Pieter Tham: Hyllning till en familjemedlem

Russin var över huvud taget en energisk, gladlynt och intelligent hund, älskad av mig men framför allt av min hustru. De två var som ett oskiljaktigt par. När de tog sina dagliga promenader såg det på håll ut som om det pågick ett samtal dem mellan. De utbytte blickar, hustrun gestikulerade och Russin nickade bifall med sitt vita lilla huvud med teckning i nyanser av brunt och ljusbrunt. Fråga mig inte vad de talade om.

Den senaste forskningen visar i alla fall att hundar är skickliga uttydare av människors känslor, tonfall, kroppsspråk och ord.

När matte handlade vid torget gick Russin bredvid, utan koppel. Stannade lydigt utanför banken och affären. Följde henne hack i häl vart än hon behagade gå. Ständigt beredd att haka på när mattes rörelsemönster talade om att ett uppbrott stod för dörren.

Frun och vovven – orubbligt team 

Min hustru och Russin, var med andra ord ett samspelt team. Kanske hade de samma kynne.

”En stor hund i en liten förpackning, en liten tuffing. En väldigt intelligent krabat” löd omdömet på Wikipedia. Jag kunde absolut se likheterna.

Det fanns ytterligare en medlem i familjen – vår åldrande golden retriever Nelly. Russin höll av henne och hälsade emellanåt på gamlingen med en glad svansviftning. Men, det rådde ingen tvekan om vem som var överst i hierarkien. I Russins ögon var Nelly en andra klassens medborgare
Vår Jack Russell styrde Nellys liv genom en – för ett otränat öga närmast osynlig – krökning av överläppen. Så att en hörntand glimmade svagt i ena mungipan. Signalen var uppenbarligen oerhört skrämmande. I alla fall för en åldrande tik. Ibland kunde Nelly sticka in huvudet i vårt sovrum om kvällarna. Hon blev stående på tröskeln, nervös och slokörad. Russin låg ovanpå sängtäcket vid mattes fötter och vilade sin blick på henne.

”Du träder icke in här”, sa den. Nelly rörde sig inte en millimeter. Tills vi hyssjade åt terriern.

Vem tar du med till en öde ö – hunden eller mig?

“Om du tvingades välja, vem skulle du ta med till en öde ö – Russin eller mig?”, frågade jag hustrun emellanåt.
Lite på skoj så där.

Hon dröjde alltid en tiondels sekund för länge med svaret. Jag intalade mig att matte behagade skämta.

En bit in på tjugohundratalet i månaden januari utbröt en smärre snöstorm i Stockholmsregionen. Vi hade en brant uppfart till vår villa. Oväder med snö och drivis var inte populära. Det gällde att ta fart med bilen uppför backen för att inte bli stående med slirande däck halvvägs upp. Ofta hjälpte inte ens dubbdäck.

Sikten var dålig med ihållande snöfall på kvällen. Till råga på eländet hade strömmen gått till utomhusbelysningen. Eller om jag möjligen underlåtit att byta glödlampor. Jag var lagd åt golden retriever hållet, aningen slö och saktfärdig.

“Var är Russin?”

Jag tryckte gasen i botten uppför backen. Styrde med raka armar genom snömodden. Ytterdörren stod på vid gavel när jag parkerade på baksidan av huset. Nelly stod på stentrappan och viftade med svansen. Hustrun satt framför teven och såg tidiga Aktuellt. Den tredje medlemmen i välkomstkommittén saknades

“Var är Russin?”, frågade jag.

“Jag släppte ut hundarna just innan du kom. Hon är nog fortfarande ute”, sa hustrun.

Vi hade ett Gunnebostängsel runt tomten vilket gjorde det möjligt att rasta hundarna utan att hålla dem under ständig uppsikt.
Jag ropade efter Russin. Ville att alla skulle vara med på tåget innan jag stängde dörren mot ovädret. Russin dök inte upp. Det var inte likt henne. Hon hade stark integritet men var samtidigt familjekär. Jag visslade ut i vintermörkret. Ingen respons. Kanske vinden gjorde att hon inte uppfattade att jag kallade på henne? Kanske höll hon till på andra sidan huset?

