Pieter Tham: Peace, love och bältros

Han uppmanade mig att ta bilen till närmaste apotek. Under tiden skulle han skriva ut valciklovir.
– Om du får i dig medicinen senast sjuttiotvå timmar efter utbrottet kan du klara dig. Rappa dig på!
Jag var för sen på bollen.

Bältrosen hade redan slagit rot i mig. Och det ordentligt. Febern hovrade i min kropp i veckor. Bålen kändes som om den var lindad i ett fång av färska brännässlor. Närkontakt med människor var inte att tänka på. Vi snackar brännskador av den tredje graden. Kläder gjorde saken etter värre.

Jag levde som i en porrfilm. Sov sprillans naken. Kastade filtar och lakan överbord. Intog samtliga måltiderna utan skjorta. Doppade mig vid bryggan varannan timme för att kyla ner mig. Om natten lurade jag naken i buskagen på vår tomt – en blottare i jakt efter svalka.

Det kliade och brände. Molande värk med smärtsamma hugg var en ständig följeslagare. Det enda som gav lindring var märkligt nog rosé. Ja, jag talar om den ljusröda provencalska drycken. När smärtan var som värst lät det som om jag poppade popcorn i köket. Det var korkarna som smällde.
– Nu kan det inte bli värre, tänkte jag när tre veckor passerat.
Jag hade fel.

En väninna i umgänget, som skvallervägen fått höra om min sjukdom, ringde på mobilen.
– Pieter, det är ingen tillfällighet att man kallar bältros för helveteseld. Ett gott råd – börja omedelbart med Lyrica.
Jag försökte slå an en hurtig ton.
– Du gör mig aningen nervös, sa jag. Jag vet inte ens vad Lyrica är för något?
– En antidepressiv medicin. Hjälper mot smärta från nerverna. Dämpar svår och långvarig ångest.
– Stopp och belägg – ont har jag, men ingen ångest.
– Sanna mina ord, det kommer du att få. Det tog två år för mig innan jag blev kvitt min herpes zoster. Jag har fortfarande känningar. Ta pillren innan du störtar ner i en djup depression.
Hon la på.

Min puls var uppe och nosade på tvåhundra slag i minuten. Om väninnans prognos stämde skulle det ta flera år innan jag kunde ta på mig kläder igen. Naken-Janne var ett skämt i jämförelse.

Mobilen ringde på nytt. Det var den dåvarande chefredaktören på tidningen Fokus.
– Vill du bevaka 50-års-minnet av the Summer of Love, kärlekssommaren i San Francisco, åt oss? En mix av nostalgi och analys. Ta reda på om – och hur – blomsterbarnen har påverkat dagens samhälle. Typ.

Jag kände en eufori stiga upp i själen. Jag var som klippt och skuren för uppdraget. Beatles, Stones, Dylan och sextiotalet är min specialitet. Jag skulle kunna ställa upp i tiotusenkronorsfrågan i ämnet. Teveprogrammet är visserligen nedlagt sedan trettionio år tillbaka, men ändå. Ni fattar.
Trots att jag mådde pyton antog jag uppdraget på stubinen. Samtidigt slog mig tanken – hur var det med smittrisken? Utsatte jag mina medpassagerare – och för den delen mina intervjuoffer – för fara?

Jag googlade:
Sjukdomen är inte särskilt smittsam – utom via direktkontakt med sårvätska från blåsorna, skrev Folkhälsomyndigheten.
Upplysningen gjorde mig lugnare till sinnes. Det var länge sedan jag bytte vätskor med främmande personer.

Därefter snubblade jag som av en slump över en annons om skjortor.
”Våra plagg av bambu är svalare vid varmt klimat och varmare vid kallt klimat…Bambumaterialet är också antistatiskt vilket gör att det ligger fint mot din hud”.

Saken var klar – jag hade fått ett tecken från Gud. Hen ville att jag skulle åka.
Jag köpte tre stycken skjortor, kollade att passet var giltigt, packade ner några kartor Ipren och styrde kosan mot San Francisco.

