Kan handeln med koldioxidkompensation bli centraliserad och säker? Ett nytt globalt initiativ vill göra branschen mer transparent. Men kritiken är fortsatt skarp.
Privat system för koldioxidkompensation kan försenas
Mest läst i kategorin
Det är två tidigare bankdirektörer, Mark Carney och Bill Winters, som det senaste året har bedrivit ett riktat privat projekt för att åstadkomma bättre ordning i handeln med koldioxidkompensation, skriver Financial Times.
Tanken med att en person eller ett företag ska kunna köpa koldioxidkompensation är att man betalar kostnaden för sin nedsmutsning. Utsläpp som företag och organisationer inte kan undvika kompenseras då med en åtgärd som reducerar utsläpp.
Att köpa trädplantering eller att skydda existerande regnskog är vanliga sätt. Investeringar i grön el eller i teknik som sägs fånga in koldioxid är ett annat.
På det här sättet har till exempel Shell nyligen lovat kinesiska upphandlare “fossilfri naturgas” genom att klimatkompensation ingick i affären, till den utsträckningen att Kina kan se ut att nå sitt mål om klimatneutralitet till år 2060.
Men organisationen Carbon Market Watch påpekar att modellen har många svagheter.
“Det här är det senaste sättet att försöka marknadsföra fossilbränslebolag som om de på något sätt skulle vara en del av omställningen ” säger Gilles Dufrasne på organisationen Carbon Market Watch till Financial Times.
Han menar att det inte går att göra fossila bränslen till någonting klimatneutralt genom koldioxidkompensation.
En lång rad initiativ för koldioxidkompensation finns redan på plats, men de kritiska argumenten är många.
För det första finns det få som kontrollerar att kompensationen faktiskt går till det den sägs gå till, och de initiativ som faktiskt finns är ekonomiskt beroende av sina uppdragsgivare. Om investeringarna ändå blir av, så är de svåra att ranka utifrån vilken effekt de har.
Idag är en stor del av kompensationen väldigt mycket billigare än till exempel EU:s utsläppsrätter, vilket väcker misstänksamhet.
Förutom det är kompensationens varaktighet ofta oklar. Ett träd inte kommer att fånga upp koldioxid för alltid. Blir det skogsbrand går investeringen om intet. Det finns också exempel på att klimatkompenserande bolag har köpt in sig på att skydda skog som inte hotas av avverkning eller i energisatsningar som skulle ha kommit till stånd ändå.
Dessutom bygger hela idén på att klimatkompensation inte får lov att ersätta bolagens egna satsningar på att skapa en ren verksamhet. Även det är svårt att övervaka.
De oberoende granskare som finns idag lever på de avgifter de tar in för att granska ett bolag, vilket gör själva verifieringen korrupt.
Initiativet från Bank of Englands tidigare ordförande Mark Carney och Standard Chartereds vd Bill Winters går ut på att få forskare, företag och investerare att arbeta tillsammans för att nå ett pålitligt system, som bygger på att koldioxidkompensationen ger någonting utöver vanliga insatser.
Tanken är att det ska vara enkelt att köpa koldioxidkompensation som går att lita på och som utan tvivel ger effekt.
Inre motsättningar i projektet gör dock att många bedömare nu tvekar kring om en plan kommer att kunna presenteras till nästa klimatkonferens, COP26.
En av de involverade säger till Financial Times att processen har varit som att “valla katter” och att de olika experterna från näringsliv och olika klimatvetenskaper inte kommer överens.
Förutom oenighet om hur man faktiskt ser till att koldioxidkompensationen gör mer nytta än skada, så finns det en rad osäkerheter kring vad som är rätt investeringar, enligt Jonathan Goldberg, vd på Carbon Direct som har en rådgivande roll i samarbetet.
Han menar att storskalig handel med fel sorts utsläppsrätter är ödesdigert. Klimatkompensation är inte en donation utan “en pengatransaktion för att släppa ut ett ton koldioxid. Om du då inte levererar ett ton borttaget koldioxid så innebär det dåliga nyheter för klimatet”, skriver Financial Times.
Läs också:
Lundin Energy totalsågas – säljer “koldioxidneutral” olja
Hållbarhetsreklam får rejäl uppsträckning