Pieter Tham: När mamma for till himlen

– Petruschki (det var hennes smeknamn på mig), du måste komma förbi och ta ett glas vitt vin. Min poesibok är här, färdig direkt från trycket!
Mamma lät upphetsad och glad. Först tänkte jag, på ett diplomatiskt vis, be henne dra åt helvete. Sedan slog mig tanken. Om jag själv fick en bok förlagd och den låg i brevlådan inbunden och klar, nog skulle jag velat dela den upplevelsen med någon när och kär?

– Jag kommer på stubinen, hörde jag mig själv utbrista.
Mamma hade öppnat en box med australiensiskt vitt vin och lagt skivor av färsk gurka på en skärbräda. En liten porslinsskål med grovsalt stod bredvid.

Hon hade tänt stearinljus också. På soffbordet låg en trave böcker med ljusgrönt omslag. Titeln var ”dikter” – med litet d.
– Voila! sa hon och visade med handen mot högen.

Jag bläddrade i ett exemplar av boken. Eller om häfte var en mer rättvisande beskrivning. Etthundrasex sidor med korta poem. Rakt språk. Stundtals melodiskt. Några riktiga pärlor.

Jag hade fått samtliga dikter upplästa för mig ett flertal gånger under den två år långa skapelseprocessen och var hjärtligt trött på vartenda ett av hennes skaldestycken. Men det sa jag inte.
– Fantastiskt mamma. Du kommer att få Nobelpriset!
Vi skålade i vin och jag pussade henne på kinden. Ett stänk av ömhet grep tag i mig.
– Tråkigt för dig att sitta ensam just ikväll. Du borde ju ha högläsning i goda vänners lag….
– Ingen fara, sa hon glatt. Jag är bjuden till Sebastian och Karin.

Jag borde ha begripit att hon näppeligen nöjde sig med solodans på sin stora dag. Hon hade naturligtvis ringt till bror min och med sin vanliga manipulativa cocktail – hon var proffs på skuldkänslor – lyckats utverka en middagsinbjudan.

”För”, som hon brukade påpeka, ”jag lever ju trots allt ensam”. Strunt samma att ensamheten var självvald. Strunt samma att hon bosatt sig i en lägenhet inom en radie av en ynka kilometer från sina två drygt femtioåriga söner. Strunt samma att hon hade en särbo i Skåne som rest en friggebod åt henne att övernatta i när helst det behagade henne.

Vi skålade för hennes bokrelease och tack vare brorsan väntade mig nu en ”ledig” kväll.
Jag hade knappt hunnit sjunka ner i tevesoffan efter middagen förrän det ringde på telefonen. Det var Sebastian.
– Du…det lät som om han tvekade inför fortsättningen. Det är något konstigt med morsan. Äh förresten, jag ringer tillbaka.
Han la på. Jag stirrade som ett fån rätt ut i luften med luren i min hand.
Min hustru undrade var samtalet gällde.
– Jag fattar ingenting, sa jag.

I det samma ringde det på nytt.
– Sätt dig i bilen och kom hit, jag tror mamma har fått en stroke.
Eftersom vi bodde just inom en radie av en kilometer var jag där inom loppet av någon minut.
Mamma satt bakåtlutad i soffan. Höger ansiktshalva levde ett eget liv. Eller snarare – saknade liv.
– Vad gör du här, sa hon och tittade på mig med en konstig min. Du skulle ju äta middag med Lisa…

Hon hade svårt att artikulera. Talet var sluddrigt. Ena mungipan pekade neråt. Höger arm hängde tung och livlös. Det var hur tydligt som helst att hon drabbats av en stroke. Eller en hjärnblödning. Eller om det var samma sak. Just då hade jag viktigare saker att tänka på.
Ambulanspersonalen äntrade huset med en befriande osentimental inställning. De jobbade snabbt och effektivt. Efter bara några minuter var vi på väg till Danderyds sjukhus. Jag satt i den trånga ambulanskupén och höll mamma i handen. Det blev overkligt när föraren slog på sirenen. Landskapet susade förbi i hög hastighet utanför det tonade fönstret. Det var som på film – fast på riktigt.

Vi släpptes in via akutingången. Ambulansförarna flyttade mamma från båren över till en sjukhussäng på hjul. En läkare i vit rock lutade sig över henne och berättade vad som skulle hända.
”Vi tar blodprov och så skickar vi dig till röntgen”.

Jag och min bror stod nere vid fotänden av sängen. Hon tittade rakt mot oss. ”Jag hör inte ett ljud”, sa hon. Fast på engelska. ”Can´t hear a thing”.
Mamma rullades in i ett rum. Det var sterilt, kalt på väggarna och ogästvänligt. Precis som det brukar vara på sjukhus. Hon låg stilla med slutna ögon och såg plötsligt väldigt liten ut. Hur gick det till? Bara två timmar tidigare hade hon varit en viljestark och ytterst levande kvinna. Då och då mumlade hon en orolig mening, omöjlig att tyda. Sebastian och jag satt vid fotänden av sängen på varsin stol. Ibland la vi en tröstande hand på hennes bål, klappade henne på kinden, sa några vänliga ord. Mest var vi tysta. Som tur var fanns det inget outtalat som vilade över rummet. Mycket kan man säga om vår mor men hon var en fri ande. Inget ämnesområde var tabu. Fysisk kontakt och starka känslor var inget hon väjde för. Våra diskussioner kunde urarta i högljudda gräl, utan att de därför förbittrade tillvaron. Dagen efter var luften rensad och ämnet näst intill glömt. Vi hade gjort gemensamma resor jordklotet över. Både mina såväl som brorsans barn hade nära kontakt med sin farmor. Det fanns ingen skärande dissonans i vår relation.