Jag såg framför mig en resa i författaren Jack Kerouacs anda, en intensiv långhelg där jag vältrade mig i nostalgi, intervjuade avdankade rockstjärnor och gråhåriga hippies. Kanske skulle jag hinna med en tripp till de magnifika jätteträden i Muir Woods.

Flygresan tog cirka fjorton timmar. Den ägnade jag åt research om kärlekssommaren och 50-års-jubileet. En information om att medicinsk cannabis just legaliserats i Kalifornien fick mig att haja till. Kunde medicinen månne hjälpa mot den envetna smärtan?

När jag landade hade euforin släppt.
Vad brydde sig väl mänskligheten om ett 50-års-jubileum för överåriga hippies. Som förmodligen var flintis hela högen. Satt och skruvade på sina hörapparater.

Orkade läsarna verkligen ta del av ännu ett reportage om afghanvästar, batikskjortor och utsvängda jeans?
De berömda musikgrupperna från Bay Area – Jefferson Airplane, Grateful Dead och The Mamas and The Papas – var samtliga upplösta. Hippierörelsen död och begraven. Artikeln skulle säkerligen få noll klick…

På kvällen skummade jag veckoguiden för San Francisco. Det var ett jäkla hallabaloo i stan. Gratiskonserter i Golden Gate Park, fyrverkerier över fängelseön Alcatraz, grillafton längs med hippiekvarteren i Haight Ashbury.
Själv tvingade jag mig på febriga ben ner i hotellbaren. Glada hotellgäster, skrål och pianomusik.

Vad visste väl de om mänskligt lidande? Om sorg, separation och smärta? Om den utmätta tiden?
Jag tog hissen upp till hotellrummet, svalde två Ipren, knaprade några Stillnoct och lade mig på rygg på underlakanet. Utan täcke och naken. Så klart.

Nästa morgon tvingade jag mig själv att tänka enligt gamle kung Gustaf VI Adolfs valspråk: “Plikten framför allt”. Jag ringde upp mina intervjupersoner och lyckades bunta ihop dem till en och samma dag. Proppade mig full med en ny dos Ipren. Sprintade genom ett antal museer och gallerier fyllda med psykedeliska affischer och memorabilia från sextiotalet. Hoppade på turistfällan The Magic Bus och tog en tur förbi alla ”landmarks” i staden.

Sextiotalsmusik dunkade i högtalarna och såpbubblor sprutade ur bussens avgasrör. Been there done that, liksom. Antecknade mina intryck från dagen på en pappersservett. En sån där stream-of-consciousness-grej som Jack Kerouac genomförde när han skrev romanen ”På drift” på blott tre veckor. Där upphör likheten. Jag är säker på att Jack inte hade bältros när han skrev.

Jag hade avsatt sju dagar för min tripp till San Francisco. Det tog mig två dygn att avverka samtliga punkter. Väl tillbaka på hotellrummet bokade jag om biljetten. Första bästa flight till Arlanda var det som gällde. Jag mådde dåligt hela vägen hem. Då och då tog jag till lipen. En luguber mix av smärta och besvikelse.

Väninnan i bekantskapskretsen hade rätt – jag borde ha hämtat ut Lyrica.

Pieter Tham – före detta välrenommerad ekonomijournalist, ett förflutet på Veckans Affärer, DI och A-Ekonomi – är numer en uppskattad författare. Under sommaren kommer Dagens PS att publicera hans kåserier. Där Pieter underfundigt och med självironi betraktar händelser i sitt egna liv.

Läs tidigare Dagens PS-kåserier av Pieter Tham:
Mitt möte med Henry Fonda
När mamma for till himlen
Jag vet hur det är att vara missbrukare
Författare i karantän
Flyg aldrig över öppet vatten
Hyllning till en familjemedlem
I GW:s jaktmarker: ”Borde lyssnat på alfahannen”

Om du gillar Pieter Thams kåserier kan vi på Dagens PS verkligen rekommendera hans bok Skuggor över Golden Gate.