexpress arkiv)

Lasse började lufta sin längtan efter att få återse Ami. Om hon fanns i livet och om hon då var räddningsbar. Känt var att hon lämnat Sverige i slutet på 1990-talet för Holland.

Och en dag så fanns annonsen bara där på Holländska motsvarigheten till Blocket. Skicket verkade gott och efter en besiktning på plats, slogs ett handslag och Ami var efter en lång vinter, åter på väg hem till Sverige.

Idag ligger Ami åter vid familjen Ekmans brygga. Jämför med den svartvita bilden ovan så är verkligen cirkeln sluten. (Foto: Anders Værnéus)

Ordningen återställd 

Idag är ordningen återställd på Björkudden. Ami ligger åter på sin plats. För att markera den nya tiden fick hon vid återkomsten finna sig att bli omdöpt till Lady, efter Lasses båttradition.

Nu befar hon åter vattnen kring Skarpö och Björkudden med en Ekman vid rodret. Dock har hennes tid som aktiv passbåt mellan staden och landet, tagit slut.

Lars Ekman styr idag Lady II med van hand på de trader som både hans far och farfar styrt henne så många gånger förr. (Foto: Anders Værnéus)

Numera är det hon som mest gör sitt jobb som transporter till och från skärgårdens lunchrestauranger och som finåkningskamrat. Och under soliga dagar när skärgården är som vackrast blir det lite längre skärgårdskryssningar med Lady för de lyckliga ägarna Anne och Lasse.

Kanske åter till Sandhamn för middag och umgänge, Eller till Sillö igen för att njuta av samma lugn som farfar Sven en gång gjorde.

Cirkeln är sluten.