Hysteriskt tonläge i Trump vs Harris – snart business as usual

2. Presidentens makt mer kringskuren än många tror

Det amerikanska maktdelningssystemet utformades explicit av grundlagsfäderna, på 1700-talet, för att sätta käppar i hjulet för eventuellt maktfullkomliga ledare.

Så inga varaktiga beslut kan klubbas igenom utan stöd i en typiskt politiskt splittrad kongress. Som dessutom delvis väljs om vartannat år.

Att väljarna konsulteras så ofta spelar stor roll eftersom det nästan alltid är väljarkollektivet som erbjuder starkast motvikt mot storvulna politiska prestigeprojekt (många väljare är väl medvetna om var slutnotan landar).

Detta indirekta inflytande bidrar till att förklara varför grandiosa presidentplaner typiskt alltid antingen förkastas i kongressen eller mals ner till bara skuggor av sitt ursprung.

Trumplöftet i valkampanjen 2016 om en mur mellan USA och Mexiko som Mexiko skulle tvingas betala? Slutade med några meter som betalades av USA.

Pratet om att lämna Nato om inte Europa själva bidrog mer till eget försvar? USA utvidgade sina militära insatser, inte minst i Polen.

Dagens prat om tullkrig mot Kina och även Europa? Kan vara valfläsk samt förhandlingstaktik gentemot Europa som inte heller saknar starkt protektionistiska böjelser.

Att i synnerhet Donald Trumps retoriska yvigheter bör betraktas med en stor nypa salt beror därutöver på att han är planetens mest hårdgranskade politiker (möjligen med undantag av Storbritanniens också konstant hudflängda premiärministrar).

Att Kamala Harris typiskt behandlas med en ömmare hand av amerikansk media (med undantag av Fox News) tycks ha hjälpt ”The Donald” i valrörelsen. Eftersom det då blir enkelt att spela martyrkortet.

Som president är däremot hårdgranskningen begränsade.

3. Det amerikanska innovationsmiraklet kompenserar politiska dumheter

Politiker försöker typiskt norpa äran för ekonomiska uppgångar. Trots att många av dagens beslutsfattare snarare bär en kollektiv ekonomisk skuld.

Vilka politiker, för att börja med Europa, ifrågasatte närtidens huvudlösa (smygradikala) omläggning av exempelvis energipolitiken, säkerhetsläget (Nordstream), migrationen och den monetära dopingpolitiken?

Precis. Få eller ingen. Många hejade på.

Notan har blivit gigantisk.

Dagens USA präglas av strutspolitik kring USA:s gigantiska statsskuld (120 procent av BNP). Både Team Trump och Team Harris har ändå kvar spenderarbyxorna.

Så båda kan också sägas erbjuda kortsiktigt röstfiske. I hopp om att frontalkrocken med verkligheten ska drabba först nästa regering.

Verkligheten får nästa regering hantera

Inget nytt under solen, politikertaktiken att spendera tills det brister har tusentals år på nacken. Därav ekonomier som knappt växte alls före den industriella revolutionen. Pengarna var ju alltid slut.

Därefter har däremot politikerkastens eviga brist i hög grad kunnat kompenseras av innovationer – kontinuerliga mini-mirakel – som generas i strid ström på den praktiska verklighetens fält.

Precis som i dag. Det är det ackumulerade resultatet av sådana mini-mirakel som driver produktivitet och tillväxt.

USA:s roll som världens kunskaps- och entreprenörscentrum – med exempelvis 34 procent av Nobelprisen, flest techjättar och hälften av alla enhörningsbolag – medför att samhället kan tuffa på trots idel politiska dumheter.

4. Även motkrafterna till dagens studentikosa pajkastande kraftigt underskattade

Presidenter med båda fötterna på jorden, säg Ronald Reagan eller Bill Clinton, hade vett att ta kampanjcirkusen med en stor nypa salt.

Genom att inte fastna stenhårt i den egna sidans stamtänkande, samt genom att inte ta sig själva på så dödligt stort allvar, förmådde båda föra respektfull dialog även med meningsmotståndare.

Berömt i USA är inte minst Ronald Reagans goda konstruktiva samarbete med Tip O’Neill, representanthusets oppositionsledare under nästan hela Reaganepoken.

Team Trump och Team Harris kastar däremot så mycket studentikos paj på varandra, ”catlady” kontra ”fascist”, samtidigt som opinionsläget är så jämnt, att det är svårt att förvänta sig annat än blockerande ställningskrig i kongressen.

Krokben för sig själva

Stamtänkarna i dag i spetsen för varje parti lägger alltså krokben för sig själva. Faktiskt goda nyheter för alla som räds att endera Team ska förmå realisera sina (superdyra) utfästelser.

En sak till. Ja, stamtänkarna kontrollerar debatten men socialpsykologen Jonathan Haidt har verifierat, bland annat i samspråk med undertecknad, att dessa bara representerar en liten minoritet. På båda sidor.

Idel opinionsmätningar illustrerar att den mer tysta och mindre politiskt ”lojala” väljarmajoriteten på ena sidan önskar sig betydligt mer statsmannamässighet och på den andra betydligt färre plattityder.

Så såvida man inte envisas med att bara peka på ”stollarna” så är det uppenbart att den mer sansade väljarmajoriteten redan börjat driva många (framtids)politiker framför sig.

Business as usual när valet väl är över

Efter valet? Med all sannolikhet fortsatt tröttsamt gnälligt vi-och-dem tonläge oavsett vem som vinner.

Likväl finns det god anledning att tro att det i praktiken blir betydligt mer business as usual än många idag tycks tro.

Mark Brolin, Geopolitisk strateg, Nationalekonom och författare till boken ”Healing broken democracies: all you need to know about populism”

Läs mer:
Ekonomins hjärta fortsätter växa. Dagens PS

Trumps seger – en mardröm för Europa. Realtid