En doktor klev in med allvarlig min. Han bad oss följa med ut i korridoren.
– Er mor har drabbats av en massiv stroke, sa han. Det är tveksamt om hon klarar natten.

Vi gick in och satte oss vid vad som nu allt mer tedde sig som mammas dödsbädd. Utanför hördes steg av sjuksköterskor som jäktade förbi. Inne i vårt rum var belysningen dämpad. Januari ruvade mörk utanför fönstret. Jag bad en stilla bön trots min svaga gudstro. ”Låt inte mamma vakna upp som ett paket. Förlamad och rullstolsbunden. Snälla gode gud, låt henne somna in”.

Vid gryningen blev hennes andhämtning tyngre. Jag minns att jag sneglade på mitt armbandsur. Jag klockade ett andetag i halvminuten och blev samtidigt obehagligt berörd. Var jag en känslomässigt störd människa? Nog var det nåt fel på en son som satt och liksom tajmade liemannen?
Vid femtiden på morgonen hördes en påfallande tung suck i rummet. Vi inväntade oroligt nästa andetag.
Det dröjde och dröjde. Och dröjde.
Jag tittade på min bror.
– Kan det ha varit sista andedraget, sa jag försiktigt.

Jag vågade inte höja rösten. Tänk om hennes hörsel fortfarande fungerade?
– Antingen det, svarade Sebastian, eller så har hon anlag för att bli en mycket skicklig pärlfiskare.
Jag undrade först om jag hörde fel. Jag tittade på honom med frågande min. Vilken absolut vansinnig association. Vilken fruktansvärt makaber kommentar vid en dödsbädd. Men samtidigt – så befriande.

Mamma skulle ha gapskrattat åt hela situationen. Det gjorde Sebastian och jag också. Men tyst.
Några timmar senare hade de första formaliteterna klarats av. Papper skrevs under, vi informerade mammas bröder och pratade med våra fruar. Insikten började långsamt lägra sig: mamma var död, på riktigt.

Vi skulle aldrig få träffa henne igen, höra hennes röst, stöna när hon skamlöst bjöd in sig själv på middag. Jag saknade henne redan.
Vi tog bilen till hennes lägenhet vid Djursholms torg. Våningen påminde mig om ett stilleben. Den ljudlösa interiören. Vinboxen som stod kvar på diskbänken med ett halv urdrucket vinglas bredvid. Gurkan uppskuren på skärbrädan. Den lilla traven med tunna diktböcker i ljusgrönt omslag på soffbordet.

Ovanför byrån i hallen hängde en målning föreställande en räv. Konstnärens namn var Lindorm Liljefors. Precis som sin betydligt mer berömde far Bruno höll han sig främst till natur- och djurmotiv. Hans konstverk nådde aldrig samma prisklass som pappans målningar men i den allmänna auktionshaussen var hans tavlor ändå uppe och nosade kring hundratusen kronor. Tavlan var därmed det dyrbaraste lösöret i dödsboet.
– Det är en sak som jag tror att mamma aldrig berättade för dig, sa Sebastian.

Det var den första meningen han yttrat sedan vi klev in i lägenheten. Han talade lågt och med stort allvar i rösten.
– Nu kommer det, tänkte jag. Kunde det röra sig om ett okänt syskon? En syster?
– Så här är det, sa Sebastian. Mamma sa uttryckligen att målningen av Lindorm skulle tillfalla mig…
– Va!

Kroppen av vår mor hade knappt hunnit kallna och redan slog girigheten sina klor i min bror. Att han bara hade mage….
Jag tittade upprört mot honom. Och såg garvet som bubblade i hans mungipor…
Sebastians makabra humor hade vaknat till liv igen.

Jag önskar att mamma hade varit där. Hon hade skrattat högst av oss alla.
Så med ens slog det mig. Vi var en del av henne och hon var en del av oss.
Mamma var där.

Pieter Tham – före detta välrenommerad ekonomijournalist, ett förflutet på Veckans Affärer, DI och A-Ekonomi – är numer en uppskattad författare. Under sommaren kommer Dagens PS att publicera hans kåserier. Där Pieter underfundigt och med självironi betraktar händelser i sitt egna liv.

Läs tidigare Dagens PS-kåserier av Pieter Tham:
Jag vet hur det är att vara missbrukare
Författare i karantän
Flyg aldrig över öppet vatten
Hyllning till en familjemedlem
I GW:s jaktmarker: ”Borde lyssnat på alfahannen”

Om du gillar Pieter Thams kåserier kan vi på Dagens PS verkligen rekommendera hans bok Skuggor över Golden Gate.