Förra veckan kom domen mot en av Europas värsta förbrytare i modern tid, Ratko Mladic. Han är den som kanske allra mest gav övergreppen under det smutsiga inbördeskriget på Balkan ett ansikte, och värdet av att han äntligen fått möta rättvisan är högt – särskilt i dessa tider.
"Rättvisa i Bosnien kunde inte ha kommit lägligare"
Mest läst i kategorin
Detta är en krönika. I texten är det krönikörens åsikter som förs fram, inte Dagens PS.
Ratko Mladic hade del i skulden av belägringen av Sarajevo, vilket kostade 10.000 människor livet, men framförallt var han hjärnan bakom massaken i Srebrenica 1995, där 8.000 muslimska pojkar och män avrättades.
Det var när världen fick se bilder från byn i östra Bosnien, som inbördeskriget också fick ett ansikte för dess grymhet.
Bilderna på den leende bosnienserbiske generalen i gassande sol pratandes med barn, för att till kameran sen utkräva revansch mot ”turkarna”, och slutligen de efterföljande avrättningarna.
Det finns sällan några givet goda och onda sidor i krig, i synnerhet inte i 1990-talets komplexa inferno på Balkan, där den enes förövare än i dag ses som den andres hjälte. Men för en kontinent som femtio år tidigare hade sagt ”aldrig mer”, krävdes reaktioner på massakrer som den i Srebrenica.
FN anklagades för att vara indirekt skyldiga till massakern då deras styrkor under holländskt befäl lät Mladic trupper gå in i området, trots vetskapen om vilka risker det medförde. Kritiken från omvärlden var så pass hård att FN:s hela existensberättigande ifrågasattes från vissa håll, och sedan dess har det legat en prestige i att få tag i, och döma, förbrytarna. Tribunalen i Haag har dömt en efter en av de ansvariga från Balkankriget, där Mladic kompanjon, den bosnienserbiske politiska ledaren Radovan Karadzic förra året dömdes till 40 års fängelse för bland annat folkmord och brott mot mänskligheten.
Om FN tidigare betraktats som ineffektiva och i praktiken uddlösa i mångas ögon, har man de senaste åren isåfall helt förpassats till läktaren i en värld där mänsklig värdighet och regler för konflikter, till synes satts på undantag.
I början höjdes röster för FN att ta en medlande roll i inbördeskrigets Syrien, men ganska snart visade sig kriget vara av en sådan dignitet att bara världens supermakter hade någonting att säga till om. Och i FN:s vakuum har förtvivlan över de brott mot mänskligheten som skett på rutin i Syrien, för många människor övergått i frustration och rädsla över att ansvariga kommer att gå fria.
Det gäller både i avseende på handlingar av diktatorer som Bashar al Assad, som enskilda IS-terrorister som nu återvänder till länder oförmögna att ställa dom till rätta.
Ur det perspektivet kunde inte domen mot Ratko Mladic kommit lägligare. FN kommer kanske aldrig att kunna gå in och förhindra större krig, och dess säkerhetsråd kommer kanske aldrig att från början ens kunna bestämma sig på vilken sida man står i stora konflikter.
Men världsamfundet kan i alla fall peka på att organisationen som ska säkrerställa fred och de grundläggande mänskliga rättigheterna i världen, i alla fall i efterhand kan döma de största förbrytarna. Det har varit FN:s skuld till offren och dess anhöriga i Srebrenica, och den har man burit i 22 år.
Att rättvisa äntligen skipats kan därför ses som en liten seger, i alla fall för FN:s egen värdighet och syfte som organisation.