Marcus Birro: "Sverige är andligt stängt"

Vi har ingen kontakt under resten av året, på sin höjd en mening eller två i samband med födelsedagar men inget mer. Men varje jul ringer vi varandra och samtalar om Karl-Bertil Jonsson. Vi plockar ut var sin favoritscen där vi ska tänka på varandra. Det är en sorts ofrivillig tradition som i år går in i sitt 31:a år. Så tänkte vi aldrig de första åren vi hördes av, men snart stod det klart för oss att det är en grej att slå vakt om.

Vi älskar båda Tage Danielsson. I min värld är och var han den ultimata konstnären. Varmhjärtad, skarpsinnig, idealist, mångsidig och med en befriande distans till både sig själv och delar av den finkulturella värld som försökte kidnappa honom medan han levde. 

Han känns märkligt levande, Tage Danielsson. Som om mörkret inte hann i kapp honom.

För några jular sedan var jag på restaurang Kvarnen i Stockholm. Stadsmissionen och en del helhjärtade företag hade bjudit 200 hemlösa på julmat. Isvatten till det. Jag var inbjuden för att läsa en dikt av Tomas Tranströmer och det gjorde jag. Efteråt pratade jag med en man som gärna ville samtala om både Gud och den nya politiska ordningen.

”Jag brukade se dig på tv, sade han, men förra helgen stängde de av strömmen för mig så nu läser jag dina böcker i skenet av ett stearinljus. ”

Han sade det liksom i förbigående, som om det inte betydde särskilt mycket. 

Jag läste Romanska bågar av Tranströmer, den där dikten om att vara stolt att man är människa, och flera av gästerna på Kvarnen kunde den där dikten utantill och då tänkte jag på att svenska politiker aldrig pratar om sina hjärtan längre, ingen politiker pratar om poesins förlösande kraft, om diktarna, om Dan Andersson, Strindberg, Fröding, Karin Boye, Södergran eller ens Ulf Lundell. Som om svenskt kulturliv numera är detsamma som det äckliga, sönderfallna i Svenska Akademien. 

Om en ängel någon gång satt sin fjäderlätta fot på tröskeln till Sverige skulle hon aldrig ta det sitta steget. Sverige är andligt stängt.

Jag lärde mig en del den där timmen på Kvarnen. Jag kunde fly fort sedan, tillbaka till mitt skrämmande välbeställda och småborgerliga liv. Men jag vet varifrån jag kommer. Jag vet att det är ett fingerknäpp mellan mig och sönderfallet.

Jag behöver påminna mig själv om det.

Vi ligger alla i rännstenen. Vi står på alla på botten. Vi behöver komma tillbaka till en tid när vi såg på varandra med värme, tålamod, solidaritet och kärlek.

När jag skriver detta faller ett lätt snöfall utanför fönstret. Jag ska ta en rask promenad genom det där snöfallet och tänka klara, höga tankar om solidariteten mellan människor, om poesin som vill bryta fram bakom allas vårt mörker.

Med hopp om en innerlig jul.