Jag gick till köksdörren på kortsidan. Snöflingorna blev till vita streck i skenet från lampan ovanför köksdörren. Som myrornas krig i teverutan. Utanför farstubron såg jag i ögonvrån konturerna av något vitt på marken. Jag frös till is. Vad i helv…

Panik och tragik – fanns inte ett livstecken

Jag drog efter andan och rusade nerför kökstrappan. Russin låg stilla i ett av hjulspåren. Ögonen var öppna men utan liv. Jag vågade först inte röra vid henne av skräck för att hon på något sätt var förlamad, att något var brutet. Jag ropade hennes namn – ingen reaktion. Det fanns inga blodspår i snön och kroppen var omärkt. Jag lutade mig framåt och talade lugnande samtidigt som jag försiktigt strök henne över ryggen. Ingen reaktion. Vårt kvicksilver låg framför mig, helt livlös. Jag ropade hennes namn högt och förde handflatan tätt intill hennes nos. Andades hon fortfarande?
Ingenting.

Jag vågade fortfarande inte lyfta henne. Inbillade mig att hon låg stilla i någon form av chock. Om jag rubbade henne kunde en kota i ryggraden hamna fel och hunden bli förlamad för evigt. Tankarna rusade genom min hjärna. Egentligen stod allt klart för mig. Russin hade fått en 1,4 ton tung Audi A4 i huvudet. Som jag framförde för att ta mig uppför backen i snömodden.

Inte tänkte jag väl tanken att en liten Jack Russell skulle stå och välkomna mig vid vägkanten.
Döden torde ha varit ögonblicklig, heter det. Som om det gör sorgen lättare att bära.
Det värsta återstod ännu. Att träda in i huset och meddela hustrun att älsklingshunden, samma hund som en minut tidigare vilade vid hennes fötter – var död. Hon talade i sin mobil, såg mitt ansiktsuttryck och la på.

Hustrun förtvivlad

Russin låg kvar där jag lämnade henne. Kroppen var fortfarande varm. Hustrun brast i gråt. Jag förklarade vad jag trodde hade hänt. Det lät bara torftigt. Jag brast i gråt.

“Är du säker på att hon inte lever?”
Min hustru var förtvivlad.
“Kanske de fortfarande kan rädda henne hos veterinären?”

Vi hämtade en handduk och virade om Russin. Hustrun höll henne i sitt knä. Färden gick till Djursjukhuset Albano. Som konstaterade dödsfallet. Handduken hade blivit en sista svepning.

Den frågan ställer jag aldrig mer

Det ekade tomt i huset i månader efteråt. Nelly låg i sin korg och såg ödslig ut. Russins korg stod tom bredvid. Av någon anledning ville vi inte flytta den.
Det är lätt att läsa in egna personliga känslor hos ett djur men kroppsspråket hos vår Golden Retriever andades sorg. Det var som om hon ständigt lyssnade efter Russin. Det gjorde i alla fall jag och hustrun. Vi hade fantomförnimmelser dagarna i ände. Hörde Russins tassar kila över parketten. Såg henne ligga hoppkrypen i tevesoffan. Kände med fötterna att hon vilade under köksbordet. Att hon snart skulle komma trippande och kräva kast med liten tennisboll medan vi tittade på nyheterna. Kura in sig vid fotänden av sängen om natten.

Min hustru är som sagt en stor människa – om än i liten förpackning. Hon förebrådde mig aldrig någonsin för Russins död. Gav mig aldrig en elak gliring i skuldfrågan – ens i stridens hetta.

Men det ska erkännas – jag ställer inte längre frågan om vem hon helst skulle vilja ta med sig till en öde ö.

Peter Hugo Sebastian ”Pieter” Tham, född 7 september 1949, är en svensk ekonomijournalist, finansman och författare. Han har beskrivit sin uppväxt under 1960-talet i den självbiografiska boken En gentleman av den sämre sorten. (Wikipedia)

Om du gillar Pieter Thams kåserier kan vi på Dagens PS verkligen rekommendera hans bok Skuggor över Golden Gate. 

Läs även: I GW:s jaktmarker: “Borde lyssnat på alfahannen” »