PS utrikeskrönikör kikar i kristallkulan

Ett Europa som behöver dämpa brexit

Under lång tid ansågs ekonomi och social utveckling gå hand i hand, där goda ekonomiska tider medförde ett allmänt gott samhällsklimat.

Sverige har de senaste åren visat att den slutsatsen inte är fullt så enkel. Trots högkonjunktur, ökad tillväxt (om än lägre än väntat sett till högkonjunkturen) och minskad arbetslöshet, har problem som utanförskap, segregation, kriminalitet och andra socialpolitiska problem ökat. Den utvecklingen delar vi med de flesta väst- och nordeuropeiska länder, och den senaste tidens demonstrationer i Frankrike har verkligen visat världen en bild av en stormakt med kokande inhemsk frustration. Min gissning är att de samhällsproblem som i dag präglar den svenska debatten gör det även 2019.

Där till riskerar antagonismen mellan EU:s medlemstater att öka, där länder som Ungern, Polen och Tjeckiens protektionistiska och nationalistiska skepsis mot Västeuropa, möts av en allt hårdare ton från i EU:s stormakter. Att ledare som Emmanuel Macron och Angela Merkel öppnat upp för ytterligare överstatlighet och visioner som gemensam EU-militär riskerar bara att öka oron inom Europas länder ytterligare. På det ska britterna gå ur unionen, och det kommer givetvis vara 2019 års stora utmaning för EU.

Status quo på Koreahalvön

Det historiska mötet i juni mellan Donald Trump och Kim Jong-Un har av många bedömts som en charad, en början på en dialog som aldrig riktigt kommer att betyda något. Och avtalet om nukleär nedrustning, som Trump fick Nordkoreas diktator att skriva på, visade sig ganska snabbt vara helt uddlöst och i praktiken helt intetsägande.

Samtidigt kan frågan ställas om det inte var bra nog. Konflikten på Koreahalvön har i hög grad handlat om narrativ och retorik. När hot har sänts ut från Pyongyang har Sydkorea och USA vänt taggarna utåt och så har den onda spiralen varit igång. Sedan sommaren har dock läget varit lugnt, och även om amerikanska underrättelseuppgifter gjort gällande att Nordkorea inte har några som helst planer på att ens påbörja en avveckling av sitt kärnvapenprogram, så är nog både Sydkorea och USA rätt bekväma med fredsläget. Min gissning är att även Kim Jong-Un är det. Syd- och nordkoreanerna är brödrafolk vars respektive länder båda har inskrivet i sina konstitutioner att en dag återförenas. Även om den dagen känns väldigt långt borta, och Nordkorea som statsbildning inte är hållbar på lång sikt, är nog världens ledare nöjda med ett lugnt status quo även nästkommande år.

Fortsatt frostig relation mellan Kina och USA

Donald Trumps ekonomiska politik hyllas av supportrar för en snabbt minskande arbetslöshet och goda amerikanska finanser. Kritiker hävdar så klart att det är den allmänna konjunkturen den nuvarande presidenten har att tacka, och hur man än ser på den saken kan mycket komma att ställas på sin spets om världsekonomin nästa år förändras. I relationen med Kina kan Trump tvingas till eftergifter, och faktum är att Peking känner sig osäkra på Trump. Även om denne varit högst oförutsägbar i många frågor, har hans syn på hur amerikansk handelspolitik bör bedrivas sett ungefär likadan ut i årtionden. USA kommer också, likt även EU i viss grad, behöva hitta ett svar på Kinas expansion i den gamla silkesvägen. Dess infrastruktursatsningar och ekonomiska möjligheter med de centralasiatiska länderna, med förgreningar in i Europa och ner i Afrika, är nästan ogripbart stora.

Så sent som i våras hävdade amerikanska analytiker att man inte hade en klar strategi för hur man skulle svara på detta – men att USA förr eller senare kommer att behöva ett motdrag för att inte helt låta Kina få kontroll över stora marknader i världen. Hur denna strategi kommer att se ut är fortfarande oklar. Men att USA under 2019 fortsätter vårda sina goda relationer med länder som Indien och Malaysia, och även söka nya relationer på den asiatiska marknaden, är inte en alltför vågad gissning.

Utöver det finns en rad andra frågor som hur Putin kommer att bete sig mot sin direkta omgivning, hur efterspelet till Syrienkriget gestaltar sig, och hur hoten från terrorn ser ut i den post-IS-tid Europa och Mellanöstern nu stiger in i. Även 2019 blir högst intressant att följa.