Vår demokrati - grodan som kokas långsamt

Diktaturens rötter – från krislösare till maktinstrument

Begreppet ”diktator” härstammar från den romerska republiken och var från början en nödvändig åtgärd i krislägen.

I tider av akut hot behövdes en ensam beslutsfattare som kunde agera snabbt, utan att fastna i senatens långsamma förhandlingar.

Uppdraget var dock noggrant tidsbegränsat, vanligtvis till sex månader. När faran avvärjts återgick man till republikens styrelseskick.

Men historien visar också hur denna tillfälliga lösning öppnade en dörr för makthungriga ledare. Julius Caesar utropade sig själv till diktator på livstid, vilket gick stick i stäv med republikens grundidé.

Därefter var steget inte långt till att kejsartiteln infördes och att republikens ideal gick förlorade. Vi ser här ett tidigt exempel på hur regler tänjs och nya undantag blir vardag.

Precis som grodan i det allt varmare vattnet.

Europas ”sista diktatur” – eller början på något nytt?

I modern tid har Europa lämnat auktoritära system bakom sig efter andra världskriget…eller? Ändå kallas Vitryssland (Belarus) i dag för ”Europas sista diktatur”.

Aljaksandr Lukasjenko, som tog makten 1994, behåller sin position genom “fantastiska” valresultat (ofta närmare 80 procent) och en stark kontroll över medier och säkerhetstjänst.

Läs mer:
Lukasjenko sitter kvar trots kraftiga protester. Dagens PS
EU-parlamentet: Ungern inte längre en demokrati. Europaportalen

Kritik om valfusk, trakasserier av oppositionella och ingrepp mot protester avfärdas rutinmässigt av regimen. Tyvärr så har vi sett likadana tendenser i exempelvis Turkiet och Ungern även om regimerna där inte ännu kommit lika långt.

Små steg blir permanenta

Det är tydligt hur små steg riskerar att bli ett permanent tillstånd. Varje gång pressfriheten inskränks eller oppositionen försvagas, förblir makten orubbad.

Medborgare som vant sig vid denna situation ser förändringarna som del av en ”normal” samhällsordning, vilket är själva kärnan i grodan-analogin. Temperaturen i kastrullen höjs gradvis och protesterna uteblir – tills det är för sent.

Diktaturens lockelse – propaganda, rädsla och maktsug

Gemensamt för många auktoritära ledare är viljan att sitta kvar bortom lagliga tidsgränser. Det sker ofta genom en blandning av propaganda och rädsla. Statligt kontrollerade medier framställer ledaren som en oumbärlig kraft medan kritiker stämplas som landsförrädare eller hot mot rikets säkerhet.

Statligt styrda medier odlar en bild av den ”starke ledaren” och pekar ut kritiker som yttre eller inre hot. Samtidigt skapar förtryck och gripanden av oliktänkande ett samhälle där få vågar tala emot.

Historien är full av brutala exempel. Adolf Hitler utsågs till kansler via en demokratisk process men avskaffade snart flerpartisystemet, förbjöd oppositionen och använde terror för att injaga skräck. 

Benito Mussolini gick en liknande väg i Italien, medan Josef Stalin i Sovjetunionen styrde med en kombination av politiska utrensningar och total statlig kontroll över landets ekonomi och vardagsliv. 

Alla åberopade de någon form av ”nationens bästa” för att motivera att deras makt måste vara obegränsad.

Ingen av dessa diktaturer etablerades över en natt. För varje litet steg de tog var det mot totalitär kontroll. Ytterligare en kritisk tidning nedstängd, ännu en motståndare fängslad osv.

På så sätt “ökade värmen i grytan” utan att befolkningen i tid insåg faran.

Donald Trumps flirt med en tredje mandatperiod

När Donald Trump nyligen antydde en tredje mandatperiod, påpekade experter att den amerikanska konstitutionen har en tydlig gräns på två.

Trump hävdade att ”flera metoder” finns för att tänja på lagens ramar, och att ”många vill” att han fortsätter. Kritiker menar att det kan vara ett spel för gallerierna, men varnar samtidigt för att sådana uttalanden normaliserar idén om att konstitutionen kan kringgås.

Sättet att stegvis testa hur mycket systemet tål är typiskt för den auktoritära lockelsen.

Om det inte möter kraftigt motstånd när man ifrågasätter domstolar, pressfrihet eller vallagar, kan det uppmuntra ledaren att ta ytterligare kliv, precis som att höja temperaturen i vattnet gradvis.

Det formella hindret för en tredje mandatperiod må vara stort i USA, men den retoriska effekten kan långsamt skifta grundsynen hos delar av USAs befolkning.

Maktspelet bakom förlängd ämbetsperiod

Historien visar att ledare som inte vill släppa taget om makten ofta finner vägar runt lagar och tidsbegränsningar. Vladimir Putin i Ryssland såg till att förlänga mandatperioder genom konstitutionella ändringar, vilket möjliggjorde en återkomst till presidentposten efter en tid som premiärminister.

Samma mönster upprepas i andra länder där domstolar fylls av lojala följare och parlamentet formas till en instans som stödjer ledaren snarare än granskar honom.

I teorin skulle även en amerikansk president kunna pröva att uppnå liknande kontroll genom att plantera lojala nyckelspelare i rättsväsendet och kongressen.

I praktiken är detta svårare, men själva diskussionen om en tredje mandatperiod kan förändra den politiska kulturen och steg för steg minska respekten för det konstitutionella ramverket.

En smygande övergång när demokrati urholkas

Kritiker lyfter fram hur demokratier sällan kollapsar över en natt. Det är de små förändringarna som exempelvis en ny lag här, en inskränkning där, som gradvis försvagar institutionerna.

Precis som grodan som inte märker hur temperaturen stiger, kan en befolkning vänja sig vid återkommande ingrepp i exempelvis pressfriheten eller nya tveksamma tolkningar av vallagen.

Trumps påståenden om en förlängd mandatperiod, vare sig de är allvarligt menade eller ej, belyser exakt denna fara. Att ens antyda att man kan förbigå konstitutionen räcker för att så tvivel om demokratins spelregler.

Vi måste hålla vår demokrati borta från kokpunkten

Historien visar att när toleransen för dessa små steg ökar, blir det också allt lättare för en ledare att gå vidare med större förändringar.

Uttalandena om en tredje presidentperiod i USA är en påminnelse om hur snabbt värmen kan skruvas upp. Vi ser likheter med Lukasjenkos Belarus, men också med romarrikets övergång från republik till kejsardöme.

Så länge en ledare kan tänja på lagar och förordningar utan att möta avgörande motstånd, ökar risken för en oåterkallelig maktglidning.

Behövs ingen stadskupp

Historien illustrerar att det inte behövs en direkt statskupp för att försvaga demokratin. Det är just de små stegen, varje grad i den sjudande grytan, som gradvis höjer temperaturen.

Vaksamma medborgare, oberoende medier och starka domstolar är en del av de verktyg som kan förhindra att grodan till slut kokar ihjäl.

Genom att reagera tidigt och kraftfullt mot varje försök att tänja på konstitutionen kan demokratins grundvalar stå emot även den mest makthungrige ledare.

Huruvida USAs medborgare reagerar på Trumps utspel eller inte så är försöken att gå runt konstitutionen ett tydligt och skrämmande bevis på hans ambitioner.