Dagens PS krönikör: Ta ansvar eller avgå!

Jag känner hela registret av känslor, från upprördhet, uppgivenhet och förakt för att till slut skratta åt eländet. Någonstans trodde jag att alla stora ord, tondövhet för väljarkåren och ultimativa formuleringar i valrörelsen skulle upphöra när valresultatet väl kom.

Jag närde en naiv förhoppning att det fanns lite sans och vett bakom alla hårda ord i förvalsdebatten. Så totalt fel jag hade. Nu upprepas samma mantran igen. “Jag pratar inte med X”, “jag har lovat mina barn att inte prata med Y” och så vidare.

För varje kommentar som fälls av våra partiledare blir sprickan mellan väljarna och de valda allt djupare.

Ett ledarskap som är värt namnet, och som vi borde kunna kräva av de som påstår sig vilja leda landet, finns det inte en skymt av. I stället står våra partiledare i sändning efter sändning och skämmer ut sig för väljarna.

Skulle vara intressant att få vara en fluga på väggen.

När jag ser partiledarna på valnatten blir jag häpen. Om jag inte visste hur resultatet blev skulle jag tro att alla partier fått 51procent. Alla partier utropar sig till vinnare på något outgrundligt sätt. Socialdemokraterna gör sitt sämsta val på 100 år, Moderaterna har tappat var tredje väljare sedan 2010, Miljöpartiet är i stort sett utraderat, listan på förlorare kan göras lång. Ändå står man framför kamerorna och hävdar att man på något mirakulöst sätt är vinnare, och behandlar därmed väljarna som mindre vetande.

Jag tycker att det skulle vara intressant att få vara en fluga på väggen när rådgivare och partistrateger diskuterar hur man ska hantera Sverigedemokraterna.

SD utlöste i stort sett ett politiskt jordskred när man tog plats i riksdagen efter att ha fått 5,7 procent av rösterna i valet 2010. Då valde övriga partier att låtsas som om det aldrig hänt och att SD inte fanns. Resultatet av det? 12,9 procent i valet 2014. Då kommer de “etablerade” partierna på genidraget att isolera SD, och på nytt låtsas som att partiet inte existerar. Resultatet – igen? 17,5 procent i valet 2018. Då funderar de “etablerade” och “goda” partierna på nytt och kommer fram till att vi fortsätter med strutstaktiken och låtsas att SD inte finns. Att 1,2 miljoner väljare inte existerar. Ska vi gissa vad resultatet av den taktiken kommer att innebära 2022..?

En kavalkad av svikna vallöften.

Jag ska ärligt säga att jag i dag inte hyser någon särskilt stor sympati eller förhoppning på att någon ur det politiska etablissemang som vi har just nu ska kunna leda Sverige. Inget som sägs eller görs får mig att känna respekt eller tilltro till deras förmåga att leda landet framåt.

Oavsett vilken koalition denna cirkus slutar i kommer en väldigt stor del av väljarna att känna sig väldigt svikna. Med all rätt, givet den retorik som politikerna haft, och har, som utmålar sig själva till det självklara alternativet. Den bistra sanningen är ju att de närmaste åren kommer att innebära en kavalkad av svikna vallöften från samtliga partier. Med precis den effekten som ett pärlband av svikna vallöften som MP levererade under förra mandatperioden haft på det partiet. I det närmaste en total kollaps.

Jag tror att vi har en demokrati som är i kraftig gungning i dag. Ett tydligt tecken på det är det brev som 261 “opolitiska” tjänstemän undertecknat, där de framför synpunkter på valresultatet och hur en regering ska formeras. Det brevet är ett grundskott mot hela den demokratiska tanken. Jag förutsätter som väljare och medborgare att samtliga 261 “opolitiska” tjänstemän avskedas kommande vecka.

Eftersom uppgivenhet sällan leder någonvart behöver vi fundera på vad som behöver till för att säkra ett Sverige där demokrati respekteras och vi har ett ledarskap som kan leda landet in i en spännande och utmanande framtid.

Sverige står inför ett historiskt vägskäl.

Min uppfattning är att Sverige står inför ett historiskt vägskäl just nu. Antingen kapitulerar vi och låter landet förfalla medan politikerna tjafsar vidare i sandlådan, eller också tar vi oss samman och ger Sverige den möjlighet till positiv utveckling som vi faktiskt har.

Sverige är ett land där vi historiskt lyckats att balansera mellan rå kapitalism och medmänsklighet. Ett land där varje människa är lika mycket värd och där varje människa har en reell chans att förverkliga sina drömmar och även göra det som brukar kallas klassresor.

Om vi ska kunna uppnå en sådan framtid kan vi inte överlåta det ansvaret till de politiker som vi har i dag. Då måste vi som väljare och medborgare stå upp och säga att nu är det nog. Nu är den politiska lekstugan stängd för all framtid.

Agera ansvarsfullt eller avgå!

Och vet ni, jag är faktiskt ganska optimistisk till att en sådan utveckling blir verklighet.

Människan har överlevt istider, pest, kolera, börskrascher och finanskriser, så nog ska vi ta oss igenom även denna utmaning.

Individen har alltid styrkan och modet att vinna över dåliga strukturer och system.

Tommy Jacobson är finansman, investerare och entreprenör.