Krönika: "Porta Hamas från förhandlingsbordet"

Israel-palestinafrågan har länge varit en av de känsligaste världskonflikter man kan närma sig. Och den bottnar oftast i en ändlös
diskussion om vilka som var först (och därmed har mest rätt till marken).

Sverige har en lång tradition av att vara en diplomatisk röst, en neutral medlare som haft trovärdighet hos i stort sett alla sidor i olika konflikter de senaste decennierna. Men efter att man som första, och enda, europeiska land erkände Palestina, har dock det gått förlorat i israelernas ögon. Sedan den nya regeringen tillträdde har Sverige tagit en relativt tydlig ståndpunkt, med snabba och hårda fördömanden mot Israel när klonflikterna på nytt blossat upp. Att Sverige får någon plats vid förhandlingsbordet den dagen Israel och Palestina på allvar vill medla fred, är i dag synnerligen otänkbart.

USA har om möjligt gjort sig än mer omöjliga än tidigare hos palestinierna, av förklarliga skäl sedan man flyttade sin ambassad till Jerusalem, vilket blev gnistan som fick konflikten att bränna till på nytt. Att länder som USA och Sverige inte har så hög trovärdighet hos de båda sidorna må vara en sak. Men än allvarligare är det att den största maktfaktorn i Gaza inte bör ha det.

För även om planen och PR-kuppen från Hamas för två veckor sedan kan tolkas som framgångsrik på kort sikt visade den, av exempelvis EU terrorklassade gruppen, sig från sin mest cyniska sida. Och det har redan börjat ge bakslag hos dess tidigare mest trogna allierade.

Hamas hetsande och uppmanande till martyrskap av unga palestinier var ett spel för att locka fram en överreaktion från Israel och därmed räkna hem omvärldens sympatier. Detta trots att Israel gång på gång varnat palestinerna för vad som skulle möta de som försökte storma in över gränsen. Och många var bilderna av (i olika grad) beväpnade ”civila” Gazabor som försökte ta sig över och vem kan då anklaga israelerna för att skjuta? Och när bilder sipprat ut på palestinska vuxna som skickar fram små barn och ropar på israeliska soldater att skjuta dom, förstår man vidden av vidrigheterna i försöken att provocera fram övergrepp.

Omvärldens kritik mot Israels övervåld var, i alla fall till en början, lika massiv som befogad. Det finns helt enkelt rimligare sätt att stoppa en aggresiv folkmassa än att prickskjuta dom i huvudet. Även om de har macheter i högsta hugg. Att ett 15-tal barn dessutom dött sedan protesterna började i slutet av mars, befäster bara detta ytterligare.

Men för att undvika liknande tragedier, och för att nå en mer hållbar långsiktig situation, måste man förstå att Israel är nöjda med ett status quo. Från israeliskt håll påpekas ständigt hur det enda man vill ha är fred, men det delas även av den absoluta majoriteten i Gaza också. Med skillnaden att dessa dock lever som fångar i sitt eget land, utan större möjligheter till kontakt med omvärlden. Men vare sig palestinierna i Gaza eller på Västbanken bör sammankopplas allt för mycket med Hamas. Deras försörjning går ut på internationella bidrag, på att vinna sympatier på dödade palestinska ungdomar. För att klara av att vara kvar vid makten är de i det närmaste beroende av konflikt, snarare än fred. Och den cyniska strategin blev allt för tydlig i samband med uppviglandet av frustrerande palestinska ungdomar som offrades i en smaklös form av PR-kupp. Den dagen en långsiktigt hållbar plan mellan Israel och Palestina börjar ritas upp, borde Hamas vara de första att portas från förhandlingsbordet. Därmed ligger bollen hos palestinerna.